Duger inte.

Ibland tänker jag att man inte duger. Ibland ser jag ner på mig själv och tänker det duger inte, att jag känner mig otillräcklig. I övrigt så spär omgivningen/samhället på denna känsla. Det är väldigt lätt att tänka denna tanke.
Man jämn för sig med andra i sin omgivning vad det gäller materiellt sett. Men jag hörde på tv senast på Ekvall (tv 4) om köphysteri att personer som har ett materiellt behov att tävla med andra människor mår sämre än människor som inte har samma behov av bekräftelse. Tyvärr lever vi i ett konsumtions samhälle och som förstärker lätt denna känsla till konsumtion och tävlan med andra människor. En känsla inombords när det gäller konsumtion är ” tomhet” när jag handlar. Att man måste fylla på med nya prylar för att döva känslan med tomhet. Att få lycko kickar när man handlar.

Nu har jag kommit så långt i mitt liv och resonemang att det finns andra värden i livet än pengar och konsumtion. Det finns saker i livet som inte man kan köpa för pengar.


Jag lyssnade även på tv programmet ”efter 10” med malou på tv 4. Gäst i soffan var Kay Pollack. Och som tog upp problematiken att ha en känsla att man inte duger. Kay förtydligade också att den känslan var ganska vanligt förekommande. I USA hade Kay Pollak gått en kurs och då detta begrepp blivit förtydligat för honom.
Och som i sin tur påverkat Kay att skriva boken ”att välja glädje” osv.

Jag försöker med att vara noggrann med vad jag företar mig i arbete eller hobby. För att slippa att slå dank på sig själv och få bekräftelse av andra att man duger. Men numera försöker jag berömma mig mera själv att det duger. Att inte andra människor behöver bedöma ifall det duger eller inte.

Det finns ochså andra människor som inte mår bra som måste slå ner på sin omgivning " att något inte duger eller är fel" för att lyfta sin egna själv känsla till något högre..än var det är.


Att vinna i livet är inte allt. Om man gör ett fint ” livs – lopp” duger det också.
Att man strävar att man gör så gott som man kan.
Att det inte behöver bli bedömt av andra för ifall det duger eller inte.
När jag gjort/tillverkat något som jag är nöjd med, berömmer jag mig själv.

Jag hörde också härom dagen att man har rätt att känna förlust ifall man vågat något i livet. Det finns människor som aldrig vågar något i livet.
Ifall man vågat något har man vunnit något till hälften. Livet går ju inte spikrakt inte heller.
Man utvecklas som människa ifall man vågar något.

Tack för ett bra inlägg!

Någon lär ha sagt att

Låg självaktning är som att köra genom livet med handbromsen på

dumle skrev:Att vinna i livet är inte allt. Om man gör ett fint ” livs – lopp” duger det också.
Att man strävar att man gör så gott som man kan.
Att det inte behöver bli bedömt av andra för ifall det duger eller inte.
När jag gjort/tillverkat något som jag är nöjd med, berömmer jag mig själv.

Jag hörde också härom dagen att man har rätt att känna förlust ifall man vågat något i livet. Det finns människor som aldrig vågar något i livet.
Ifall man vågat något har man vunnit något till hälften. Livet går ju inte spikrakt inte heller.
Man utvecklas som människa ifall man vågar något.

Inspiration. Det ska jag presentera i monolog för min mamma.

Med viss modifikation på det understrukna:
Vinna i livet är ALLT (för mig). Ett fint livslopp duger inte alls. Ett liv utan misslyckanden, fulspel, lathet och fusk betyder ingenting!

Jag vet att denna stillsamma, fysiskt deprimerande, sysslolösa, men välmående period jag är i nu kommer bättra min självbild väldigt mycket. Den dagen perioden bryts kommer jag uppskatta ganska mycket mer saker än jag tidigare gjort. För att finna ett värde på sitt liv och andras livlopp måste man ha harvat skit längst ner i botten under en eller flera längre perioder. It is what keeps me alive.

imperativ skrev:Med viss modifikation på det understrukna:
Vinna i livet är ALLT (för mig). Ett fint livslopp duger inte alls. Ett liv utan misslyckanden, fulspel, lathet och fusk betyder ingenting!

Blev den sista meningen som du tänkte där?

När man ser livet ur detta perspektiv så finns det mycket som blir enklare. Det krävs mycket insikt och arbete för att orka förändra sitt tänkande. Sedan finns det kanske många omständigheter som inte tillåter en att utvecklas. Det är väldigt svårt att överhuvudtaget tänka så positivt när man är ensam och känner att man aldrig kommer vara mer än vad man redan är idag.

I 10 år har jag hört bekanta och ett fåtal vänner tala om för mig att jag verkligen borde spela in en demo och skicka iväg det. Eller att ställa upp i Idol (YEAH, Right........) och annat tjafs. Det verkar inte som att någon förstår syftet med det jag gör så naturligtvis blir deras bedömande irrelevant. Trots att de ibland höjer mig till himmelen, så påverkar det mig inte på det sättet att jag känner att jag kan "ta chansen". Jag blir generad och tillbakadragen vid beröm, irriterad och nonchalant vid kritik.

Jag känner ingen avundsjuka över deras materiella tillgångar, det rör mig knappast. Jag har alltid gjort vad jag har kunnat med vad jag har, jag tycker om mina gamla saker och jag vill ha det som är gammalt och använt. Varje gång jag får någonting nytt så känns det fel. Visst, jag känner mig fräsch och nästan lite som att jag har lyckats med något. Men det jag känner mig inte bekväm. Enda anledningen till att jag köper nya saker är för att jag verkligen inte orkar med andra människors tjat om saker och ting. Jag vill inte höra skit som jag redan vet om, det är inte nyttigt. Det ger mig ingenting, det fullständig slöseri med min och deras tid. Det är möjligt att det är en effekt av de ekonomiska svårigheterna min familj alltid har brottats med, och det med att jag ens bryr mig om vad andra människor tycker kan grunda sig i hur jag och en av mina bröder fick mycket skit av andra barn när vi var små. Och jag är inte ledsen för det, jag är väldigt glad för det. Det är mycket som tar stryk, men man lägger mycket mer tid på sig själv. Man vill inte bli som de andra barnen, man vill inte vara den ytliga personen utan varken gränser eller värderingar.

Ibland har jag önskat att jag vore rik och bodde flott, men vem hade jag varit då? Hur hade en person med min personlighetstyp varit? Nej, jag är glad över hur mitt liv har varit. Jag har lärt mig så enormt mycket om mig själv och om andra så att det finns inget jag egentligen ångrar. Det finns vissa saker jag önskar hade haft en annan utgång, och det äter på mig ibland. Men det bästa jag kan göra är att göra allt för att inget av det ska hända igen.

Om jag når min fulla potential och lever med värdighet gentemot andra, men samtidigt lyckas känna glädje och stolthet över mitt eget liv så anser jag att jag har nått toppen av världen.

Jag är långt ifrån färdig med mitt arbete, det finns fortfarande brister kvar att putsa på. Och jag anser inte att jag vet mer än någon annan. Jag anser inte att jag står över någon annan eller att mitt liv är värt mer än andra. Men jag önskar att många försökte lite mer, ingenting ordnar sig av sig själv. Det krävs att man gör något, hur litet eller stort det än må vara, ge allt och vinsten kommer vara värt allt. Jag är fullständigt övertygad om att om man själv ser hur mycket man egentligen är kapabel till så kommer man att känna någon grad av lycka. Ibland kommer man känna att allting är värdelöst, och i en viss mening är det väl så. En chans, det är vad man har i min bok. En chans till att leva, och även om mitt namn kommer glömmas bort dagen efter så fan, alltså, jag ska dö vetandes att jag gjorde allt.

Det är mycket svårare än vad det låter, jag tror vi alla är överens om det. Jag vet inte varför jag romantiserar så mycket, verklighetsflykt och önsketänkande? Möjligt. Men jag kan fortfarande välja att tänka rationellt och stå med två fötter på jorden när det krävs. Det gäller att sätta gränser när man svävar över molnen. Jag har gått emot min känslor och min vilja många gånger, och det är mycket jobbigt under en period, men emot slutet så känner man stolthet och en drivkraft utan dess like. Då kan man tänka i stil med: "Hm, om jag klarade det här så kanske jag klarar något svårare nästa gång. Och om jag inte gör det, så kan jag fortsätta på samma nivå som nu och försöka igen lite senare."

Jag lär knappast vara ensam om att tänka så här.

Edit: Det är alltid en tidsfråga innan jag lägger näsan i blöt i sådana här frågor.

barracuber skrev:

imperativ skrev:Med viss modifikation på det understrukna:
Vinna i livet är ALLT (för mig). Ett fint livslopp duger inte alls. Ett liv utan misslyckanden, fulspel, lathet och fusk betyder ingenting!

Blev den sista meningen som du tänkte där?

Ja. Det är mitt sätt att värdesätta en sådan sak som livet. Alltså att man ska minst testat vara lat och testat fusk och testat spela fult. Framförallt att våga misslyckas riktigt ordentligt minst en gång. Det ökar också förståelsen för varför folk är lata, spelar fult och fuskar.

Jag kan verkligen inte blunda för mitt synsätt och påstå något annat egentligen. För skulle jag skriva något annat skulle jag må fantastiskt dåligt av att vara så oärlig mot själv.