Du behöver inte gilla det, du behöver bara göra det
27 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Du behöver inte gilla det, du behöver bara göra det
av wuwei » 2011-03-11 13:04:09
Skolans personal har problem med att nå fram till min 15-åriga dotter. Flickan har diagnos högfungerande autism.
Som jag upplever det har skolans pedagoger väldigt mycket välvilja med i sitt tänk och i sina metoder. Fast ibland slår välviljan fel.
Dottern vägrar att utföra uppgifter som är obligatoriska. Pedagogerna försöker på alla möjliga sätt, men känner inte att de når fram. När jag lyssnar på vad de säger kan en konversation se ut ungefär så här:
Dotter: Nej, jag tänker inte göra det där, jag är urdålig på det.
Personal: Men NN, jag vet att du kan.
Dotter: Jag vet att jag inte kan.
Personal: Du måste tänka mer positivt. Med den där inställningen gör du det bara svårare för dig själv.
Dotter: Så fungerar inte jag.
Personal: Ja, du säger det, men jag tror ändå att om du tänkte annorlunda så skulle det gå bättre.
Dotter: Jag tänker inte göra det.
etc
Alltså, personalen hamnar i sin välvilja i att försöka ändra hur min dotter tänker, känner eller vilken attityd hon har. Självklart slår flickan bakut (hon är ju min dotter
).
Men är verkligen mitt sätt så värst mycket bättre:
Dotter: Nej, jag tänker inte göra det där, jag är urdålig på det.
Jag: Du får tycka eller känna precis vad du vill, bara du gör det. Du kommer inte undan, det här måste du göra.
Dotter: Jag vill inte. Det kommer inte att gå.
Jag: Du får tro vad du vill om hur det ska gå, men jag vill att du försöker. Du har inte godkänt och det behöver du ha för att kunna gå det gymnasieprogram du valt.
Dotter: Jag bryr mig inte om gymnasiet.
Jag: Men det gör jag och jag vill att du ska få gå det program som du drömt om i flera år nu. Därför vill jag att du gör de här uppgifterna så att du har möjlighet att få de betyg du behöver för det.
Så där håller det på tills hon nått en punkt där det är lättare att göra uppgifterna än att fortsätta att vägra och få min begäran att hon gör det hon ska kastad på sig hela tiden.
Jag är lite kluven till det här. Givetvis skulle jag önska att hon var entusiastisk och ville. Men så ser det inte ut. Då känns det mest effektivt att genom att mer eller mindre tvinga henne att göra sådant hon inte vill så lär hon sig att hon faktiskt klarar av det trots att hon från början sagt att det inte kommer att gå.
Sedan gör jag ingen jättegrej av att hon faktiskt klarade av att göra det hon från början varit övertygad om att det inte skulle gå alls, dvs jag gör inget sång- och dansnummer av det och verkligen trycker henne i att hon kände och tänkte fel. Upplever att lärarna ofta säger sådant som: "Där ser du, du kunde ju visst det, varför höll du på att påstå att du inte kunde? Du är så jätteduktig, precis som jag visste att du är" mm. De brer på massor. Just sådant reagerar dottern rätt avigt på. Jag är mer neutral. Säger kanske: "Bra jobbat, då har du det gjort".
Undrar nu om någon har några mer idéer om bra sätt att bemöta en massiv "jag vill inte, kan inte, det kommer inte att gå". Vad har funkat på er (ni som själva har den utgångspunkten att det inte kommer att gå), vad har funkat för er (ni som tampats med att försöka motivera någon med den här typen av utgångspunkt)?
Som jag upplever det har skolans pedagoger väldigt mycket välvilja med i sitt tänk och i sina metoder. Fast ibland slår välviljan fel.
Dottern vägrar att utföra uppgifter som är obligatoriska. Pedagogerna försöker på alla möjliga sätt, men känner inte att de når fram. När jag lyssnar på vad de säger kan en konversation se ut ungefär så här:
Dotter: Nej, jag tänker inte göra det där, jag är urdålig på det.
Personal: Men NN, jag vet att du kan.
Dotter: Jag vet att jag inte kan.
Personal: Du måste tänka mer positivt. Med den där inställningen gör du det bara svårare för dig själv.
Dotter: Så fungerar inte jag.
Personal: Ja, du säger det, men jag tror ändå att om du tänkte annorlunda så skulle det gå bättre.
Dotter: Jag tänker inte göra det.
etc
Alltså, personalen hamnar i sin välvilja i att försöka ändra hur min dotter tänker, känner eller vilken attityd hon har. Självklart slår flickan bakut (hon är ju min dotter
).
Men är verkligen mitt sätt så värst mycket bättre:
Dotter: Nej, jag tänker inte göra det där, jag är urdålig på det.
Jag: Du får tycka eller känna precis vad du vill, bara du gör det. Du kommer inte undan, det här måste du göra.
Dotter: Jag vill inte. Det kommer inte att gå.
Jag: Du får tro vad du vill om hur det ska gå, men jag vill att du försöker. Du har inte godkänt och det behöver du ha för att kunna gå det gymnasieprogram du valt.
Dotter: Jag bryr mig inte om gymnasiet.
Jag: Men det gör jag och jag vill att du ska få gå det program som du drömt om i flera år nu. Därför vill jag att du gör de här uppgifterna så att du har möjlighet att få de betyg du behöver för det.
Så där håller det på tills hon nått en punkt där det är lättare att göra uppgifterna än att fortsätta att vägra och få min begäran att hon gör det hon ska kastad på sig hela tiden.
Jag är lite kluven till det här. Givetvis skulle jag önska att hon var entusiastisk och ville. Men så ser det inte ut. Då känns det mest effektivt att genom att mer eller mindre tvinga henne att göra sådant hon inte vill så lär hon sig att hon faktiskt klarar av det trots att hon från början sagt att det inte kommer att gå.
Sedan gör jag ingen jättegrej av att hon faktiskt klarade av att göra det hon från början varit övertygad om att det inte skulle gå alls, dvs jag gör inget sång- och dansnummer av det och verkligen trycker henne i att hon kände och tänkte fel. Upplever att lärarna ofta säger sådant som: "Där ser du, du kunde ju visst det, varför höll du på att påstå att du inte kunde? Du är så jätteduktig, precis som jag visste att du är" mm. De brer på massor. Just sådant reagerar dottern rätt avigt på. Jag är mer neutral. Säger kanske: "Bra jobbat, då har du det gjort".
Undrar nu om någon har några mer idéer om bra sätt att bemöta en massiv "jag vill inte, kan inte, det kommer inte att gå". Vad har funkat på er (ni som själva har den utgångspunkten att det inte kommer att gå), vad har funkat för er (ni som tampats med att försöka motivera någon med den här typen av utgångspunkt)?
av Krake » 2011-03-11 14:47:36
Är det bara eller mestadels obligatoriska uppgifter det handlar om? Om det är så kanske man kan komma runt problemet genom att ta bort tvånget och få det till att vara mer frivilligt eller erbjuda alternativ så att det finns vägar runt det värsta. Jag fungerar oerhört dåligt under tidspress även när det handlar om sådant jag egentligen klarar av. Med mindre tidspress blir jag klar (vilket jag inte alltid blir med över huvudtaget) mycket snabbare. Helt enkelt kanske det går att hitta de obehagliga delarna och minimera dessa?
av wuwei » 2011-03-11 15:41:16
Det gäller främst kravsituationer, prov t ex. Så nog har tidspress och prestationsångest en stor del i det.
När jag läser nu läser det jag skrivit om "min metod" så låter den väldigt auktoritär och inte speciellt inkännande. Vare sig min eller lärarnas metoder frågar särskilt mycket efter vad dottern verkligen tänker och känner. De genom att vilja ändra hur hon tänker eller känner, för att passa deras syften. Jag genom att säga att hon får känna eller tänka hur hon vill bara hon gör det hon ska, för att passa mitt syfte.
Vilka behov är det hon behöver fyllda för att kunna göra t ex ett hörförståelseprov (som hon nu vägrat att göra). Hon kunde få göra det som läsförståelse. Ville hon inte heller, men försökte. Texten var tråkig, de bara babblade, sade hon. Hon uppfattade att frågorna som hon skulle svara på inte framgick av texten. Vilket det troligen inte gjorde om man inte är tränad på att läsa ut mer än vad som står rent bokstavligt. Läsa är inget som hon fastnat för, hon har andra intressen.
Tid kan hon få mycket. Men prestera behöver hon göra. Som det är nu finns inget att grunda ett betyg på, säger läraren. Det behövs något att bedöma.
När jag läser nu läser det jag skrivit om "min metod" så låter den väldigt auktoritär och inte speciellt inkännande. Vare sig min eller lärarnas metoder frågar särskilt mycket efter vad dottern verkligen tänker och känner. De genom att vilja ändra hur hon tänker eller känner, för att passa deras syften. Jag genom att säga att hon får känna eller tänka hur hon vill bara hon gör det hon ska, för att passa mitt syfte.
Vilka behov är det hon behöver fyllda för att kunna göra t ex ett hörförståelseprov (som hon nu vägrat att göra). Hon kunde få göra det som läsförståelse. Ville hon inte heller, men försökte. Texten var tråkig, de bara babblade, sade hon. Hon uppfattade att frågorna som hon skulle svara på inte framgick av texten. Vilket det troligen inte gjorde om man inte är tränad på att läsa ut mer än vad som står rent bokstavligt. Läsa är inget som hon fastnat för, hon har andra intressen.
Tid kan hon få mycket. Men prestera behöver hon göra. Som det är nu finns inget att grunda ett betyg på, säger läraren. Det behövs något att bedöma.
av Miche » 2011-03-11 15:44:25
Min bonusson ville absolut inte göra uppgifter i skolan som kändes tvingande, men när lärarna lämnade uppgiften "slängd på en bänk" och gick därifrån gjorde han ofta uppgiften ändå.
Pressen från lärarna gjorde att det låste sig, men han tyckte att det var kul att visa att han kunde och sög i sig berömmet efteråt.
EDIT, du hann skriva mer så jag besvarar det med.
Har hon tilldelats extra resurser? Har hon någon diagnos?
Spontant känns det som om hon behöver en stödperson som hon tycker om att umgås med.
Pressen från lärarna gjorde att det låste sig, men han tyckte att det var kul att visa att han kunde och sög i sig berömmet efteråt.
EDIT, du hann skriva mer så jag besvarar det med.
Har hon tilldelats extra resurser? Har hon någon diagnos?
Spontant känns det som om hon behöver en stödperson som hon tycker om att umgås med.
av wuwei » 2011-03-11 16:14:41
Miche skrev:Min bonusson ville absolut inte göra uppgifter i skolan som kändes tvingande, men när lärarna lämnade uppgiften "slängd på en bänk" och gick därifrån gjorde han ofta uppgiften ändå.
Pressen från lärarna gjorde att det låste sig, men han tyckte att det var kul att visa att han kunde och sög i sig berömmet efteråt.
EDIT, du hann skriva mer så jag besvarar det med.
Har hon tilldelats extra resurser? Har hon någon diagnos?
Spontant känns det som om hon behöver en stödperson som hon tycker om att umgås med.
Hon har diagnos HFA och hon går i liten grupp med enbart elever som har HFA eller Asperger.
Hon har mycket stort behov av att känna sig trygg med den som vägleder henne, vilket betyder att hon i stort sett bara lyssnar på mig och möjligen storasyster (som har Asperger). Jag tar stort ansvar, men jag kan ju inte ansvara när jag inte är med, utan det måste pedagogerna kunna göra.
Att få beröm är inget hon trivs alls med. Åtminstone om det blir som jag skrev i första inlägget ett sång- och dansnummer av det. Hon reagerar troligen på att tonen blir för glättig och därför skorrar falskt. Ett lugnt: "Det där gjorde du bra" fungerar mycket bättre än en massa superlativer som staplas på varandra, ihopparat med yviga gester, stora leenden och tonfall som hon uppfattar som att de tror sig tala till en idiot. Jag har förklarat för lärarna ett antal gånger att vara tydlig behöver inte vara att överdriva, men det verkar inte gå fram. Jag kanske måste överdriva
av Blashyrkh » 2011-03-11 23:26:45
Hur reagerar hon på omvänd psykologi då? Om du påstår att hon inte kan eller att du menar att hon inte behöver göra det för det är för svårt osv? Det fungerar inte på alla men hon verkar ha en stark vilja och såna brukar inte vilja acceptera att inte kunna. Det funkar på mig.. Orden "det kan man inte" eller "det är omöjligt" sätter igång mitt analytiska system och jag räknar snabbt ut hur man kan göra och gör det för att bevisa att min teori stämmer för mig själv. Om någon däremot säger att jag ska eller måste något så blir det ett stenhårt nej från mig.
av tahlia » 2011-03-12 0:02:01
Nu tänker jag sticka ut halsen och poängterar därför direkt att jag kan ha fel i allt som följer.
Det som dyker upp för mig, när jag läser om din dotter, är hur min egen dotter fungerar samt hur jag fungerar. Nu vet jag inte hur gammal din tjej är, men om hennes problem med det hela ser ut som jag tror det gör så har hon kanske inte de ord som behövs för att uttrycka vad det egentligen handlar om.
Kan det vara så att det hon egentligen säger med "jag kan inte" är att "ni har satt en tidspress och/eller ett måste på mig och det stressar mig till en punkt där jag mår dåligt och bara vill därifrån så pressen försvinner"?
Min dotter reagerar likadant om du sätter ett måste eller en tidspress på henne, speciellt när det gäller något som hon redan från början inte har något direkt intresse för eller ser någon större poäng i.
Jag reagerar likadant på måsten och tidspress. Jag klappar ihop och får absolut inget gjort - jag kan inte, men inte i bemärkelsen att uppgiften är för svår, utan att stressen av att ha ett måste och/eller en tidspress hängande över mig dödar all min förmåga.
Idag, som vuxen, har jag måsten som jag lyckats baka in i mitt liv som helt stressfria eller relativt stressfria - framför allt sådant som rör barnen. Men då är det redan från början något som engagerar mig, som jag älskar och som jag trivs med - mina barn.
Jag kan, som sagt, vara helt ute och cykla nu - din dotter kan mycket väl ha en helt annan grund för sina reaktioner. Om hon är gammal nog kan du kanske ha en möjlighet att fiska lite i om det egentligen är en förlamande stresskänsla/press som associeras till "det är jobbigt och jag mår inte bra i den här situationen". Om inte annat så för att ha utesluta möjligheten att det är problemet.
Bara några tankar, som sagt.
Det som dyker upp för mig, när jag läser om din dotter, är hur min egen dotter fungerar samt hur jag fungerar. Nu vet jag inte hur gammal din tjej är, men om hennes problem med det hela ser ut som jag tror det gör så har hon kanske inte de ord som behövs för att uttrycka vad det egentligen handlar om.
Kan det vara så att det hon egentligen säger med "jag kan inte" är att "ni har satt en tidspress och/eller ett måste på mig och det stressar mig till en punkt där jag mår dåligt och bara vill därifrån så pressen försvinner"?
Min dotter reagerar likadant om du sätter ett måste eller en tidspress på henne, speciellt när det gäller något som hon redan från början inte har något direkt intresse för eller ser någon större poäng i.
Jag reagerar likadant på måsten och tidspress. Jag klappar ihop och får absolut inget gjort - jag kan inte, men inte i bemärkelsen att uppgiften är för svår, utan att stressen av att ha ett måste och/eller en tidspress hängande över mig dödar all min förmåga.
Idag, som vuxen, har jag måsten som jag lyckats baka in i mitt liv som helt stressfria eller relativt stressfria - framför allt sådant som rör barnen. Men då är det redan från början något som engagerar mig, som jag älskar och som jag trivs med - mina barn.
Jag kan, som sagt, vara helt ute och cykla nu - din dotter kan mycket väl ha en helt annan grund för sina reaktioner. Om hon är gammal nog kan du kanske ha en möjlighet att fiska lite i om det egentligen är en förlamande stresskänsla/press som associeras till "det är jobbigt och jag mår inte bra i den här situationen". Om inte annat så för att ha utesluta möjligheten att det är problemet.
Bara några tankar, som sagt.
av Bali » 2011-03-12 18:59:21
Jag vet att jag kanske inte borde skriva det minsta i denna del av forumet, och vet faktiskt inte ens varför jag fick lust att ändå kika in här idag (för första gången...spooky 
), men nu gjorde jag ändå det och läste just denna tråd.
Får bara en sådan igenkänning när du beskriver din dotters reaktioner/svar på tal, wuwei.
Jag fungerar väl antagligen på liknande sätt alltså, men själv är jag ju 45 år och har tyvärr inga som helst minnen av hur jag fungerade som 15-åring.
Där pekade tahlia direkt på pudelns kärna för mig iaf, för när jag får en uppgift ålagd mig eller bara får ett förslag för den delen (det är liksom detsamma i mitt huvud, alltså "gör det"!), så orsakar just denna tidspress/måste ett totalt stopp i mitt maskineri.
Jag hör/förstår vad som jag bör göra, men jag kan liksom inte göra det på befallning (varför söker jag fortfarande svaret på), men när jag väl har fått denna "befallning" kan jag ändå förstå vad som jag kanske ska/bör prestera i denna situation, och då gör jag det med minst sagt glans!
Men det hela måste ändå på något sätt ske på mina villkor, kan inte alls förklara det närmare, men får mer än prestationsångest när jag åläggs något, men kan alltså ändå i stort sett alltid utföra dessa uppgifter bättre än förväntat om jag bara slipper (eller i mitt fall stänger av uppe på kontoret, men det är inte ett sätt att rekomendera!) just tvånget.
Jösses, vilket svammel och det i en tråd där jag dessutom inte hör hemma precis, men jag postar ändå och ber dig, wuwei, sända vidare en kram till din dotter och sänder givetvis en cyberkram även till dig!
), men nu gjorde jag ändå det och läste just denna tråd.
Får bara en sådan igenkänning när du beskriver din dotters reaktioner/svar på tal, wuwei.
Jag fungerar väl antagligen på liknande sätt alltså, men själv är jag ju 45 år och har tyvärr inga som helst minnen av hur jag fungerade som 15-åring.
tahlia skrev:Kan det vara så att det hon egentligen säger med "jag kan inte" är att "ni har satt en tidspress och/eller ett måste på mig och det stressar mig till en punkt där jag mår dåligt och bara vill därifrån så pressen försvinner"?
Där pekade tahlia direkt på pudelns kärna för mig iaf, för när jag får en uppgift ålagd mig eller bara får ett förslag för den delen (det är liksom detsamma i mitt huvud, alltså "gör det"!), så orsakar just denna tidspress/måste ett totalt stopp i mitt maskineri.
Jag hör/förstår vad som jag bör göra, men jag kan liksom inte göra det på befallning (varför söker jag fortfarande svaret på), men när jag väl har fått denna "befallning" kan jag ändå förstå vad som jag kanske ska/bör prestera i denna situation, och då gör jag det med minst sagt glans!
Men det hela måste ändå på något sätt ske på mina villkor, kan inte alls förklara det närmare, men får mer än prestationsångest när jag åläggs något, men kan alltså ändå i stort sett alltid utföra dessa uppgifter bättre än förväntat om jag bara slipper (eller i mitt fall stänger av uppe på kontoret, men det är inte ett sätt att rekomendera!) just tvånget.
Jösses, vilket svammel och det i en tråd där jag dessutom inte hör hemma precis, men jag postar ändå och ber dig, wuwei, sända vidare en kram till din dotter och sänder givetvis en cyberkram även till dig!av Angelic Fruitcake » 2011-03-12 22:21:25
Wuwei, jag tycker att din inställning till situationen är helt rätt. Mina barn är mycket yngre, men jag gör samma sak. Tyvärr ser ju livet ut så att man måste göra saker man varken vill eller tror sig kapabel att utföra. Men genom att bekräfta att man har hört vad de säger, samtidigt som man inte ger med sig, har man utövat sin auktoritet utan att kränka (vilket är essentiellt! Läs Jesper Juul för fantastisk guidning om just detta)
Din dotter behöver att du leder henne och i viss mån bestämmer åt henne. Barn är inte kapabla att vare sig se sina förutsättningar eller avgöra hur världen fungerar. Det är vår förbannade skyldighet att bestämma över dem i vissa lägen. Men däremot bör man inte kritisera deras känslor.
Jag har erfarit (och fler med mig) att ett lågaffektivt bemötande ofta är bäst i såna här situationer. Dvs man gör inte en "grej" av hennes svårigheter och negativa känslor, utan försöker att bara bekräfta att man har hört och förstått. Fokus bör ligga på en kompromiss som gör det bästa av situationen.
En del skulle säkert föreslå belöningar eller tycka att det lärarna ägnar sig åt är någon form av positiv förstärkning. Jag tror på att ta det steg för steg. Börja med en uppgift som är mindre och mer överkomlig och låt henne upptäcka själv att hon klarar det. Poängtera vikten av att försöka, men säga också att om hon misslyckas är det okej och ni fixar det ändå. Problemet ligger (enligt min uppfattning) inte i att hon försöker komma undan, utan i att hon känner press och ångest. Genom att säga att det går att ordna även om hon misslyckas får hon lite andrum och lyckas troligtvis bättre.
Det här blev lite långt och osammanhängande känner jag. Huvudpoänger:
Det är okej att vara lågaffektiv så länge man bekräftar att man hört och förstått.
Det är okej att vara auktoritär som förälder, så länge man inte kränker.
En möjlig lösning är att se till att hon utför uppgifterna, men att du även lindrar hennes katastroftankar kring vad som händer om hon misslyckas.
My two cents, men mina barn är mycket yngre.
Din dotter behöver att du leder henne och i viss mån bestämmer åt henne. Barn är inte kapabla att vare sig se sina förutsättningar eller avgöra hur världen fungerar. Det är vår förbannade skyldighet att bestämma över dem i vissa lägen. Men däremot bör man inte kritisera deras känslor.
Jag har erfarit (och fler med mig) att ett lågaffektivt bemötande ofta är bäst i såna här situationer. Dvs man gör inte en "grej" av hennes svårigheter och negativa känslor, utan försöker att bara bekräfta att man har hört och förstått. Fokus bör ligga på en kompromiss som gör det bästa av situationen.
En del skulle säkert föreslå belöningar eller tycka att det lärarna ägnar sig åt är någon form av positiv förstärkning. Jag tror på att ta det steg för steg. Börja med en uppgift som är mindre och mer överkomlig och låt henne upptäcka själv att hon klarar det. Poängtera vikten av att försöka, men säga också att om hon misslyckas är det okej och ni fixar det ändå. Problemet ligger (enligt min uppfattning) inte i att hon försöker komma undan, utan i att hon känner press och ångest. Genom att säga att det går att ordna även om hon misslyckas får hon lite andrum och lyckas troligtvis bättre.
Det här blev lite långt och osammanhängande känner jag. Huvudpoänger:
Det är okej att vara lågaffektiv så länge man bekräftar att man hört och förstått.
Det är okej att vara auktoritär som förälder, så länge man inte kränker.
En möjlig lösning är att se till att hon utför uppgifterna, men att du även lindrar hennes katastroftankar kring vad som händer om hon misslyckas.
My two cents, men mina barn är mycket yngre.
- Angelic Fruitcake
- Inlägg: 3352
- Anslöt: 2010-05-21
- Ort: Täby
av AAA » 2011-03-13 2:11:13
Motivationen beror på belöningar och värderingar, hos oss och hos tonåringar.
"...genom att bekräfta att man har hört vad de säger, samtidigt som man inte ger med sig, har man utövat sin auktoritet utan att kränka." Det var en bra strategi!
Rekommendationer från bland annat alfamamman:
---
Straff hjälper inte bråkiga barn
---
Specialpedagogiska myndigheten
Bo Hejlskov presentation
---
Vad är CPS?
Här kanske det finns fler artiklar som kan vägleda från Pedagogiskt Perspektiv?
(Vet inget om dem förutom att det syntes kända namn)
Artikel 1: Vad är TEACCH? »
Författare: Helene Tranquist
Artikel 2: En skola för alla? »
Författare: Helene Tranquist
Artikel 3: Tidig Förståelse i ett långt perspektiv »
Författare: Helene Tranquist
Artikel 4: Från teoretisk förståelse till praktisk pedagogik »
Författare: Linda Karlsson
Artikel 5: Vad är det för skillnad? »
Författare: Ulrika Aspeflo
Artikel 6: Välkomstbrev till nydiagnostiserade »
Författare: Gunnel Norrö
Artikel 7: Liv och lärande med autism »
Författare: Wendy Lawson
Artikel 8: 16 x fyra minuter med Madde »
Författare: Madde Ericsson
Artikel 9: Handledning med yrkesverksamma »
Författare: Helene Tranquist
Artikel 10: Relationer »
Författare: Madde Ericsson
Artikel 11: Kartläggning för Bo-Leva-Lära »
Författare: Maria Hall och Inga-Lill Brodén
Artikel 12: Vad är Collaborative Problem Solving? »
Författare: Helene Tranquist
Artikel 13: Utan bensin stannar motorn »
Författare: Nåkkve Balldin
Artikel 14: Min pappa har Asperger syndrom »
Författare: Magnus Fannberg
Artikel 15: Theory of Mind – vad är det egentligen för något? »
Författare: Kirsten Callesen, Elisa la Cour och Elisabeth Christensen
Principer pedagogik CPS
1. Människor som kan uppföra sig gör det
2. Du har ansvaret för elevens beteende och
reaktioner
3. Pedagogik måste ha som mål att eleven har
kontrollen över sig själv
4. Kravanpassa - du har ansvar för att få ett ja
5. Skapa lugn - avstånd, titta bort, sidan till
6. Avled - flytt fokus
Och använd Matthews lag - alla pedagogiska
nederlag kräver en handlingsplan!
- Ross & Hejlskov
Funkar på såna som jag och säkert på många andra också (så unik är jag inte)
"...genom att bekräfta att man har hört vad de säger, samtidigt som man inte ger med sig, har man utövat sin auktoritet utan att kränka." Det var en bra strategi!
Rekommendationer från bland annat alfamamman:
---
Straff hjälper inte bråkiga barn
---
Specialpedagogiska myndigheten
Bo Hejlskov presentation
---
Vad är CPS?
Här kanske det finns fler artiklar som kan vägleda från Pedagogiskt Perspektiv?
(Vet inget om dem förutom att det syntes kända namn)
Artikel 1: Vad är TEACCH? »
Författare: Helene Tranquist
Artikel 2: En skola för alla? »
Författare: Helene Tranquist
Artikel 3: Tidig Förståelse i ett långt perspektiv »
Författare: Helene Tranquist
Artikel 4: Från teoretisk förståelse till praktisk pedagogik »
Författare: Linda Karlsson
Artikel 5: Vad är det för skillnad? »
Författare: Ulrika Aspeflo
Artikel 6: Välkomstbrev till nydiagnostiserade »
Författare: Gunnel Norrö
Artikel 7: Liv och lärande med autism »
Författare: Wendy Lawson
Artikel 8: 16 x fyra minuter med Madde »
Författare: Madde Ericsson
Artikel 9: Handledning med yrkesverksamma »
Författare: Helene Tranquist
Artikel 10: Relationer »
Författare: Madde Ericsson
Artikel 11: Kartläggning för Bo-Leva-Lära »
Författare: Maria Hall och Inga-Lill Brodén
Artikel 12: Vad är Collaborative Problem Solving? »
Författare: Helene Tranquist
Artikel 13: Utan bensin stannar motorn »
Författare: Nåkkve Balldin
Artikel 14: Min pappa har Asperger syndrom »
Författare: Magnus Fannberg
Artikel 15: Theory of Mind – vad är det egentligen för något? »
Författare: Kirsten Callesen, Elisa la Cour och Elisabeth Christensen
Principer pedagogik CPS
1. Människor som kan uppföra sig gör det
2. Du har ansvaret för elevens beteende och
reaktioner
3. Pedagogik måste ha som mål att eleven har
kontrollen över sig själv
4. Kravanpassa - du har ansvar för att få ett ja
5. Skapa lugn - avstånd, titta bort, sidan till
6. Avled - flytt fokus
Och använd Matthews lag - alla pedagogiska
nederlag kräver en handlingsplan!
- Ross & Hejlskov
Funkar på såna som jag och säkert på många andra också (så unik är jag inte)
av Inger » 2011-03-13 9:14:55
Blashyrkh skrev:Hur reagerar hon på omvänd psykologi då? Om du påstår att hon inte kan eller att du menar att hon inte behöver göra det för det är för svårt osv? Det fungerar inte på alla men hon verkar ha en stark vilja och såna brukar inte vilja acceptera att inte kunna. Det funkar på mig.. Orden "det kan man inte" eller "det är omöjligt" sätter igång mitt analytiska system och jag räknar snabbt ut hur man kan göra och gör det för att bevisa att min teori stämmer för mig själv. Om någon däremot säger att jag ska eller måste något så blir det ett stenhårt nej från mig.
Låter som en strategi värd att prova.
Jag är helt allergisk mot hurtfriska påhejanden och folk som påstår sig veta att jag kan något när det är en ren gissning/förhoppning från deras sida. Skulle lättare acceptera wuweis metod än lärarnas.
av wuwei » 2011-03-13 14:21:35
Blashyrkh skrev:Hur reagerar hon på omvänd psykologi då?
Så här skulle hon reagera på det, ungefär:
"Jag är precis så värdelös som jag trodde, för nu bekräftade mamma det. Hon erkände att jag är helt hopplös och inte kan lära mig något. Varför lever jag?"
Jag skrev inte hur gammal hon är: hon är 15 och går vårterminen i nionde klass.
tahlia förklarar bra var problemet ligger: i den inre stress som skapas av yttre krav. Det är så jag har förstått att det är för min dotter och även så jag själv fungerar i stor utsträckning.
är huvudet på spiken!tahlia skrev:"ni har satt en tidspress och/eller ett måste på mig och det stressar mig till en punkt där jag mår dåligt och bara vill därifrån så pressen försvinner"
Hur skapar man då detta med att ta bort pressen när man inte kan ta bort uppgifterna som måste göras?
Jag upplever det som att det finns en lång startsträcka. Om jag fortsätter att pressa och pressa och tjata och tjata kan vi mycket väl hamna i låsta positioner: hon vägrar och mår sämre och sämre, jag blir mer och mer frustrerad och mår själv inget vidare. Istället säger jag det jag har att säga och lämnar henne sedan ifred. Många gånger kommer hon igång bara jag slutar stå där och "flåsa i nacken". Om hon inte kommer igång kan det vara riskfyllt för mig att gå till henne och säga till igen: hon kan vara på slutet av sin startsträcka och skulle strax ha kommit igång, men så kommer jag klampande och då far hon tillbaka till början igen. Ständig balansgång.
av Zombie » 2011-03-13 14:24:46
Bali svamlar som vanligt inte. 
Iallafall inte mer än att jag kan säga att jag fungerar ungefär likadant som hon och tahlia (utom att den glans jag klarade någotsomhelst med har försvunnit med orken). Bara för att lägga min pinne till statistiken: har ett intryck av att rätt många av oss fungerar så, vare sig nu wuweis barn hör dit eller inte.
Iallafall inte mer än att jag kan säga att jag fungerar ungefär likadant som hon och tahlia (utom att den glans jag klarade någotsomhelst med har försvunnit med orken). Bara för att lägga min pinne till statistiken: har ett intryck av att rätt många av oss fungerar så, vare sig nu wuweis barn hör dit eller inte.av alfapetsmamma » 2011-03-13 15:02:31
AAA skrev:Rekommendationer från bland annat alfamamman
Nu ger du mig cred jag inte förtjänar, för alla de där artiklarna hade jag inte koll på, och har således inte länkat till heller. Men tack, jag skrev ut en av en favorit (Tranquist) nu, man kan aldrig få nog många påminnelser om de grundprinciperna!
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
av Maldita » 2011-03-13 15:27:04
För mig så är det så att jag tenderar att tänka "Nej, det går inte, det kommer att bli fruktansvärt, jag kommer få IG på provet och bli avstängd från skolan, sedan kommer mina föräldrar att kasta ut mig hemifrån...". Men det är bara innan provet som jag tänker så, när jag faktiskt gör det så brukar det oftast gå ganska bra. Din dotter kanske också har det här "katastroftänkandet"? Sedan så är din metod ungefär samma som den mina föräldrar använder, alltså "Du kan gråta och skaka av rädsla, bli förbannad, vad som helst bara du gör provet/skriver uppgifterna/gör det här". Om jag lämnas ifred så är det lättare att skriva prov/uppsatser/sådant, det blir liksom stressande när en lärare står bakom och kontrollerar att man jobbar/ideligen frågar om man behöver hjälp.
Jag är 16 och går första året i gymnasiet, vilket hittils har varit ungefär samma sak som nian. Har AS-diagnos och inget annat. Kan kanske hjälpa litegrann iallafall.
Jag är 16 och går första året i gymnasiet, vilket hittils har varit ungefär samma sak som nian. Har AS-diagnos och inget annat. Kan kanske hjälpa litegrann iallafall.
av alfapetsmamma » 2011-03-13 15:29:06
Maldita skrev:Jag är 16 och går första året i gymnasiet, vilket hittils har varit ungefär samma sak som nian. Har AS-diagnos och inget annat. Kan kanske hjälpa litegrann iallafall.
Är du bara 16?? Det har inte jag förstått. Du låter mycket mognare (hoppas du förstår hur jag menar). Wow.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
Re: Du behöver inte gilla det, du behöver bara göra det
av nano » 2011-03-13 17:41:35
Jag var förvisso inte identisk i beteendet som din dotter men jag minns att jag hade en känsla av att kunna visa att jag kunde själv utan hjälp.wuwei skrev:Undrar nu om någon har några mer idéer om bra sätt att bemöta en massiv "jag vill inte, kan inte, det kommer inte att gå". Vad har funkat på er (ni som själva har den utgångspunkten att det inte kommer att gå), vad har funkat för er (ni som tampats med att försöka motivera någon med den här typen av utgångspunkt)?
Jag tror jag fått höra någonstans att jag inte kunde göra något utan skolans hjälp och jag slog bakut mot det, inte få jobb och det skulle bli allmänt kaos enligt vad jag tror jag fått höra.
Jag visste att jag kunde lista ut saker helt o hållet genom att lista ut det själv, jag kunde ju klart o tydligt se en väg att lösa saker på men fick ofta olika metoder som man skulle använda men jag ville inte bli i-tutad dem oavsett hur bra de var.
Som äldre har jag gjort en del av de saker jag ville göra som bevisat att det visst går o göra själv tvärt emot vad jag fått höra.
Sedan har det varit bra med det o jag har kunnat ta till mig andra sätt att göra samma sak, oftast har det visat sig vara bättre metoder men.
Måste sluta skriva, påmin mig gärna att skriva klart
Re: Du behöver inte gilla det, du behöver bara göra det
av wuwei » 2011-03-13 18:29:06
nano skrev:Jag tror jag fått höra någonstans att jag inte kunde göra något utan skolans hjälp och jag slog bakut mot det, inte få jobb och det skulle bli allmänt kaos enligt vad jag tror jag fått höra.
Rätt tvärtemot det jag säger till min dotter. Pratade så sent som idag med henne om hennes morbröder som inte gått klart grundskolan (utkastade) och som klarat sig utmärkt.
av NoteToSelf » 2011-03-13 21:36:38
När jag befinner mig i såna situationer där jag känner att "nej fyfan, detta vill jag inte göra, är så dålig på det" försöker jag ändra fokus. Försöker tänka att målet inte är att göra det bra, utan målet är att bara göra det.
Är jag sen klar kan jag vara nöjd; jag trotsade motviljan, även om jag kanske inte gjorde uppgiften särskilt bra, så slutförde jag den, vilket är det enda jag kan förvänta mig av mig själv i det läget. ... Det blev en konstig mening det där.. o.O
Har du provat att säga till henne att det viktiga inte är hur bra hon gör uppgiften, utan att hon gör den överhuvudtaget?
Är jag sen klar kan jag vara nöjd; jag trotsade motviljan, även om jag kanske inte gjorde uppgiften särskilt bra, så slutförde jag den, vilket är det enda jag kan förvänta mig av mig själv i det läget. ... Det blev en konstig mening det där.. o.O
Har du provat att säga till henne att det viktiga inte är hur bra hon gör uppgiften, utan att hon gör den överhuvudtaget?
- NoteToSelf
- Inlägg: 321
- Anslöt: 2010-09-22
av alfapetsmamma » 2011-03-13 23:49:38
Tack AAA för påminnelsen om länkarna. Texten jag skrev ut var riktigt riktigt bra. Länkade vidare till några som kan behöva läsa om, så det blev en massa ringar på vattnet.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
Återgå till Barn och föräldraskap