Är det någon som tagit en doktorsexamen? Inom vilket ämne i så fall?
Mitt slutliga mål är doktorand i kemi/biokemi och undrar om någon har erfarenhet av detta eller något liknande?



Moderator atoms - tråden har flyttats från avdelningen, Att leva som Aspergare.

Jag har disputerat inom ett naturvetenskapligt ämne, vad exakt är det du undrar över?

Jag har varit inskriven som doktorand. Men sjukdomen "hann ifatt" mig lätt redan innan.

Bästa rådet som jag vill ge är att gå i en kurs om "hur man forskar" eller skaffa bra råd. Speciellt om man har besvär med saker, så skall man inte slarva bort åratal på så vimsig inriktning m.m som jag själv hade. En bra handledare har väl delvis ansvaret, men jag vet inte ens nu hur det bör fungera.

Och satsa på något som är spännande - jag hade redan lite tappat tråden i min "karriär" innan.

(Jag fick en forskningsingenjörsanställning, och skrev mig in först senare som doktorand, men hade då ingen motivation att tala om.)

/notwoodstock

P.S. Blandaren kallar nog det du behöver delvis för "kurs-kurs" - kurs i att gå kurser. D.S.

Hur är det att jobba som forskningsingenjör?

Doktorander (och PhD) får ofta hejdlös arbetsbelastning och mager lön.

Jag var kvaddad redan när jag började på tjänsten.

Att jag över huvud taget klarade det, berodde på att jag inte hade någon undervisningsplikt. Hade inte klarat en timme som övningsassistent. Var alldeles för blyg - social fobi eller vad det var. Dom som assade hade anställning som forskningsassistenter.

Jag programmerade, och fick ihop några saker. Men förvånansvärt mycket tid gick till spillo - hade ingen förmåga till insikt om mig själv. Läste lite om området, men det fungerade vimsigt också - avverkade tjock volymer och har ingen aning om det fastnade nå't, nästan.

Jag tror att undervisningsplikt på sätt och vis är guld värt om man klarar det jobbet. För jag tror att övning ger färdighet, och även intuition med tiden.

Jo, jag tror man får betrakta en doktorsutbildning som en tillfällig större arbetsinsats, man får det bättre när man väl är klar, misstänker jag.

Jag hade själv ingen entusiasm heller att åtminstone prestera en Licentiat-examen (ungefär halv Doktorsexamen), varför skulle det vara vettigt?

Men om jag låter missnöjd, så är jag inte bitter - jag kom till barnpsykolog redan i kanske 10-årsåldern, så mitt liv var nog inte ämnat till någon karriär.

Lön f.ö är ju inte irrelevant, men det är ju dock några år det är frågan om, bara!

/notwoodstock

Många jobb kräver bachelor examen. Väldigt få kräver licentiat eller doktor. Den svenska lönepolitiken gör det dessutom inte lönsamt att plugga längre än så.
Så om man läser längre än bachelor är det för att man gillar ämnet eller vill åstadkomma en forskningsinsats med häftiga maskiner på köpet. Dock får jag alltmer intrycket att det är en hel del annat än god forskning och dess resultat som blir det styrande. Där det handlar mer om att publicera mycket, vara inställsam, inte komma med alltför revolutionerande upptäckter, kafferastmanagement och fylla i ansökningar.

plåtmonster skrev:Många jobb kräver bachelor examen. Väldigt få kräver licentiat eller doktor.
...

Jag vet en god vän som doktorerade och gjorde Post-doc eller vad det heter. Han är överkvalificerad i dag och får nöja sig med klart enklare jobb som går att göra lite när det finns tid över. Och passar ihop med den hans sysselsättning som är lite svårplanerad.

Vet inte riktigt dom som blir kvar på högskola eller liknande, hur det ser ut. Undervisa kan nog vara tradigt.

/notwoodstock

Inom vilket områden är han högt kvalificerad?

plåtmonster skrev:Inom vilket områden är han högt kvalificerad?

Sorry, "somnade" några dagar.

Min kompis höll på med oorganisk Kemi, kvantkemi.

/notwoodstock