Formodligen fler än jag som inte gillar fysik kontakt i alla lägen, detta gäller dock aldrig djur för mig. Någon som har samma erfarenhet eller förstår varför det är så?

Jag tror det beror på att djur är kravlösa, visst de kanske vill bli klappade men de kräver inget annat av oss.

Människor väcker tankar hos mig, jaha vad förväntar han/hon sig av mig nu?

Men mina hundar och katter väcker en avkopplad skön känsla i mig, utan att jag börjar fundera över varför de vill ha kontakt.

Djur har päls och är ofta mjuka och gulliga (ok, inte ormar då, men de brukar vara sidenlena och också sköna att ta i) och brukar ha trevliga vibbar. Man kan klappa dem utan att de tar i en tillbaka.

Jag mår jättebra av att gosa med djur - katter är favoriterna, men hundar, kaniner, marsvin, råttor, t.o.m. ormar går an om det kniper. Djur är enkla och tar en som man är, kravlöst. Du behöver inte känna att du måste sminka dig och tvätta håret innan du går och sätter dig bredvid katten i soffan. Är katten inte gos-sugen, går den helt enkelt iväg och lägger sig någon annanstans. Den spelar inte med för att vara snäll.
Dessutom verkar många djur ha ett inbyggt tröstbeteende. De känner på sig när man mår dåligt och kommer för att gosa - lägga sig tätt intill, t.ex.

Jag tror att djurterapi skulle vara toppen för många. Någon med självmordstankar skulle kunna ringa till djurjouren, som då t.ex. kunde säga: "Labradoren Ludde behöver en långpromenad", "Tusse vill gärna gosa ett tag", "Glimm behöver ryktas och känner för lite sällskap" eller vad det nu kunde vara. Så skulle man få komma och ägna sig helhjärtat åt ett djur i några timmar. Efter det skulle man säkert må mycket bättre.

Bra tips, Kahlokatt!

När jag var väldigt ledsen och jobbade på ett stall, så hade jag satt mig ned nånstans och då kom katten som för att trösta! Det var något nytt för mig, men det var rätt häftigt att den gjorde så.

Jag har olika stort behov av kontakt med inomhusdjur beroende på art. Människor kan jag träffa ibland, men inte ofta. Hundar kan jag fördraga om de lyder mig. Katter gör bäst i att hålla sig undan. Övriga djur har jag föga förståelse för, om de inte går att äta, i vilket fall de faktiskt har en funktion.

Lantbruksdjur går däremot fint. Det gäller i synnerhet nötkreatur och får, eftersom de påminner om oss människor i fråga om intelligens och växthusgasemission. De går dessutom att äta.

Jag mår bra och blir lugn av fysisk kontakt med djur. Med människor känns det oftast obehagligt eller likgiltigt.

Jag får ganska så dåligt samvete, jag borde gosa mer med mina djur...

Jag har dem mest för att de är vackra väsen, vi sammansmälter i ett "vi" och jag gillar att betrakta dem. Men jag har svårt att tillhandahålla tillräckligt av det gos de så gärna vill ha.

Jag försöker låta katterna ligga på min mage och sådant så ofta jag orkar. Men jag blir tokig när de trampar runt och gnider sina dregliga mungipor mot mina händer. Då måste jag upp och tvätta händerna. Samma sak efter att jag klappat hundarna, tvätta händerna. Känns smutsigt liksom, och man får hår på sig.

Kahlokatt skrev:
Jag tror att djurterapi skulle vara toppen för många. Någon med självmordstankar skulle kunna ringa till djurjouren, som då t.ex. kunde säga: "Labradoren Ludde behöver en långpromenad", "Tusse vill gärna gosa ett tag", "Glimm behöver ryktas och känner för lite sällskap" eller vad det nu kunde vara. Så skulle man få komma och ägna sig helhjärtat åt ett djur i några timmar. Efter det skulle man säkert må mycket bättre.

Bra idé! Likaväl som man numera kan skriva ut motion på recept skulle man kunna skriva ut djurterapi. Det finns många hem för hemlösa djur som behöver hjälp med just det där lilla extra.

Jag tycker inte särskilt mycket om djur. Jag gillar några få djur. Ungefär som med människor.

Jag ogillar hundar och hästar. Jag förstår mig inte på kräldjur. Kossor är trevliga och min katt tycker jag om.

Men visst. Djurterapi är en jättebra idé för dem som gillar djur. Jag tror verkligen på det. Jag däremot skulle nog snarare behöva få-vara-ifred-terapi.