Som nydiagnosticerad är jag medveten om att ett av mina tydligaste AS-drag är DISTANSLÖSHETEN. Kan man överlista den, träna bort den, skaffa sig ett vuxenskal, som ett nytt skal till mobilen? Eller?

En story; Den enda dagsverksamhet som finns i kommunen är till för "psykiskt sjuka". Och - vem är psykiskt sjuk idag? Dvs, vem är INTE psykiskt sjuk idag, i Sverige? Vi lider ju av en psykisk ohälsa ända in i folksjälen.

Att gå dit var en stor förödmjukelse. Jag gick mol tyst in i hobbyrummet och började måla på en tavla. Är faktiskt riktigt bra på att göra tavlor. Den enda jag kan, faktiskt. De schizofrena lämnade jag ensamma med sina försök att se mönster i tapeten eller golvet.

Det fanns en vänskapsförening som träffades på lördagskvällar. Gick på styrelsemötet. De förklarade de regler som skulle gälla: "Du får inte prata om hur du mår!!!" DONK! Där satt den. Jag tog ju orden bokstavligt: inte tala om hur jag känner, tänker, mår, inte fråga någon annan om dennes inre - OMÖJLIGT! Jag bestämde mig raskt för att aldrig gå dit. MEN så fick jag höra att en manlig medlem skulle dansa ballongdans. BINGO! Jag gick naturligtvis dit! Och en man med röd peruk dansade verkligen ballongdans och stod där verkligen naken! Bra! En sjysst förening trots allt?

Efter dansen blev det mol tyst. Alla de neddrogade satt där och stirrade in i väggen. Ingen sa något - utom en man vid min sida: Vi hade träffats förr, och han berättade med hög röst allt som hade hänt sedan dess. Han hade b l a fått ASPERGERDIAGNOS! Jag också, utbrast jag!!! Och så babblade vi på om hur vi haft det, hur vi mådde, vad vi tänkte, ja ALLT i vårt hjärtas innersta vrår stänkte ut över de stackare som satt där tysta vid borden. Inom loppet av fyra minuter hade vi lyckats tömma lokalen nästan helt och hållet! YES - aspergarna avgick med segern! Lokalerna var våra. Vi satt i flera timmar och pratade om hur vi mådde i sällskap av en aspergerintresserad åhörare.

Distanslöshet - är det verkligen så fel???

Jag fattar inte riktigt hur du menar?

lindrin skrev:Jag fattar inte riktigt hur du menar?

Oj då, har du inte fattat? Ja, jag menar ju att distanslöshet är att prata fritt ur sitt hjärta om precis vad som helst, utan någon som helst censur, så som små barn kan göra.

I den förening jag befann mig gällde denna regel: prata inte om hur du mår (dvs dåligt). Kallprata. Prata om vad som helst, bara inte om dina problem.

Jag hade för avsikt att försöka följa denna regel, fast jag HATAR den. Älskar öppenhet och ärlighet. Min aspergervän hade tydligen inte ens ambitionen att försöka följa denna sociala regel.

Han pratade om hur han mådde, ärligt, hur han plågades av ensamhet och sysslolöshet. Han talade HÖGT så att alla kunde höra, utan att kolla in hur de andra i rummet reagerade på det han sa; de lämnade rummet. Han öppnade sitt hjärta och jag med. Vi var distanslösa. Inga speciella inledande fraser, ingen hänsyn till omgivningen, ingen anpassning. Vi betedde oss som normala småbarn, fast vi var vuxna.

Är ni med?

Nu är jag med, sån är jag jämt.... ha ha ha

Jag med på många sätt. Men nog har jag fått stryk så jag har lärt mindre illa .
Ämnet berörs här också.

lindrin skrev:Nu är jag med, sån är jag jämt.... ha ha ha

Jag misstänkte det! Du fattade alltså inte att du inte fattat - jag fattar! Innan jag fick diagnos fattade jag ingenting. Jag pratade på och folk drog sig undan. Men nu vet jag... fast vad gör man?

Jag försöker verkligen bara prata om vädret men så plötsligt har jag glidit över till klimatförändringarna, B-Larsson-shelf, som sprack, precis som i filmen "The day after tomorrow". DÄR har jag gått över gränsen för kallprat (men is är ju kallt?) till något annat....SUCK! Alla blir obekväma, tysta och byter samtalsämne.

Det hände ngt på jobbet idag, som fick mig att fundera på om min personlighet nog var en fördel för en gång skull!!

En kille kom körande på en truck, skulle stanna och parkera då tar inte bromsen och han drar handbromsen, som inte heller tar!
I ren panik kastar han sig ut ur trucken för att försöka stoppa den med sina händer eftersom dom nu skenar rakt mot en arbetskamrat; detta är ju naturligtvis omöjligt men en ren reflex handling.

Dom kraschar och naglar fast arbetskamraten mellan ett lyftbord som dom kör in i, och maskinen killen står vid. Han som körde ligger avtuppad en sekund, kommer till medvetande och hoppar upp i trucken igen och backar bort den, just då kommer våran gruppledare dit och drar bort lyftbordet så att killen som nu vrålar av smärta kommer loss.

Vid detta laget kommer även jag, jag är normalt en rätt blödig (tycker jag) människa, men nu tittade jag på alla som stod där förstenade och tittade på den skadade på golvet, ngn ringer åtminstone till ambulans, men alla andra har dragit sig undan en bit som för att skydda sig själva .
Handlingsförlamade och chockade är dom. Jag liksom bara lite kallt noterar att han är skadad, sätter mig vid honom och börjar dela ut order till alla runtomkring. Killen är i sån smärta att han håller på att svimma av, så jag får kämpa med att hålla honom vid medvetande, han har mkt låg puls.

Samtidigt gråter en tjej hejdlöst vid sidan om så jag får ge ngn order om att avlägsna henne, lägger sen skadade i framstupa sidoläge, kollar att han inte är skadad på fler ställen än i benet, som var det som tog hela smällen, pratar med honom om att andas lugnt (han hyperventilerar nästan,) klipper upp hans byxben eftersom han har så ont att jag inte får röra honom.

Och ser till min fasa att skelettet ser helt tillknycklat ut.... vågigt nästan och knäet är helt snett... några ur "publiken" blir likbleka och måste vända sig bort.
Jag lägger en filt över honom och sitter med honom tills ambulans personalen kommer.
Hör mig själv prata med killen med en lugn och helt avspänd röst.

Det sjuka är att när jag först kom fram till honom så var min tanke - jaja, han lever, då är det ju ingen fara.
Sen var det inte mer med det liksom.
Jag har ofta blivit kallad för KALL och KÄNSLOLÖS (vilket jag faktiskt inte är!) Men just precis i detta fallet var det en klar fördel att inte vara så känslig av sig!

Äh, vet inte vad jag vill komma fram till ig, bara noterade att dom "sociala" var dom som frös fast och blev likbleka, eller började stortjuta. Medans dom "udda", jag och gruppledaren var dom som behöll lugnet och sakligt gjorde det som man ska.

Och jag som inte kan se en kattunge eller ngt djur lida utan att gråta som ett barn....men när det är människor bekommer det mig inte alls på det sättet.

Jösses, inlägget blev ju en mindre novell!! Förlåt

Jag har tidigare varit sådan att jag avslöjat personliga saker för folk som jag inte kände så väl. Jag har en väldigt stark tendens att behandla alla som sedan länge goda vänner, vilket hittills har varit mig mest till förfång.

En del har dragit sig tillbaka på grund av det och en del har utnyttjat det för att kunna få reda på så mycket som möjligt och sedan sprida ut valda delar för att få mig att framstå i dålig dager.

Nu har jag blivit tvärtom och pratar sällan om mig själv annat än i slutna sällskap om ens där. Det händer ibland här på forumet att jag skulle vilja gå in på personliga detaljer, men vågar inte: Fel person kanske läser.

Jag hade en period en e-korrespondens som fick ur mig en del utan att jag tänkte på det. Det visade sig senare att det var en hel grupp av personer som bestämt sig för att driva med mig. De bodde till och med i samma stad. Detta har gjort att jag dragit mig tillbaka från umgänge med de flesta människor.

Helst skulle jag vilja skita i skyggheten och vara så öppen som jag egentligen är, men det är inte lätt.

lindrin skrev:Jösses, inlägget blev ju en mindre novell!! Förlåt

Inget att be om ursäkt för! Det var ju fantastiskt intressant!

Hoppas det går att rädda killens ben....

Ja!, hoppas vi får veta på jobbet i morgon hur det gått på akuten, förhoppningsvis blev det "bara" krossskador!

Håller med Pemer. Finns aldrig skäl att be om ursäkt för ett generöst och levande inlägg!

Säger jag som inte vet vad jag ska skriva till Underjord. För det grep mig.

Underjord är väldigt klok där. Jag har ju verkligen fått se avigsidorna av att vara öppen med allt, inklusive sina sårbara sidor, och hur man kan drabbas av fullkomligt vettlösa vrålpsykopater då...

Debbido skrev:Som nydiagnosticerad är jag medveten om att ett av mina tydligaste AS-drag är DISTANSLÖSHETEN. Kan man överlista den, träna bort den, skaffa sig ett vuxenskal, som ett nytt skal till mobilen? Eller?

De förklarade de regler som skulle gälla: "Du får inte prata om hur du mår!!!"

Efter dansen blev det mol tyst. Alla de neddrogade satt där och stirrade in i väggen. Ingen sa något - utom en man vid min sida: Vi hade träffats förr, och han berättade med hög röst allt som hade hänt sedan dess. Han hade b l a fått ASPERGERDIAGNOS! Jag också, utbrast jag!!! Och så babblade vi på om hur vi haft det, hur vi mådde, vad vi tänkte, ja ALLT i vårt hjärtas innersta vrår stänkte ut över de stackare som satt där tysta vid borden. Inom loppet av fyra minuter hade vi lyckats tömma lokalen nästan helt och hållet! YES - aspergarna avgick med segern! Lokalerna var våra. Vi satt i flera timmar och pratade om hur vi mådde i sällskap av en aspergerintresserad åhörare.

Distanslöshet - är det verkligen så fel???

Ni var iaf två (tre?) som hade kul. Jag förstår tanken att man bara sänker sig själv såväl som den/dem man pratar med, om man bara pratar om hur dåligt man mår. Men samtidigt blir det ju fel om man måste hålla tyst om det man tänker på och bara kallprata.

Vilken tur att du var så distanslös, annars hade du också suttit tyst och deppad där.

Men annars är det väl så att man själv blir mest lidande av distanslösheten. Man kan inte skilja på vem man kan lita på och vem inte. För min del försöker jag i stället hålla tyst så mycket som möjligt om mig själv.

lindrin skrev:Det hände ngt på jobbet idag, som fick mig att fundera på om min personlighet nog var en fördel för en gång skull!!

Det sjuka är att när jag först kom fram till honom så var min tanke - jaja, han lever, då är det ju ingen fara.
Sen var det inte mer med det liksom.
Jag har ofta blivit kallad för KALL och KÄNSLOLÖS (vilket jag faktiskt inte är!) Men just precis i detta fallet var det en klar fördel att inte vara så känslig av sig!

Äh, vet inte vad jag vill komma fram till ig, bara noterade att dom "sociala" var dom som frös fast och blev likbleka, eller började stortjuta. Medans dom "udda", jag och gruppledaren var dom som behöll lugnet och sakligt gjorde det som man ska.

Och jag som inte kan se en kattunge eller ngt djur lida utan att gråta som ett barn....men när det är människor bekommer det mig inte alls på det sättet.

Du höll ju huvudet kallt och kunde just därför hjälpa till. Nästan alla de andra var för chockade. Just då var det ingen fördel att ha mycket empati.

Mycket intressant berättelse. Jag kan inte låta bli att undra hur jag själv skulle reagerat. Misstänker att min hjärna stått alldeles stilla, den brukar göra det för mig när det händer något oväntat.

Ja, jag undrar hur jag hade klarat det... jag som är så empatisk och blödig av mig...

Misstänker att jag skulle ha begått samma underlåtenhetssynd (som jag skulle uppleva det) som både Alien och Pemer.

Jag hoppas i varje fall jag hade klarat att engagera mig och göra så mycket som möjligt, men man kan inte veta innan man varit där. En sak att fixa att traska fram för att se om man kan hjälpa någon med något lite vardagstrassligt, men är det plötsligt uppjagad hetsig stämning och något sådant där som hänt... då gäller det att man kan hålla huvudet kallt... puh... Man får nog vara glad så länge man inte varit "där"...

Intressant tråd. Jag har inte samma problem med såntdär som folk i allmänhet och tror att mina försvarsmekanismer är något annorlunda konstruerade. Jag besväras av när någon talar för öppet och distanslöst om andra människor eller om mig själv personligen för det är en integritetsfråga och där är jag hyperkänslig men om någon talar väldigt öppet om sig själv berör det mig sällan utom när jag tycker att vederbörande kanske borde hålla lite tyst för att inte andra i sällskapet ska börja prata skit eller så.

Jag avskyr när folk mal på om sina problem, bryr jag mig? Nej!
Givetvis tänker jag då inte ödsla tid på att lyssna. Inte heller är jag speciellt intresserad av att berätta för andra hur jag mår, det ger mig ingenting.
Men till sak då, om man nu faktiskt tycker att detta är av intresse och att det ger en någonting skall man givetvis arbeta hårt och bestämt för att bryta den sociala konvention som står ivägen för en att leva sitt liv optimalt.

Jag kan nog inte jobba där, på ditt jobb.
Min reaktionsförmåga är noll.
Jag såg på när en dieselkamin höll på att bränna ner våran altan innan frugan hämtade brandsläckaren och en annan gång så blev jag stirrande fascinerat på att det blixtrade ett vackert blått ljus inne i en kontakt i köket i en före detta bostad.
Jag noterade då inte att det brann på hela väggen i köket men det blixtrade ett blått fint ljus inne i kontakten som var så intensivt och vackert...

"Distanslöshet"... Där har vi det - det rätta ordet! Tack Debbido!
Det är så lustigt, för igår var jag på en kurs just för att träna BORT distanslöshet.
Behandlingshemmet som jag bor på hade bestämt att jag och två andra
tjejer skulle ha denna kurs tillsammans med två personal.
Jag blev faktiskt djupt sårad av att "tvingas" delta på denna kurs,
och kunde inte riktigt förstå vad vi skulle arbeta med.

Ett ämne som vi ska ta upp är att vara lagom "personlig", och vet NÄR och HUR man "bör" avsluta ett samtal, och starta ett.

Jag kunde inte förklara efteråt för mig själv varför jag kände mig så sårad och ledsen... Men nu förstår jag. Jag GILLAR att vara "distanslös"... Jag ser det som min personlighet, jag vill vara öppen och ärlig. Liksom som på ett nästan barnslig sätt.
Varför ska jag ändra på det när jag tycker att det är bra?

Undrar jag någonting så frågar jag... Är det för personligt så är det OK om folk säger det till mig. Jaha, då vet jag. Så är det inte mer med det, då kan vi prata om något annat. Eller så kan personen i fråga dra.

Folk som känner mig vet att jag är den som alltid frågar det jag undrar, säger det jag tycker, är 99 % ärlig. Och de uppskattar det. Annars skulle de nog inte stå ut med att vara mina vänner.
Vissa ser det kanske som ett handikapp att vara distanslös och inte veta/bry sig om alla oskrivna "normer" - men jag ser det som min personlighet.
Asperger eller ej, jag är inte Asperger-Anna, jag är bara Anna.
En frågvis och rak Anna. Jag orkar inte med allt "hysch pysch" - det är ju ändå ingen som fattar någonting då, även om många låtsas.

Länge leve distanslösheten och de som uppskattar mig för den jag är.
Jag hoppas att jag alltid kommer att vara sådan, så länge jag trivs med det.

Detta ska jag skriva ut och visa dem på kursen. PANG PÅ, BARA!

Jag tycker om din bild är det verkligen jordgubbar du äter där?
Det ska jag plocka till sommaren.

rattlelizard skrev:Jag tycker om din bild är det verkligen jordgubbar du äter där?
Det ska jag plocka till sommaren.

Det är hallon! (:
Men det är inte jag på bilden, och det är (tyvärr) inte min bild heller...
Det är en bild från en film, min favoritfilm - Le Fabuleux destin d'Amélie Poulain (Amélie från Montmartre)