Den sista pusselbiten som gav er diagnosen?

Vårdfrågor, medicinska aspekter samt forskning- och vetenskapsämnen.

 Moderatorer: Alien, marxisten, atoms

Den sista pusselbiten som gav er diagnosen?

Inläggav jungmanjanson » 2018-10-02 19:49:20

Den här frågan gäller främst er som inte var något "solklart fall" utan som utredarna fick brottas lite mer med för att kunna ställa diagnosen på.

Jag har precis påbörjat min utredning själv, var på första mötet med psykologen idag. Hon nämnde då när hon berättade om hur utredningen går till att det kan ta lite olika lång tid beroende på hur svårt det är för teamet att ställa en diagnos. Ju osäkrare de är desto längre tid tar det.

Jag fick själv känslan efter mötet idag att jag inte är ett "solklart fall" utan att de kommer få gräva lite mer hos mig för att bli säkra.

Själv känner jag att jag borde falla in någonstans i autismspektrumet, för livet kan helt enkelt inte vara så här obegripligt och svårt! Jag står inte ut med den tanken, jag orkar inte fortsätta livet om det alltid ska vara såhär.
Jag vet att en diagnos inte skulle ändra på så mycket av eländet men det skulle ändå hjälpa mig att förstå, och att vara lite snällare mot mig själv, inte jämföra mig så mycket med alla andra som klarar livet så galant. Inte anklaga mig själv så mycket och ständigt ha den där känslan av att "men det är väl bara att rycka upp sig!" Men det går ju inte, jag har försökt så länge och det slutar alltid på samma sätt, med en krasch och utmattning för att sedan bara börja om igen som ett jävla ekorrhjul.

Jag är helt enkelt rädd att bli utan diagnos också för att jag har gått hos psykiatrin under många år utan att få någon hjälp, de vet typ inte vad de ska göra av mig känns det som, en autism diagnos är liksom sista halmstrået för mig.

Min fråga till er är alltså vad den sista pusselbiten var som gjorde att utredarna kände att de kunde sätta en diagnos på er?

Jag är alltså en 30+ kvinna som för närvarande är sjukskriven för depression och ångest.

/ ljungmanjanson
jungmanjanson
 
Inlägg: 36
Anslöt: 2018-04-08
Ort: Stockholm

Den sista pusselbiten som gav er diagnosen?

Inläggav kiddie » 2018-10-03 18:04:15

Utredningen var inga problem. Men för att bli skickad dit måste det finnas misstanke. Där fanns både missförstånd och saknade pusselbitar. Min läkare försökte få det till att jag var en drama queen för det hade passat min förra diagnos, samtidigt som jag bara sa det viktigaste i ett neutralt tonläge. Förstår än idag inte hur hon kunde stirra sig så blind på pappret. Kanske det som hon uppfattade som drama queen var att jag alltid tyckt att jag också har något att säga till om, och saker att lägga till om mitt eget psyke som de inte vet, de verkar ta illa upp om man bara berättar hur man är. Kanske med fel ord. Kanske med doktorsord.

Det som jag faktiskt tror fick henne att tänka i banorna runt aspergers var att jag var udda men ingen personlighetsstörningsdiagnos passade så de fick ändra till Personlighetsstörning UNS. Och i den vevan blev det mycket prat om aspergers. Så då kanske hon började se att det hon tolkat som illvillighet och bråkighet från min sida bara var att jag sa saker på mitt sätt, rakt ut lixom, utan direkt affekt. Hon kanske trodde det var för att provocera.

En annan sak som jag tror spelar roll är att det alltid stått Mycket god formell kontakt, dålig emotionell kontakt. Dvs jag samspelar i ord och fraser, men jag kommer inte läkarna nära på något vis och det är svårt att se på mig vad jag tänker. Det tror jag var en av de största ledtrådarna.

Vad gällde utredningen fick jag diagnosen lite på nåders kändes det som. Vissa saker var superklara, jag var långsam, satt och resonerade för varje svar nästan. Jätteaspig så i mitt uttryck. Men samtidigt ett gott socialt skyddsnät och goda vänner och det ska man tydligen inte ha som aspergare.

Men den allra viktigaste delen tror jag var att i mitten av 2000-talet var aspergers populärt. Det var bara en lyckträff. Jag tror nog läkaren då hon började förstå vad aspergers är, förstod att det var en av hennes feldiagnostiserade patienter.

Jag tror en viktig del oxo var min egen igenkänning som började ett år innan min läkare började tala om aspergers. Jag kan ha sagt saker som tydde ditåt fast jag inte tänkte på det. Säga det rakt ut hade varit lönlöst, enligt henne hade man aldrig det man trodde ha. Det enda jag inte visste innan utredning var om jag skulle få diagnos eller bara ha drag av aspergers. Att jag hade drag var jag helt och hållet säker på.

Annat var det med ADD-diagnosen. Där gick det upp ett ljus att man kan ha ADD fast man kan läsa och koncentrera sig, fast man kan lyssna på läraren, fast man inte tappar bort sina nycklar. Man behöver inte heller vara överaktiv. Då jag fattade detta klarnade allt rätt mycket.
kiddie
 
Inlägg: 13165
Anslöt: 2013-02-23

Den sista pusselbiten som gav er diagnosen?

Inläggav jungmanjanson » 2018-10-10 20:50:42

Tack så mycket för svaret kiddie!

Jag har varit på ett andra möte nu där det var mer av en strukturerad intervju, sånt passar mig bättre, har lättare att svara på klara frågor än att förklara mig när det är lite mer löst samtal.

Under det senaste året när jag slukat allt jag kommit över om AS har jag såklart lärt mig mycket och kunde därför svara ganska bra på frågorna. Mina svar på frågorna tror jag skvallrar mer om AS tendenser än hur jag uppfattas i själva mötet.
ADD är inget som jag vågat fördjupa mig i ännu, kan ju bara fokusera på en sak i taget :wink: :roll:
jungmanjanson
 
Inlägg: 36
Anslöt: 2018-04-08
Ort: Stockholm

Den sista pusselbiten som gav er diagnosen?

Inläggav purplecloud » 2018-10-11 18:35:03

Jag är i din situation. Är mitt i utredningen och jag är inte heller ett solklart fall, snarare saker som talar för och saker som talar emot. Därför vet jag ju inte än om det blir en diagnos eller inte, men det känns som jag har haft för få symtom i barndomen, även om vissa grejer där talar för.

Känns väldigt jobbigt det här. Psykologen pratade om att jag eventuellt bara är mer känslig än andra och det känns ju riktigt surt om det skulle vara resultatet av utredningen. Att få höra att man bara är mer känslig och så är det inget mer med det.

Vet inte heller hur kompetent psykologen är och hur mycket han vet om tjejer med autism, men jag får hoppas på att han har koll på det. Han jag ju inte avfärdat mig än, så det kanske är ett gott tecken.

Så ja, jag kan ju inte svara på din fråga tyvärr, men jag är också nyfiken på det du frågar efter så jag hänger gärna med här i tråden.
purplecloud
 
Inlägg: 42
Anslöt: 2018-07-11

Återgå till Aspergare och vården



Logga in