Jag har ägnat största delen av mitt liv med sk. "Damage Control and Coping". Efter diagnosen så släppte jag jag garden markant och var öppen med mina svårigheter. Detta har i sin tur producerat andra problem.

Där jag tidigare gjorde allt för att dölja och hantera de olika situationer som man möter, så säger jag numera rättframt vad som är problematiskt. Visserligen så var det ju de i min närhet (jobbet) rätt vana vid att jag fungerade annorlunda, men jag tror att jag ändå lyckats parera rätt mycket utöver det uppenbara - oftast med ren lögn eller extrem ansträngning.

Nu, när jag är mer öppen så blir folk istället sura på mig för att jag säger som det är - typ "Du kan inte tro att du kan komma undan med ditt shit med att säga att du är handikappad" - mer eller mindre så i andemeningen. Va fan! Hur fan skall man vara egentligen???

lost skrev:Nu, när jag är mer öppen så blir folk istället sura på mig för att jag säger som det är - typ "Du kan inte tro att du kan komma undan med ditt shit med att säga att du är handikappad" - mer eller mindre så i andemeningen. Va fan! Hur fan skall man vara egentligen???

Hmm, ja alltså hur man än vänder och vrider på det så har man arslet bak. Eller för att tala i klartext, gör det du känner är rätt. Man kan aldrig vara alla till lags.

De associerar väl dina krav på speciallösningar till typen aggressiva kravmaskiner till handikappade i rullstol som vrålar bana väg, krymplingen ska först till nummerlappsautomaten!

Men det är ju inte det du är ute efter. Dina arbetskamrater får skärpa till sig, lägga av med att skuldbelägga dig för att du försöker hjälpa dig själv till att fungera. Folk är avundsjuka på de mest besynnerliga ting. Det finns de som avundas mig min sjukpension och ser det som ledighet.

Hej hopp, så du vill ha min ledighet? Vad sägs om lite sömnproblematik, lite abnorma svårigheter med socialt samspel, lite hallucinationer, tics, orkeslöshet, oj, vill ni ha mer? Nähä, okej, så det var inte kul med ledighet längre?

sugrövmanövern skrev:De associerar väl dina krav på speciallösningar till typen aggressiva kravmaskiner till handikappade i rullstol som vrålar bana väg, krymplingen ska först till nummerlappsautomaten!

Men det är ju inte det du är ute efter. Dina arbetskamrater får skärpa till sig, lägga av med att skuldbelägga dig för att du försöker hjälpa dig själv till att fungera. Folk är avundsjuka på de mest besynnerliga ting. Det finns de som avundas mig min sjukpension och ser det som ledighet.

Japp, exakt så är det. Tragiskt men sant. Vad som än mer problematiserar det hela är "den autistiska charmen"... Du vet, genom att att vara helt lost av gällande sociala regler men ändå snäll och välvillig så uppstår lite konstiga situationer. Det som är mest skitjobbigt är att folk genom att observera 10 minuters "charm" döma därefter. Vad som inte syns är hur mycket det dränerar, och vad som händer resten av dygnet. Så, exempelvis så sade jag att "tisdagen var skitjobbig, när jag kom hem så sade jag att jag inte orkar med familjen och jag låste in mig i ett rum resten av dagen/kvällen" ....Det finns liksom ingen förståelse för sånt...för fan! jag var ju högfungerande på jobbet (om än speedad till max).

[edit]
Haha, kom att tänka på när jag skrev det "speedad till max". Jo, efter att ha lagt av med alla mina konstiga antidepp piller så är min ADD (min andra diagnos) mycket värre. Jag kan speeda upp helt sanslöst. Som ett exempel så kan jag tala så fort att det är helt oförstårligt... Men det är ju ett helt annat ämne.

Att snubbla från det ena missödet till nästa. Fullt upptagen med att handskas med akuta problem. I bästa fall med ett hanterbart antal bollar i luften vid varje tillfälle. Men alltid nära sammanbrottet.

Resultatet blir att det goa, dvs att i någorlunda lugn och ro få änga sig åt det man är bra på... Det är alltid nåt som finns bakom nästa hörn. Dit man aldrig kommer.

Och allt jag begär är att få ägna mig åt det jag är duktig på. Är det för mycket begärt? Att ha arbetsförhållanden som är hanterbara. Är det för mycket begärt?

Så tänker och känner jag på jobbet. Och det är ingen "händelse". Det är ett permanent tillstånd.

Ganesh skrev:Och allt jag begär är att få ägna mig åt det jag är duktig på. Är det för mycket begärt? Att ha arbetsförhållanden som är hanterbara. Är det för mycket begärt?

Så tänker och känner jag på jobbet. Och det är ingen "händelse". Det är ett permanent tillstånd.

Jag förstår den generella känslan - men du skriver lite väl vagt, kan du specificera mer, utan att lämna ut dig, så att jag bättre kan förstå vad du menar?

Temple Grandin skrev en artikel om lämpliga jobb för aspiesar. Olämpligt var alla jobb där man måste jobba med närminnet/arbetsminnet. Och snabbt växla mellan olika moment i jobbet. Dessutom verkar det vara så att vi är kassa på administration/organisation/ordning-och-reda. (Till skillnad från struktur. Vi verkar vara duktiga på att strukturera, tex vid programmering, eller att se mönster och sånt.)

Däremot jobb där vi kan koncentrera oss på en sak, fokusera. Det är vår grej. Att jobba målmedvetet under en längre tid med en sak. Långsiktigt, strategiskt snarare än kortsiktigt taktiskt.

I mitt jobb kan alla de här varianternas förekomma, och det är OK. Vi är alla olika. Men just för mig så har arbetsuppgifterna kantrat så att det är nästan bara sånt som vi (läs jag) är kass på. Och nästan inget av det vi (läs jag) är bra på. Det är nästan så jag tror att chefen är elak. Men det är naturligtvis möjligt att det är en slump.

lost skrev:Nu, när jag är mer öppen så blir folk istället sura på mig för att jag säger som det är - typ "Du kan inte tro att du kan komma undan med ditt shit med att säga att du är handikappad" - mer eller mindre så i andemeningen. Va fan! Hur fan skall man vara egentligen???

Ja, det undrar jag med...

När jag fick min diagnos sa mina syskon: "Ja, men nu när du VET, DÅ behöver du ju inte göra på det och det sättet mer. Nu är du ju medveten om dina svagheter och då kan du ju förändra dig!"

Jasså? Kan jag? Beträffande mina raseriutbrott sa min psykiatriker: "De kan du lära dig (själv) att kontrollera!"

Jasså?

Nu när du vet att du haltar för att ditt ben är brutet då kan du väl lära dig att gå utan att halta?

Jasså?

lost skrev:Nu, när jag ä mer öppen så blir folk istället sura på mig för att jag säger som det är - typ "Du kan inte tro att du kan komma undan med ditt shit med att säga att du är handikappad" - mer eller mindre så i andemeningen. Va fan! Hur fan skall man vara egentligen???

Folk fattar inte vad ett NPF är. Sitter man i rullstol förstår folk att man inte kan gå, men NPF betyder "bara" att man har svårt för vissa saker. Det är också olika för olika personer vad man klarar.

Det finns alltid arbetsuppgifter som är motiga, besvärliga el tråkiga, som man helst skulle vilja slippa. Är det nån som med hänvisning till ett funktionshinder "slipper undan" så är det lätt att de andra tror att han försöker smita undan genom att påstå sig inte klara av det. Särskilt om han klarat av det förut (med hur mycken möda vet ju inte omvärlden).

Förstår och accepterar din chef dina begränsningar? Det är viktigast.

Egentligen borde någon som är expert på AS och ADHD komma till arbetsplatsen och informera.

Lost,

Jag har ingen lösning på ditt problem, mera än att försöka förklara på nytt då och då och hoppas på att de flesta av kollegorna så småningom börjar förstå ett och annat. Jag tror dock att även om dessa problem uppstår så är det bra för dig själv att nu vara medveten om dina problem och inte anstränga dig lika hårt att kompensera för dem. Som du kanske har noterat är vi ganska många här på forumet som har jobbat tidigare men så småningom hamnat i utbrändhet och långa sjukskrivningar. Det finns en starkt misstanke hos flera av oss att detta beror till stor del just på denna ständiga stress och press att försöka fungera "normalt" i arbete och samhälle och kompensera för AS-problematiken, som vi ofta inte ens har varit medvetna om mera än som att vi upplever tillvaron problematisk (min AS-diagnos kom först efter tio års sjukskrivning).

Genom att ha fått diagnos och försöka börja leva utifrån de förutsättningar du nu känner till så har du förmodligen en större chans att slippa hamna i utbrändhetsträsket, och kanske så småningom hitta ett nytt sätt att förhålla dig till tillvaron som både du och omgivningen mår bättre av.

Ganesh skrev:Temple Grandin skrev en artikel om lämpliga jobb för aspiesar. Olämpligt var alla jobb där man måste jobba med närminnet/arbetsminnet. Och snabbt växla mellan olika moment i jobbet. Dessutom verkar det vara så att vi är kassa på administration/organisation/ordning-och-reda. (Till skillnad från struktur. Vi verkar vara duktiga på att strukturera, tex vid programmering, eller att se mönster och sånt.)

Däremot jobb där vi kan koncentrera oss på en sak, fokusera. Det är vår grej. Att jobba målmedvetet under en längre tid med en sak. Långsiktigt, strategiskt snarare än kortsiktigt taktiskt.

I mitt jobb kan alla de här varianternas förekomma, och det är OK. Vi är alla olika. Men just för mig så har arbetsuppgifterna kantrat så att det är nästan bara sånt som vi (läs jag) är kass på. Och nästan inget av det vi (läs jag) är bra på. Det är nästan så jag tror att chefen är elak. Men det är naturligtvis möjligt att det är en slump.

Jo, så är det nog. Vi har oxå fått ökad slagsida åt sådant som är problematiskt, men smart som jag brukar vara så håller jag mig utanför sådant jag vet andra kan göra bättre. Just nu har vi en konsult som ska lära IT-folket att hantera projekt "professionellt". Det är tusen olika dokument (RUP) som ska skrivas. Allt nytt som ska göras ska designas. Fy fan säger jag bara, men jag har som sagt ingen nyckelroll i det projekt som motiverat det här, och som gått dåligt framåt, så jag ämnar inte skriva ett enda dokument kring den nisch som jag själv håller på med (terminaler, hårdvara).

Just projektadministration inom IT-världen upplever iaf jag som extremt idiotiskt. Jag har varit med om samma visa när jag jobbade på SMHI i Norrköping. Där slutade det som jag förstått med att konsulter tog över de intressanta jobben.

Kvasir skrev:Jag har ingen lösning på ditt problem, mera än att försöka förklara på nytt då och då och hoppas på att de flesta av kollegorna så småningom börjar förstå ett och annat.

Det tror faktiskt inte jag är en optimal strategi. Själv upplever jag att det fungerat bäst att <b>EN</b> gång ha nämnt detta för några viktiga personer, för att sedan ö.h.t. inte diskutera det med någon alls. På så vis tror jag att vissa har lärt sig en viss förståelse och tolerans samtidigt som jag fått lagom mycket utmaningar på områden jag tycker är jobbiga som att svara i telefon och försöka få tag på folk. När folk bara har en vag uppfattning om att man inte fungerar riktigt som andra, men inte får några direkta detaljer, så tvingas de tänka lite själva.

rdos skrev:Det tror faktiskt inte jag är en optimal strategi. Själv upplever jag att det fungerat bäst att <b>EN</b> gång ha nämnt detta för några viktiga personer, för att sedan ö.h.t. inte diskutera det med någon alls. På så vis tror jag att vissa har lärt sig en viss förståelse och tolerans samtidigt som jag fått lagom mycket utmaningar på områden jag tycker är jobbiga som att svara i telefon och försöka få tag på folk. När folk bara har en vag uppfattning om att man inte fungerar riktigt som andra, men inte får några direkta detaljer, så tvingas de tänka lite själva.

Det kan tänkas, men nu uppfattade jag det, möjligen felaktigt, som att lost redan har berättat för många eller de flesta, och då är han nog förbi den punkt där din strategi kan appliceras. I annat fall är det nog inte självklart alls hur man ska göra, utan det kan nog variera från fall till fall, beroende på både en själv och andra. Så får man ju väga sin egen integritet mot värdet av att sprida kunskap om AS, vilket förstås inte heller är någon lätt eller självklar balansgång.

Detta med att så att säga nöta in förståelsen hos andra baserar jag på egna erfarenheter av hur svårt det har varit att få t.o.m. närstående personer att förstå de begränsningar jag har haft under utbrändheten (som jag nu förstår har varit huvudsakligen AS-symptom som blivit kraftigt accentuerade). Det tog många år att få t.o.m. med mina föräldrar att förstå, inte att, men hur. Gång på gång trodde jag att de äntligen hade förstått vad mina problem innebar i praktiken, och gång på gång insåg jag att de trots allt fortfarande inte hade förstått. Det handlar ju till stor del om problem som är väldigt svåra att förstå och leva sig in i för den som inte har egen erfaranhet av det.

Alien skrev:Förstår och accepterar din chef dina begränsningar? Det är viktigast.

Egentligen borde någon som är expert på AS och ADHD komma till arbetsplatsen och informera.

* Ja, min chef vet och förstår hyffsat bra.

* Neuropsykologen, chefen och jag hade ett möte... Men, liksom WTF! Jag hade velat att många fler var med och högre upp så att det fanns en generell förståelse... Det där med vilken chef man har är ju flyktigt inom IT.
Förövrigt så var mötet halvdant trots att neuro-psykologen är känd inom sin sfär, kanske mest beroende på att mötet var alltför kort och att det var för mycket diskussion... Tror mer på en en monolog, där andra håller käften och lyssnar.

@Kvasir
Yep, exakt så är det.

Det har ju varit på ett sätt samma som för en alkoholist som befinner sig i förnekelse fasen.

Jag har i stort sätt alltid befunnit mig i förnekelse fasen gällande mina (AS/ADD) problem. Jag har hyffsat framgångsrikt duperat min omgivning (varav titeln på tråden). Först nu, när jag inte längre förnekar och även tappat motivationen för att framstå som "normal" så får jag en helt annan typ av problematik att hantera - den att leva med ett osnynligt handikapp. Det är fan i mig så helvetes jobbigt och skit på så många nivåer att, att, att - man saknar ord för det.

lost skrev:

Alien skrev:Förstår och accepterar din chef dina begränsningar? Det är viktigast.

Egentligen borde någon som är expert på AS och ADHD komma till arbetsplatsen och informera.

* Ja, min chef vet och förstår hyffsat bra.

Nå, det låter ju bra. Det är bara att hoppas att du får behålla den chefen då.

lost skrev:* Neuropsykologen, chefen och jag hade ett möte... Men, liksom WTF! Jag hade velat att många fler var med och högre upp så att det fanns en generell förståelse... Det där med vilken chef man har är ju flyktigt inom IT.
Förövrigt så var mötet halvdant trots att neuro-psykologen är känd inom sin sfär, kanske mest beroende på att mötet var alltför kort och att det var för mycket diskussion... Tror mer på en en monolog, där andra håller käften och lyssnar

Jag tror det bästa är ett gammaldags föredrag med bilder. Sen får folk ställa sina frågor efteråt. Iofs kan det kännas pinsamt med ett föredrag som s a s handlar om en själv och ens begränsingar, men om folk redan känner till diagnosen utan att riktigt fatta ... Du kan välja att delta och själv svara på frågor efteråt.

Men tills vidare tror jag det bästa är att skriva upp alla gånger folk sagt saker som tyder på att de inte fattat och/el är sura och spara anteckningarna. Som ett slags bevis inför ledningen, ifall du vill att nån kommer dit igen och informerar, för fler personer den gången. Det blir ju lätt så att nån avfärdar en annars, typ "du inbillar dig", "du övertolkar" el "du är överkänslig".

@Alien
Jag läser vad du skriver och förstår dina intentioner, men jag fungerar inte så - även om jag gjorde det så är det totalt beyond att jag någonsin skulle ta notat av vad det än må vara.

Det där med flyktighet av chefer är ju redan ett faktum, min tillkommande chef är fin o bra, men den som därnäst (vice...) kommer upp kan jag inte acceptera som överordnad (fungerar bra som peer. men bara så).
Utöver allt annat skit så blir jag därmed tvungen vidta åtgärder för att förekomma framtida elände....Shit!

Jag tyckte det var väldigt bra sagt det SRM sa tidigt i tråden..."Hur man än vänder sig så har man "the behind" behind (fritt översatt). Och baksidan lever sitt eget liv av och till...Hur kan man veta vad som försigår på den sidan där man inte har ögon...?

Det är väldigt tidskrävande att försöka kontrollera andras tankar och tycke. Tips är att föröka låta bli. Svårt? Javisst! Det är ett självransakande och tidskrävande jobb. Resultatet kommer inte av sig själv. Men det är en bra investering. Spendera valuta (tid och energi) på att bli fri från vad folk tycker o tänker...för att sedan vara FRIIIIIIII!!!

Observera dock att det är en viss skillnad mellan att vara fri från vad folk tycker och att vara arrogant.

Om man inte riktigt vet skillnaden så kan man ju inte dömmas för det.

Jag tror att dessa "osynliga" handikapp är så osynliga just för att vi kompenserar bort dem bland folk. Det är nog ytterst få som finner det stimulerande och flott att bli skrattad åt för sina tics o tvångstankar. Resultatet blir att den energin som ska sättas på arbetsuppgifter eller skolarbete går till att "agera normal".

Sen när man kommer hem så rockar man loss ordentligt...

ATT LEVA MED HANDIKAPP och bli förstådd, hur lätt är det i dagens Sverige? Osynligt eller synligt. Jag är handikappveteran då jag har åtskilliga handikapp. Reumatismen syns delvis. Axelprotesen syns inte, men att högerhanden är groteskt söndervärkt syns. Och? ska folk vara extra snälla och förstående då? Tja, varför inte? Men det är de inte.
Varför?

Hypotes: Större delen av samhället är utbränt, partiellt psykopatiskt och allt fler arbetar utifrån hjärnans reptilstadium, för att överleva. Att jobba med empatin aktiverad, som socialarbetare, vårdpersonal, psykiatriker etc - fungerar det idag? Nej! Allt är nedbantat och neddraget till en miniminivå där kärleken inte har något livsrum kvar.

Gamla och sjuka dör och ruttnar bort ensamma i eget boende (för det ska det ju vara numera), eller ligger i sin egen avföring något dygn på särskilt boende. Detta är Sverige av idag!

Hur kan vi då förvänta oss någon större empati med att vi har något så luddigt som Aspergers syndrom? Vem orkar sätta sig ned och läsa en bok om det då? Alla är ju utbrända, snudd på.

Där hade Debbido så rätt att det inlägget borde stå litet överallt.

Förutom andra inlägg som tar upp viktiga saker.
Har väl själv stoff till något, men orkar inte, så jag är fräck och bumpar tråden iallafall.

Är med i två olika debattforum på nätet och har föstått att jag är en bra "tråddödare". Mitt inlägg blir oftast det sista. Är tydligen överklok. Efter mitt inlägg blir det ofta dödstyst. Jag skriver så heltäckande och förödande klokt att all diskussionslystnad självdör.

Hmm, inte bra. Får nog ändra still till; typ, kan det vara så här kanske, eller, vad tror ni, typ alltså HUR osv....????? Eller? Tja, vem vet...vaddå?? Inte vet jag Vad är tråden? Har ingen aning Eller kanske Jo, men vi pratade väl om hmmmmmmmm, nej, nu har jag glömt vad det var...har ju dåligt närminne p g a AS- nejvisst, det vet ni redan att det här med minnet är problem...och då ---var var jag nu??? Va?! Hjälp! Jag måste bli bättre på att vara sämre!!!

Debbido skrev:Hmm, inte bra. Får nog ändra still till; typ, kan det vara så här kanske, eller, vad tror ni, typ alltså HUR osv....????? Eller? Tja, vem vet...vaddå?? Inte vet jag Vad är tråden? Har ingen aning Eller kanske Jo, men vi pratade väl om hmmmmmmmm, nej, nu har jag glömt vad det var...har ju dåligt närminne p g a AS- nejvisst, det vet ni redan att det här med minnet är problem...och då ---var var jag nu??? Va?! Hjälp! Jag måste bli bättre på att vara sämre!!!

Haha, Debbido, jag tror det är dags för dig att gå och sova snart, du verkar lite fööör flummig nu...

Förintelse av folk med genetiska defekter vore toppen, då skulle man slippa AS och andra kuksugande problem.

MsTibbs skrev:

Debbido skrev:Hmm, inte bra. Får nog ändra still till; typ, kan det vara så här kanske, eller, vad tror ni, typ alltså HUR osv....????? Eller? Tja, vem vet...vaddå?? Inte vet jag Vad är tråden? Har ingen aning Eller kanske Jo, men vi pratade väl om hmmmmmmmm, nej, nu har jag glömt vad det var...har ju dåligt närminne p g a AS- nejvisst, det vet ni redan att det här med minnet är problem...och då ---var var jag nu??? Va?! Hjälp! Jag måste bli bättre på att vara sämre!!!

Haha, Debbido, jag tror det är dags för dig att gå och sova snart, du verkar lite fööör flummig nu...

Jovisst, fast MEDVETET flummig! Vet du hur svårt det kan vara att ta semester från den analytiska delen av hjärnan? Skitsvårt! Men, försöka duger! Är såååå trött på "bäst-i-klassen-rollen".

Jag har alltid varit en tvättäkta NÖRD och lagt ned tonvis med energi de senaste åren på att krossa den bilden. Kanske borde jag gå en Värsting-kurs? Kunde lära mig segla till ekvatorn och försöka ta ned seglen när det stormar? Skulle väl bara komma några sjömil från Götet innan seglen är sönderrivna - av delfiner, med AS-drag, naturligtvis. Allt med AS dras till mig, allt annat repellerar jag.

Vad har du för intressen som kan klassas nördiga?