Jag är idag 39 år och det jag skäms mest för är att jag bor hemma hos min mamma. Jag har bott i egna lägenheter tidigare i livet. Men för 5 år sedan drabbades jag av en depression och orkade inte längre bo själv. Därför blev det att jag flyttade in hos mamma. Och där har jag blivit kvar sedan dess.

Men jag trivs inte att ha det så här. Jag får aldrig vara riktigt vuxen. Mamma behandlar mig många gånger som ett barn och det vill jag inte. Hon är säkert bara omtänksam, men samtidigt har hon svårt att förstå hur det känns för mig. Jag blir ofta irriterad på allt hon klagar på och som jag ändå inte kan göra något åt. Hon förstår inte heller riktigt mina svårigheter eller att jag har Aspergers. Jag känner att jag inte kan prata med henne om det. När jag fick diagnosen la hon skulden på sig och trodde att det var hon som gjort något fel.

Jag söker bostad, men är väldigt kräsen. Har ofta bott i ”sämre” områden som jag upplever som oroliga och det vill jag inte igen. Jag är också rädd att bli isolerad och att mina tankar på livet och framtiden blir starkare när jag sitter själv i en egen lägenhet, speciellt om kvällarna och nätterna. Här hos mamma kan jag kontrollera dessa tankar på en lagom nivå. Mamma är också ett slags sällskap, när man annars saknar vänner.

Mamma är snart 78 år. Hon hon är ganska pigg och klarar sig bra idag. Men hon kommer att behöva mer hjälp i framtiden. Därför känns det inte bra att lämna henne själv. Det är klart att jag kan hjälpa henne även om jag har egen lägenhet. Men innerst inne vet jag inte om jag bo vill bo i den här staden hela livet och är rädd att jag blir fast om jag flyttar till något eget. Jag har pratat med mamma om att jag funderar på en egen lägenhet. Men det verkar som om hon inte riktigt vill lyssna.

Mamma ska flytta till en ny lägenhet den 1 november. Det blir en lägenhet på bottenvåningen, så hon slipper trapporna vi har nu. I den här lägenheten får hon också tvättmaskin och torktumlare. Idag får hon gå ner till tvättstugan i källaren när hon skall tvätta och hon tycker det är jobbigt. Det blir bättre i den nya lägenheten. Så just nu ser jag den 1 november som en lämplig brytpunkt och det har vi diskuterat.

När jag bodde själv hade jag svårt med maten, slarvade ofta och tyckte inte att mycket smakade något. Därför är detta också något jag tänker på om jag flyttar till något eget. Min kurator på vuxenhabiliteringen har sagt att boendestödet kan hjälpa mig med detta. Ändå känns det lite skrämmande. Allt annat, som städning, ekonomi, tvätt, strykning m.m. vet jag att klarar av. Men kan kanske behöva hjälp första gångerna av boendstödet.

Jag oroar mig nog för mycket. Men ni förstår väl att det kan kännas lite läskigt att flytta till något eget igen. Det var ju ett tag sedan jag bodde själv och det är väl klart att man undrar hur det ska gå.

Finns det någon annan här i min ålder som också bor hemma hos sina föräldrar. Hur har ni det?

Nej men jag kan helt klart sympatisera från tiden jag bodde hemma ändå och när jag flyttade hemmifrån första gångerna. Åt dåligt, skötte inte alls min kost och mitt leverne (kan man fråga sig om jag gör ännu men det är klart bättre än då). Vidare att bo själv är ju inte en garanti för att ens beroende tar slut, oftast finns det en övergångsperiod. Det är ditt liv så mycket ligger på dig hur man än vrider o vänder. Andra kan ge bättre förslag kring boendestöd och sådant, det har jag ingen erfarenhet av.

bor på gruppboende genom LSS, egen lägenhet. funkar jättebra, får stöd med allt som behövs. mina boendestödjare är både snälla, söta och sexiga.

att bo hemma är inte en bra lösning ur terapi och utvecklingssynpunkt i min mening. helst ska man försöka komma ut på egna ben så tidigt som möjligt och starta sitt eget liv (viktigt att försöka bli vuxen och självständig, för din egen skull och din mamma). och i Sverige är ekonomi inget att oroa sig för när vi har mest bidrag i världen. förvisso får vissa avslag men i 90% av fallen beror detta på misskommunikation mellan patient, läkare och bidragshandläggare.

Min pappa bodde med sin morsa tills hon dog. Så har människor gjort i alla tider/kulturer. Det behöver inte hindra en mycket, tror att man får hjälp av hemtjänst numera också. Han klarade tom. av ett eget företag under den tiden. Och då är han jävligt slarvig/tankspridd även med mitt mått mätt.. Han fick AS diagnos efter att hon gick bort btw. Tror inte att jag kommer att ta han om honom när han blir gammal på samma sätt, det är enklare med kärringar som sover halva dagarna. Men den dagen, den sorgen.

När jag bodde själv hade jag svårt med maten, slarvade ofta och tyckte inte att mycket smakade något. Därför är detta också något jag tänker på om jag flyttar till något eget.

Jag slarvade med maten ett par år innan jag fick till det. Man tröttnar på skitmat till slut. Nu betalar jag hellre det dubbla om det smakar riktigt, men eftersom jag gör min mat själv i mycket högre grad, så blir det istället billigare.

håller med den som skrev att det hämmar utveckligen och självständigheten att bo hemma ...

jag kan bara tala för mig själv men jag skulle kännt mig fruktansvärt omanlig om jag vid snart 40års ålder bodde hemma hos min mor inget illa mot trådskaparen utan det är endast vad jag skulle tyckt ...

sem så kommer trådskaparens mor inte leva för evigt och då kommer han/hon att bli tvingad att bo själv i vilket fall så lika bra att vänja sig vid att klara sig själv

Finns det ingen möjlighet att du kan få behålla nuvarande lägenhet efter den 1:e november, medan din mamma flyttar till den nya lägenheten.
Sedan finns det ju inget som hindrar dig från att flytta någon annanstans heller, även om du har en egen lägenhet.

Tack för era svar!

Ett förtydligande:

1. Jag VILL ha ett eget boende. Jag mår inte bra av att ha det så här.

2. Är bara rädd för att bli isolerad och alla tankar som kommer när man sitter själv. Jag har varit med om det tidigare.

3. Är nervös hur jag skall klara av det när det var länge sedan jag hade egen lägenhet.

4. Jag tar inte vilken lägenhet som helst, var som helst.

Det är väl inget fel att tänka så här.

Att bo kvar i lägenheten vi har nu är inget alternativ. Dels är hyran för hög. Dels är det en 3:a. Jag vill bara ha en 1:a till att börja med.

Och "outzaidur", jag instämmer. Att få något eget är viktigt för ens utveckling. Jag vill känna mig självständig och vuxen.

silent_wings skrev:2. Är bara rädd för att bli isolerad och alla tankar som kommer när man sitter själv. Jag har varit med om det tidigare.

3. Är nervös hur jag skall klara av det när det var länge sedan jag hade egen lägenhet.

2. Gruppboenden har alltid "öppet hus" minst en eller 2 dagar i veckan samt olika aktiviteter. Dessutom är det inte så svårt att gå med i en förening (som är inriktad på ditt special intresse) eller en samtalsgrupp.

3. Boendestöd hjälper med allt kring lägenheten och man kan ordna så att Försäkringskassan/Kommunen också handlägger alla dina räkningar om det är ett problem.


Ser inga skäl till att du ska känna dig tvingad att hålla fast vid mamma längre.

Själv skulle jag inte klara bo hos mina föräldrar. Allergisk mot dom. Får "goose-bömps" på huden och klåda på ryggen.

outzaidur skrev:bor på gruppboende genom LSS, egen lägenhet. funkar jättebra, får stöd med allt som behövs. mina boendestödjare är både snälla, söta och sexiga.

("sexiga"? Innebär det att ni har sex me? *gapar* )

I en broschyr med namnet "Bostad med särskild service för vuxna enligt LSS", som man kan hämta från Socialstyrelsen hemsida, står det att det finns tre huvudformer av bostäder:

* Gruppbostad
* Servicebostad och
* Annan särskilt anpassad bostad

I broschyren beskrivs de olika boendeformerna så här (plockat delar av texten):

"Gruppbostad är ett bostadsalternativ för personer som har ett så omfattande tillsyns- och omvårdnadsbehov att mer eller mindre kontinuerlig närvaro av personal är nödvändig. Syftet med gruppboende är att vuxna med funktionshinder som inte klarar eget boende eller boende i servicebostad ändå skall ha möjlighet att lämna föräldrahemmet och skapa sig ett eget hem. Gruppbostäder beskrivs som ett antal lägenheter som är grupperade kring gemensamma utrymmen, där service och omvårdnad kan ges alla tider på dygnet." https://www.socialstyrelsen.se/globalas ... andbocker/

"En servicebostad består av ett antal lägenheter som har tillgång till gemensam service och fast anställd personal. Serviceboende är en mellanform mellan ett helt självständigt boende i egen lägenhet och en lägenhet i gruppbostad. Inom denna mellanform kan det rymmas flera olika typer av boende. Det som gäller för samtliga är att lägenheterna skall vara fullvärdiga och att dygnet-runt-stöd, utifrån den enskildas behov, erbjuds i den egna lägenheterna av den fast personalgrupp. Där det finns servicebostad skall det också finnas gemensamma utrymmen för service och gemenskap."

"Med "annan särskilt anpassad bostad för vuxna" avses en bostad med viss grundanpassning till funktionshindrade personers behov men utan fast bemanning. Behövligt stöd och service i anslutning till boende bör ges inom ramen för de insatsers som finns att tillgå enligt LSS - t.e.x. personlig assistans samt ledsagarservice. I denna boendeform ingår inte omvårdnad och inte heller fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter."

Jag har väl någon gång funderat på det här med särskilt boende, men ansett att jag inte är berättigad eftersom jag ändå klarar de mesta på egen hand. Men jag var inte medveten att det fanns olika former av särskilt boende. Tyvärr blir jag inte riktigt klok på det som står i den här broschyren. Gruppbostad är alltså bara till för dom som har stora svårigheter att klara av vardagen. Det som skulle bli aktuellt för mig skulle i så fall vara servicebostad eller "annan särskilt anpassad bostad".

Eftersom jag har haft egen lägenhet innan (vanlig lägenhet) vet jag att jag klarar av det mesta själv - men kan behöva stöd och hjälp första tiden att komma igång. Det som jag har störst behov av är det här med maten och rädslan att vara isolerad och mina negativa tankar som då blir starkare. Är detta något som man kan få hjälp med att bryta?

Hur är det med "gemensamma fritidsverksamheter och kulturella aktivitet". Är detta något man alltid måste vara med på eller deltar man i det man känner för? För jag har ett stort behov av att vara ensam också och vill helst inte delta i för mycket sociala saker. Det måste kännas rätt och vara på mina villkor. Är detta något som det tas hänsyn till på exempelvis en servicebostad? Kan det också vara bra, om man exempelvis inte har några vänner, att man kanske kan utöka sitt nätverk - genom att bo i en servicebostad. Hur är det med åldern på dessa boenden? Är det mest yngre som bor på gruppbostäder respektive servicebostäder eller finns där också äldre människor?

Det vore kul om ni som bor i dessa boendeformer kunde dela med er lite av era erfarenheter?

Hej!

I serviceboenden bor det människor i alla åldrar. Vissa serviceboenden är bara för unga människor. Bor du i en stor kommun, finns det kanske boenden avsedda för personer med AS/autism. Annars är de allra flesta utvecklingsstörda.

Fritidsaktiviteter är alltid frivilliga. Men om det finns en samlingslägenhet så brukar det finnas ett schema där alla boenden turas om att städa den. Till samlingslägenheten kan de boende gå vissa tider på kvällen/helgen om de vill, eller vara inne i sin lägehet/vara ute och göra annat om de vill.

Hälsningar

Lilla Gumman

Finns det inte någon form av "boendestödjare" eller vad det nu heter om man bor i ett vanligt boende men kan behöva hjälp med olika saker ?

Hej!

Jo, det finns boendestöd. Det är gratis, men de är då bara som ett stöd i boendet och får inte praktiskt hjälpa till med att städa t.ex. Behöver man städhjälp så finns det hemtjänst men då får man betala en slant.

Hälsningar

Lilla Gumman

Socialförvaltningen har något som kallas för hemterapeuter som kan hjälpa till med en hel del både praktiska göromål och ge stöd och hjälp för att man ska lära sig rutiner. Jag vet inte exakt vad som krävs för att socialtjänsten ska ställa upp med den resursen, men den är gratis.

Att bo hemma när man är över 25 tycker inte jag är bra,man behöver ett eget liv.

Jag skulle aldrig kunna bo med mina föräldrar, men jag flyttade ifrån dem när jag var 21. Jag flyttade för att jag flyttade ihop med min man och skulle ha barn. Hade jag inte träffat honom vet jag inte hur det hade blivit. Hoppas att jag hade vågat flytta hemifrån ändå till slut, för som andra sagt så behöver man få bli vuxen och bestämma över sitt eget liv.

Det beror nog på många faktorer. Jag flyttade när jag var 26 då jag fått jobb. Har man ett bra förhållande till sina föräldrar finns ingen orsak till varför man måste flytta. Är enda alternativet gruppbostad (med allt det kan föra med sig), bör man nog tänka sig för flera gånger. Det bästa är naturligtvis att man flyttar när man har ordnad ekonomi och egen bostad som man klarar av att sköta.

Jag bor i ett hus på samma tomt som mina föräldrar tillsammans med min dotter.

Jag har flyttat ihop med min sötnos, och jag är 25 år. Första gången som jag flyttar hemifrån.