Hej forumet.

Är styvpappa till en 27årig AS tjej som fick diagnos nyligen.
För cirka en vecka sedan uppstod en social missuppfattning som gjorde att hennes systerdotter (2,5 år) blev ledsen och börja gråta.

Min styvdotter blev helt tyst och började sedan gråta och tog ej emot tröst eller hjälp. Hon gick sedan hem. Vi har ringt, skickat sms och plingat på dörren ingen kontakt dock vet vi att hon är i Lgt.

Nu håller hennes mor och syster på att "gå sönder" pga oro. Vad kan vi göra?

När jag blir upprörd vill jag bli lämnad ifred. Låt henne vara om ni inte tror hon är suicidal eller någonting.

Tack för ditt svar.

Abbreviation skrev:När jag blir upprörd vill jag bli lämnad ifred. Låt henne vara om ni inte tror hon är suicidal eller någonting.

Jag ska visa hennes mamma ditt svar så kanske det blir lite lugnare här.

Jag vill inte heller ha något med människor att göra när jag är ledsen/arg/deppig. Vid ett tillfälle så ledde det dock till att polisen hörde av sig sedan anhöriga vänt sig dit. För att undvika sånt framöver så enades vi om att jag mejlar eller skickar ett sms med bara "ok" skrivet. Då vet de att jag är okej men behöver vara ifred.

Ni kan kanske prata om hur ni ska göra för att undvika liknande i framtiden. Inte som i att man ständigt kan undvika missförstånd men mer i att etablera rutin för framtiden. Som i att det är okej att du inte vill prata med folk när du inte orkar men VI kan bli oroliga. Ett sms eller mejl då och då och mot det lämnar vi dig ifred så länge osm du behöver.

Om jag var i hennes situation hade jag inte velat prata om det alls. Låt allt rulla på som vanligt omkring mig, ta kontakt med mig som vanligt.
När det känns bra så svarar jag, och då vill jag inte ha nåt tycka-synd-om, inget beröm, inget vi-var-så-oroliga osv, sånt kan vara skitjobbigt ibland. Bara fortsätta där kontakten bröts, som om inget hade hänt. Vill jag prata om det så gör jag det.

Lite sent svar: Nyligen var jag med i ett sammanhang då en anhörig (som liksom jag) har AS försökte få kontakt med ett litet barn (1,5 år) som tyvärr blev skrämd. Då förklarade jag för personen ifråga att små barn ofta är blyga för vuxna (och äldre barn) som de inte känner.

Jag tror att det är viktigt att ni förklarar för din styvdotter att det är rätt så vanligt att små barn blir ledsna och börjar gråta för att de inte förstår vad som händer, men att det inte är farligt och att de snabbt brukar bli glada igen när någon som de känner tröstar dem. Annars finns ju risken att din styvdotter går omkring och känner sig jätteskyldig alldeles i onödan.