Behöver råd för att anpassa mig till min man med AS!

Här postar du övriga inlägg relaterade till Asperger.

 Moderatorer: atoms, Alien, marxisten

Re: Ett rop på hjälp - fru till en aspis

Inläggav Xzirie » 2012-01-13 16:24:17

Habibi skrev:Men han kan bli stressad av att ha två saker inbokade en lördag eller av vetskapen att han ska gå ut med hunden på kvällen!


Hur kommer man ens på idén att skaffa barn i det läget?
Xzirie
 
Inlägg: 760
Anslöt: 2010-04-12
Ort: Göteborg (no-go zone)

Re: Ett rop på hjälp - fru till en aspis

Inläggav Alien » 2012-01-13 16:35:23

Habibi skrev:Vi vill ha barn och han säger sig klara av det.

Habibi skrev:Stress ja, hur lär man sig hantera det? Det har hänt väldigt mycket svåra saker i våra liv de senaste åren som orsakat stress. Men han kan bli stressad av att ha två saker inbokade en lördag eller av vetskapen att han ska gå ut med hunden på kvällen! Har vi lagt in en lugn, händelsefattig helg för att han behöver en sån, ja då blir han stressad över det!!


Jag är ledsen men blir han stressad av att gå ut med hunden så hur ska han kunna klara av ett barn? Barn är oberäkneliga, medan hunden är rätt förutsägbar: den behöver mat och 3-4 promenader om dan.

För att börja med hunden, kan han inte gå ut med hunden samma tid varje dag, så det blir en vana? Jag kan tycka det är jobbigt att behöva gå ut med hunden när det regnar, blåser el snöar, men jag är iaf mentalt förberedd på det.

Just nu behöver du hjälp och du kan inte orka med att ta hand om din man också. Dessutom är det extra energikrävande att känna sig frustrerad över att inte få det man behöver. Har du funderat på separation, att det faktiskt vore enklare att bara behöva ta hand om ett litet barn istf ett litet och ett "vuxet" barn.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 35689
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansverige

Re: Ett rop på hjälp - fru till en aspis

Inläggav Bali » 2012-01-13 17:00:07

Hej Habibi och välkommen hit!
Jag ska genast erkänna att jag inte har orkat läsa igenom tråden riktigt, men så är det och likväl tänker jag nu sända iväg detta "svar".
Ja, det var ju just det...för något bra svar på ditt rop har jag tyvärr inte utan kan bara sända dig min omtanke så här via cyberlänk!

Jag fick just en större förståelse för vad min mor antagligen fick gå igenom otaliga gånger tillsammans med min "pappa" och jag råder dig verkligen till att i första hand tänka på dig själv (och barnet) just nu, för att göra om/tänka om vad gäller mannen tar alldeles för mycket tid/ork och är kanske inte ens möjligt. Tuffa ord, men tyvärr tror jag de är sanna!? :(
Ta så väl hand om dig som du kan, Habibi! :-)154
Bali
Frivilligt inaktiverad
 
Inlägg: 3291
Anslöt: 2010-05-15

Re: Ett rop på hjälp - fru till en aspis

Inläggav Miche » 2012-01-13 17:22:18

Habibi skrev:Familjerådgivning då? Någon med erfarenhet av hur det funkar om ena partern är aspie?

Man kan tyvärr knappast räkna med att familjerådgivningen gör någon som helst anpassning till personer med Asperger, men om han kan ta till sig budskapet som kommer fram kan det kanske hjälpa en liten bit på vägen.

När det gäller att ta ansvar för barn så förändrades jag till en viss del när jag blev pappa och blev bättre på att ta ansvar, men det är en massa saker som jag inte begrep per automatik vilket jag tror andra pappor gör, det är nog en krångligare process för oss som har Asperger.
Miche
 
Inlägg: 28799
Anslöt: 2009-01-08
Ort: Karlholmsbruk

Re: Ett rop på hjälp - fru till en aspis

Inläggav Habibi » 2012-01-13 18:14:22

Efter en uppslitande och bråkig natt har min man nu tydligen kommit till sans igen (vi hade inte talats vid sen igår) och idag fått tag på Habiliteringen.

Och de har glömt bort honom! Dvs han har inte fått några utskick på vilka kurser de har. Han kan inte få komma till någon psykolog, fast de har en utan de tycker vi ska gå till familjerådgivning. SUCK!!!

Jag ska ringa och prata med de där människorna på måndag, familjerådgivning kan ju vi gå på ändå liksom..
Habibi
Ny medlem
 
Inlägg: 13
Anslöt: 2012-01-13

Re: Ett rop på hjälp - fru till en aspis

Inläggav Habibi » 2012-01-13 18:18:36

Jag vill tro att han klarar av att bli pappa. Jag tror tom att han kan bli en väldigt bra pappa om vi hjälps åt och jag är den som styr upp saker och ting. Han är ingen utpräglas aspis utan blev diagnostiserad light.

Problemet är mest att han snurrar in sig i konstiga tankemönster och har svårt att ta sig för med saker.
Habibi
Ny medlem
 
Inlägg: 13
Anslöt: 2012-01-13

Re: Ett rop på hjälp - fru till en aspis

Inläggav Iridia » 2012-01-13 18:20:18

Habibi skrev:Efter en uppslitande och bråkig natt har min man nu tydligen kommit till sans igen(vi hade inte talats vid sen igår) och idag fått tag på Habiliteringen.

Och de har glömt bort honom! Dvs han har inte fått några utskick på vilka kurser de har. Han kan inte få komma till någon psykolog, fast de har en utan de tycker vi ska gå till familjerådgivning. SUCK!!!

Jag ska ringa och prata med de där människorna på måndag, familjerådgivning kan ju vi gå på ändå liksom..

Bra om du orkar vara på.

(Börjar ibland nästan undra om de inte satt det i system att bara hjälpa de som orkar envisas. Även om det är oavsiktligt så är det ofta det som blir resultatet i alla fall.)

Lycka till på måndag!

:-)Hug
Iridia
 
Inlägg: 4618
Anslöt: 2011-09-22

Re: Ett rop på hjälp - fru till en aspis

Inläggav Habibi » 2012-01-13 18:22:33

Tack!

Iridia skrev:
Habibi skrev:Efter en uppslitande och bråkig natt har min man nu tydligen kommit till sans igen(vi hade inte talats vid sen igår) och idag fått tag på Habiliteringen.

Och de har glömt bort honom! Dvs han har inte fått några utskick på vilka kurser de har. Han kan inte få komma till någon psykolog, fast de har en utan de tycker vi ska gå till familjerådgivning..SUCK!!!

Jag ska ringa och prata med de där människorna på måndag, familjerådgivning kan ju vi gå på ändå liksom..

Bra om du orkar vara på.

(Börjar ibland nästan undra om de inte satt det i system att bara hjälpa de som orkar envisas. Även om det är oavsiktligt så är det ofta det som blir resultatet i alla fall.)

Lycka till på måndag!

:-)Hug
Habibi
Ny medlem
 
Inlägg: 13
Anslöt: 2012-01-13

Re: Ett rop på hjälp - fru till en aspis

Inläggav Iridia » 2012-01-13 18:30:54

Ville bara kommentera det här också. Hoppas du inte tar illa upp att jag kanske är lite o-optimistisk här, men det kanske kan hjälpa dig se mer realistiskt på situationen? Jag är själv normalt en super-optimist och i vissa lägen är det bra att vara det, i andra kan man i sin entusiasm fatta beslut som man sedan ångrar och då kan man önska att någon utomstående hade varnat en.

Habibi skrev:Jag vill tro att han klarar av att bli pappa. Jag tror tom att han kan bli en väldigt bra pappa om vi hjälps åt och jag är den som styr upp saker och ting. Han är ingen utpräglas aspis utan blev diagnostiserad light.

Det kan gå bra, och som Miche skrev kan man förändras lite när man får barn. Men det kan också vara så att han inte gör det utan bara blir värre istället. Hur reagerar din man på ljud, om t ex barnet skriker mycket? Vad händer om han inte får sova ostört en hel natt under flera månader? Finns det risk att hans arbete kan bli lidande?

Inte för att jag har med ditt liv att göra men jag kan inte låta bli att bli lite orolig för att du satsar på något som kanske är baserat mer på önsketänkande än på hur det sannolikt kommer bli.

Vad gör du om han inte pallar? (Och den risken är, som andra redan påpekat, mycket stor om han knappt orkar gå ut med hunden.) Vill du att barnet ska ha en far som får spelet av minsta lilla krav? Vad händer med barnet om du skulle bli sjuk eller inte orka? (Du kanske redan har tänkt på såna saker, ni har ju planerat det länge.)

Problemet är mest att han snurrar in sig i konstiga tankemönster och har svårt att ta sig för med saker.

Sådana tendenser brukar vara väldigt svåra att ändra. Jag har t ex jättesvårt att laga mat varje dag. Vissa perioder - särskilt om jag har gäster eller sambo - kan det gå bra, men jag orkar inte upprätthålla det i längden. Samma med träning och annat jag inte tycker är kul. Därför skulle jag aldrig klara av att ha barn, för det är liksom inget man kan bara strunta i när man inte orkar längre.
Senast redigerad av Iridia 2012-01-13 18:37:08, redigerad totalt 2 gånger.
Iridia
 
Inlägg: 4618
Anslöt: 2011-09-22

Re: Ett rop på hjälp - fru till en aspis

Inläggav Alien » 2012-01-13 18:33:38

Habibi skrev:Efter en uppslitande och bråkig natt har min man nu tydligen kommit till sans igen (vi hade inte talats vid sen igår) och idag fått tag på Habiliteringen.

Och de har glömt bort honom! Dvs han har inte fått några utskick på vilka kurser de har. Han kan inte få komma till någon psykolog, fast de har en utan de tycker vi ska gå till familjerådgivning. SUCK!!!

Jag ska ringa och prata med de där människorna på måndag, familjerådgivning kan ju vi gå på ändå liksom..


Men problemen i relationen beror ju till stor del på hans AS, och han kan behöva prata om det med en psykolog. Angav de något skäl till att han inte får prata med psykolog? Bara för att du är inblandad?

Du kan ju ringa igen och säga att han behöver få veta mer om sin AS och hur den ställer till det. Annars står du inte ut längre och lämnar honom! (Du kan gärna bre på extra, så kanske de fattar.) De på familjerådgivningen känner ju inte till AS.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 35689
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansverige

Re: Ett rop på hjälp - fru till en aspis

Inläggav Defekt Mupp » 2012-01-15 17:56:43

Exakt hur är bråken med din man? Får han gap och skrikanfall för minsta misstycke från din sida? Eller går han bara och gömmer sig i ett hörn och ignorerar dig?
Defekt Mupp
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 101
Anslöt: 2010-01-31

Re: Ett rop på hjälp - fru till en aspis

Inläggav weasley » 2012-01-15 18:40:58

Habibi skrev:Han är en högintelligent man med bra jobb och som lyckas hålla uppe mycket av sitt liv pga mig. Hans Asperger går i perioder, då det är som bäst är han hyfsat kommunikativ och fungerande. Men när det är som värst (speciellt när livet är stressigt, kravfyllt eller svårt) så fungerar han inte alls. Han kan inte svara på tilltal eller ens formulera egna meningar. Då bråkar vi mycket.

Alltså, allvarligt talat, skojar du? Asperger är inget man har lite bara ibland utan den finns hela tiden. När det är stressigt så VISAR det sej mer, vilket du ju kan konstatera. Där måste du fatta att du aldrig kan göra något åt att han reagerar på stress genom att bli mer aspig. Att bråka hjälper inte, det spär ju bara på stressen. Det tror jag du fattar.


Habibi skrev:Just nu står vi inför en livskris, då jag är gravid i v 13 men det är stor risk att barnet är sjukt och det får vi veta om några veckor som först och då ska vi göra abort i så fall. Jag får inget som helst stöd i denna svåra tid och han är som en jättebebis som kräver all min uppmärksamhet och omvårdnad och jag orkar inte mera! All vaken tid går åt till gräl och bråk pga hans märkliga beteenden.

Vad, exakt, är det du tycker är märkligt? Om han nu är så märklig varför ska du ha barn med honom? Om han inte tål stress så är det världens dummaste påhitt för ett barn = stress^34. Då kommer ni ju att bråka hela tiden, hur kul är det för ungen? Eftersom ni inte kan hålla er lugna UTAN barn kommer det ju inte att bli bättre MED barn.

Habibi skrev:Jag vill inte förändra honom, jag vill nå fram till den man som jag vet finns. han som i långa perioder fungerar utmärkt!

Som jag sa. Det är inte så att din man EGENTLIGEN är en annan person som du måste "rädda" undan aspergern. Det låter lite fängelsefascination över det där. Sådana som ska "rädda" seriemördare eller andra våldsdådare. Men din make har aspergers. Han är den han är och det enda som kan ge dej honom som en lugn och trevlig person är att det är lugnt och trevligt runt omkring honom.

Jag tror inte barn är lösningen i det här fallet, oavsett vad Hab och andra kan erbjuda för hjälp. På den korta beskrivning som ges i tråden känner jag det som att du inte begriper vad asperger är för något utan tror att den ska botas mha familjerådgivning och magi från Hab.

Han kommer inte att försöka förändra sitt sätt att uttrycka sin asperger på för att du tjatar. Tala istället klarspråk, lugnt och sakligt. "Det här och det här är jag missnöjd med. Såhär vill jag ha det."

Inga tonårsfasoner med utbrott och känslorna utanpå. Då är ni inte lämpade för varandra. Det är den hårda sanningen.
weasley
 
Inlägg: 10032
Anslöt: 2007-04-18
Ort: eth0

Re: Ett rop på hjälp - fru till en aspis

Inläggav jorand » 2012-01-15 19:14:39

Habibi skrev:Just nu står vi inför en livskris, då jag är gravid i v 13 men det är stor risk att barnet är sjukt och det får vi veta om några veckor som först och då ska vi göra abort i så fall.

Han kunde tom inte hålla sig vaken den natten jag hade det svåraste missfallet, då jag låg på toaletten i fem timmar med störtblödningar!

Ursäkta om jag frågar, men jag kan inte låta bli:
1) Vad är det för sjukdom ni misstänker hos fostret och hur ska ni ta reda på det?

2) Varför åkte ni inte in akut om du hade svåra blödningar? :shock:
jorand
 
Inlägg: 4671
Anslöt: 2008-05-09
Ort: Norrbotten

Re: Ett rop på hjälp - fru till en aspis

Inläggav Juddy » 2012-01-15 23:57:57

Jag beklagar den svåra situationen med tidigare missfall.

Jag finner det missvisande att tala om Asperger "light". Jag är klart högfungerande och för den som inte vet om den specifika diagnosen så märks det inte heller. Jag har däremot en del svårigheter som är typiska för Asperger men som inte ger något kroppsligt uttryck. Jag har normal intonation, inget problem med ögonkontakt, inga svårigheter med stereotypa rörelser etc.

För att en relation ska fungera, oavsett om den ene i förhållandet har ett funktionshinder eller inte, så krävs en ömsesidighet. Båda måste vilja. Man kan ställa krav på en som har AS för att relationen ska funka. Om allt vilar på den ene, ja, då har man inte mycket till en relation. Vägen till förhållanden, i de här fallen med AS, är insikt och en vilja till visst kompromissande. Ska man bo ihop eller umgås på mer eller mindre lika villkor så kan man inte hamna i att kryddburkarna måste stå exakt fyra millimeter från varandra. Utan det att börja med, utan insikten om att man behöver hitta en plattform, finns inte den så kan ingen terapi hjälpa. Detta sagt, HAB där vi bor har samtalsgrupper för anhöriga. Det finns också människor som, i avsaknad av en bra vuxen-hab etc., flyttar till något ställe i landet där den är bättre.

Jag är inte världens enklaste människa att leva med men vi har lärt oss över tiden. Jag och min man hade just blivit sambos när jag fick diagnosen och den har varit med från början. Vi har "förhandlat" oss till bra lösningar. Som att jag kan smita undan med stängd dörr utan att han tror att jag är sur. Jag behöver bara vara ensam ett tag.

Jag hoppas att det ordnar sig men jag betvivlar att HAB och/eller familjerådgivning skulle vara någon universalkur. Men, som sagt, jag hoppas att det ordnar sig till det bättre.
Juddy
 
Inlägg: 1048
Anslöt: 2009-09-11

Re: Ett rop på hjälp - fru till en aspis

Inläggav LostInAForest » 2012-01-16 13:56:00

hej, jag vill bara tillägga en liten grej, angående det du berättade om natten då du fick missfall (och jag beklagar verkligen, hoppas att det går bra den här gången!).

jag förstår att det verkligen måste ha varit hemskt för dig, och du hade utan tvekan behövt någon vid din sida just då.
men! - och det här baserar jag på hur jag själv hade kunnat reagera om jag vore din man - att han reagerade som han gjorde behöver inte betyda att han inte brydde sig eller kände något för dig och för barnet. det är möjligt att han fick en så oerhört stark känsloreaktion att han så att säga "stängde av".

det som händer (för mig) när det blir för mycket är att tankarna bara rusar fram medan kroppen blir som paralyserad. tänk dig en dator som fryser sig för att för många processer är igång samtidigt - det enda som funkar är att stänga av och starta om.
man (jag) kan också få en fruktansvärd ångest över att veta att här måste jag säga/göra något nu nu nu men det går inte för jag vet inte vad eller hur, och paniken bara växer. i såna lägen kan enda lösningen vara att gå och lägga sig, det finns liksom inga som helst andra alternativ.

jag vet inte om det är vad som hände din man, men det skulle kunna vara en annan förklaring än att han inte brydde sig om vad som hände dig.

men som sagt, du hade verkligen behövt ha någon där och kommer förmodligen behöva det vid tillfällen i framtiden också så du kanske får fundera på om du har någon annan i din omgivning som du kan söka stöd hos när din man inte klarar att ge dig det? förälder, vän, kusin?

jag tycker det är självklart att ni ska ha barn om ni önskar det, men våga tänk utanför kärnfamiljsboxen! om din man inte kan och du inte orkar så är det inget fel på att ta hjälp av andra tycker jag, och då menar jag inte bara professionell hjälp även om ni självklart ska ha rätt till det också.

många kramar, och ta hand om dig!

***********************

Ovanstående kommer från en annan tråd om exakt samma ämne. Se även ämnesraden i svarsinlägget.
------------
Nyttig läsning: Forumregler | Netikett
LostInAForest
 
Inlägg: 458
Anslöt: 2011-07-15
Ort: sthlm

Re: Behöver råd för att anpassa mig till min man med AS!

Inläggav Hulda81 » 2012-01-20 13:30:27

Jag känner så igen... Tillsammans med en AS-man sedan nästan 14 år. Men vilken tid det tog innan jag började förstå. Först nu när jag misstänker att sonen och dottern har liknande problem börjar jag förstå fullt ut. Maken tackade dock nej till utredning vilket jag tycker är väldigt synd nu. För jag behöver hjälp. Jag orkar inte sköta hem och familj och ta så stor hänsyn som han kräver...

Vilken hjälp har ni fått av hab, ni som fått hjälp? Vad finns det för hjälp till vuxna med AS? Själv vill han inte riktigt höra talas om att det är ngt "fel" på honom. Alla hans problem beror enl honom på att han inte träffade några jämnåriga innan lekis och att föräldrarna var frikyrkliga... JAg har fått ta hans mammas uppgift och lära honom MASSOR om hur världen fungerar och nu är jag så så så trött. TRots att vi pratar om saker MÅNGA MÅNGA gånger så lär han sig inte. Det har blivit oerhört mycket bättre de senaste 5 åren, men nu orkar jag inte mer... VAd gör jag? VAR kan jag få hjälp???
Hulda81
Ny medlem
 
Inlägg: 2
Anslöt: 2012-01-20

Re: Behöver råd för att anpassa mig till min man med AS!

Inläggav calima » 2012-01-21 10:49:17

Jag bara spekulerar lite eftersom jag inte har några egentliga svar.

Jag gissar att det kan bli svårt att få hjälp av hab om din man inte har någon diagnos. Om jag har förstått rätt är hab till för funktionshindrade och deras anhöriga, utan diagnos kanske ni inte "räknas".
Men ring och fråga om du har någon möjlighet att få prata med någon. För just nu är det väl du som behöver stöd?

Vem erbjöd honom utredning? Kan du kontakta den personen och berätta om er situation?

Skall dina barn utredas? Om de skall det kan det bli en "väckarklocka" för din man.
Så var det för mig. Min sons utredning och den infon jag fick om sonens diagnos väckte en hel del hos mig. Jag kände igen mig i så mycket, många pusselbitar från mitt liv föll på plats och jag blev nyfiken nog att be om en utredning för min egen del. Och fick en diagnos jag också.

Hjälp på hab för vuxna verkar kunna se väldigt olika ut beroende på vilket landsting man tillhör. "Lär känna dig själv"-kurser verkar finnas på olika ställen liksom samtalsgrupper.

Själv träffar jag en psykolog och tillsammans försöker vi reda ut hur jag egentligen fungerar. Visserligen vet jag väl det efter ett hyfsat funktionellt liv men det känns bra att få hjälp att sätta ord på och formulera mina svårigheter. Och framför allt ta hänsyn till mig själv så jag orkar. Jag har misshandlat mig själv ganska rejält genom livet

Men din man verkar främst behöva lära sig att ta hänsyn till andra?

Kanske du kan söka hjälp, vårdcentral/psykolog, för dig själv och ditt eget mående? Om någon utomstående och professionell konstaterar att du är på gränsen till utbränd, informerar din man om hur du mår och varför är det möjligt att din man kan börja förstå hur belastad du är.

Det är inte alltid det räcker med kommunikation inom relationen. Ditt prat kan ha blivit "vardagsmat" för din man och han kan ha slutat lyssna helt enkelt. Dessutom är han ju van vid att du reder upp situationen och tar er vidare.
Det kan vara mycket bättre att någon utomstående förklarar och fungerar som länk mellan er.
calima
 
Inlägg: 1217
Anslöt: 2011-07-24

Re: Behöver råd för att anpassa mig till min man med AS!

Inläggav Hulda81 » 2012-01-22 14:41:39

Tack Calima! Jag har ringt hans kuratorskontakt och vi ska få komma båda nästa gång. De hade missat att jag bett om hjälp för mig själv förra gången jag kontaktade dem. Ska troligen få en egen samtalskontakt också. Skönt att prata emd någon som vet lite mer om hur han fungerar. Jo, på ett vis gör han allt för att visa hänsyn, men det blir ju bara fel då han inte pratar med mig. Han är verkligen jätterädd för att jag ska bli sur... och KAN inte berätta vilka hans behov är (om han ens vet om det själv..)

Jag har börjat försöka prata med honom. När självmordsrisken inte känns överhängande nu så går det ju lite bättre.. Nu sover han...

Känns som att jag varit tvungen att lära honom så mycket och det har krävts enormt med energi. Ibland har jag misslyckats helt och när han kommer hem från sin samtalskontakt en dag och säger att vi nog behöver börja planera efter att jag i 3-4 år försökt prova olika sätt att planera och få vardagen att fungera (och precis gett upp) känns det rätt frustrerande. Även om det såklart är bra att han tillslut förstått...

Hoppas det blir bra i vårt möte nästa vecka. Ibland känns det som att jag inte orkar försöka längre alls, men det jävliga är ju att jag tycker om honom med. Och i perioder har det ju fungerat "tillräckligt" bra. Och ibland bara längtar jag efter att få vara svag och ha någon som kan ta över ansvaret en stund. Och istället ta hand om mig..
Hulda81
Ny medlem
 
Inlägg: 2
Anslöt: 2012-01-20

Återgå till Övriga Aspergerfrågor



Logga in