Ni känner mig och vet i grova drag hur jag förhåller mig till språket, såväl stilistiskt som grammatik och stavning.
Några av er har kanske även läst ett utdrag ur mitt försök till självbiografi i en tråd om mobbning i skolan.

När jag skriver finns ett återkommande problem som är oerhört svårt för mig att komma runt.
Det handlar om att en oproportionerligt stor andel av mina meningar börjar med "Jag..." eller innehåller "jag, mig, mitt" et cetera.
Det går att skenbart komma runt problemet genom att utelämna detta personliga pronomen, typ:
"Antar att man borde ta sig i kragen".

Dock är det ganska genomskinligt att det bara är en omskrivning som syftar till att öka den stilistiska variationen. Huvudproblemet kvarstår, nämligen min monumentala oförmåga till att äga någon annan horisont än min egen.

I Myers-Briggs personlighetstest motsvaras jag av INTP. Endast I ("Jag" igen! ) dvs introvert var framträdande med 78% medan NTP bara var runt 10-13% om jag minns rätt.

Det är ingen tvekan om att min verklighetsuppfattning avspeglas i min språkbehandling.
Den senare är ett kardinaltecken på att något inte står rätt till.

Det känns som om jag i princip har kommit så långt jag kan komma när det gäller språket.
Det är för mig ett utmärkt instrument för kommunikation - envägs kommunikation...

Vet någon om det finns undersökningar huruvida personer med olika tillstånd inom autismspektrum generellt har en ökad frekvens av bruket av första person i sitt språk?

Övriga kommentarer?

Windfarne skrev:Vet någon om det finns undersökningar huruvida personer med olika tillstånd inom autismspektrum generellt har en ökad frekvens av bruket av första person i sitt språk?

Jag har absolut ingen aning, men det kanske borde vara ett område att forska inom?

Windfarne skrev:Övriga kommentarer?

Det enda jag kan säga är; går det att utgå från någon annan än sig själv? Jag kan inte föra någon annans talan för jag ÄR inte den personen. När jag talar så kan jag bara utgå från mig själv och mina egna erfarenheter och upplevelser. Gör inte ALLA detta? Använder sig inte ALLA människor uteslutande av första person i sitt språk, just för att vi inte kan se världen genom någon annans ögon? Oavsett vad vi gör så är vi fast i oss själva.

Nu blev det lite flummigt här men jag hoppas du förstår vad jag menar ändå.

Kul att "se" dej igen Windfarne!

Banzai skrev mycket klokt i sitt inlägg och jag kan bara ansluta till den teorin med några kommentarer. Även om vi människor delar många grundläggande behov, såsom sömn, vila, mat/hunger, törst, närhet mm så kan vi aldrig egentligen veta vad den andre tycker i frågor som rör dagens samhälle. Vi kan inte SE på någon vad den har för sexuell läggning*, vilket parti den röstar på, vad som är dennes favoritmat, vad denne har för fritidsintressen etc.

Därför är det nog ganska naturligt att utgå från sej själv. Sedan kan personer med svårigheter att begripa sociala spel uttrycka sina diskreta frågor på ett av majoriteten socialt "inkorrekt" sätt. Kanske det är så i ditt fall att du börjar med att berätta om dej för att sedan hoppas att motparten berättar om sej. En effektiv och konkret strategi som dock majoriteten kan se som "bufflig" eller "egotrippad". För man "ska" ju trampa lite försiktigt runt varandra, undvika ord som "jag tycker" eller "jag är". Det ska inte vara för personligt, medan användandet av ordet "jag" är en markering av jagets personliga revir.

Så - omskrivningar, omskrivningar, omskrivningar. Även om jag egentligen inbillar mej att ingen egentligen begriper sej på sin omgivning så ska man iaf låtsas det.

Jag gillar inte att låtsas. Jag klappar inte ens händerna av artighet när jag varit på konsert och tyckte att konserten var usel. Artighet sparar jag åt tillfällen när det är nödvändigt, inte åt dåliga konserter. Din tur nu. Vad tycker du?

:-D

*************


* BIG FAT EDIT Om de inte har på sej typ regnbågsmärken eller så, då man kan anta att det kan röra sej om en HBT-person eller någon som är frisinnad och stöder den rörelsen.

Banzai skrev:Det enda jag kan säga är; går det att utgå från någon annan än sig själv? Jag kan inte föra någon annans talan för jag ÄR inte den personen. När jag talar så kan jag bara utgå från mig själv och mina egna erfarenheter och upplevelser. Gör inte ALLA detta? Använder sig inte ALLA människor uteslutande av första person i sitt språk, just för att vi inte kan se världen genom någon annans ögon? Oavsett vad vi gör så är vi fast i oss själva.

Bingo. Vi är ju medlemmar här
Om du hade frågat mig personligt eller undersökt min horisont så skulle jag ha svarat på det viset.
Men utifrån observation och erfarenhet anser jag mig veta att så inte är fallet.

Det finns människor som lever sitt liv för och genom andra.

Människor som åsidosätter och förtränger sina egna behov, inte sällan till en nivå som är skadlig för dem själva på det ena eller andra sättet.

Människor som i vissa avseenden är gränsomedvetna; vilket är mitt eget resp den andres behov?

Människor som finner att de,när de är ensamma, inte vet vem de själva är.

Människor som de facto ser saker med andras ögon, eller som åtminstone tror sig göra det.

Människor som börjar sina meningar mycket oftare med "Du".

Vet att det låter "spooky", men jag har sett det så många gånger att jag blivit övertygad om deras existens.

Tack weasley!

Har varit upptagen av arbete och hobby så mitt forumliv har legat lite i träda ett tag.

Uppenbarligen tycker eller känner vi ungefär lika alla tre. Det är så vi fungerar. I någon mån är det en fråga om vilken aspekt som anläggs när man betraktar tillvaron och medvetandet.
Beroende på hur frågan ställs, dvs med vilken infallsvinkel och betoning, så kommer svaren att divergera betydligt.

Få av oss här skulle vara superegoister. I så fall skulle vi ansluta till cowboyhögern och inte ge ett vitten för andra. Drar man det till sin spets skulle en superegoist döda och äta en annan människa i en nödsituation.

Men det är inte på det planet en autistisk egocentrism ligger. Den ligger i samspelet, där vi kommer till korta trots vanligtvis goda intentioner.

Se i övrigt min förra post. Jag försökte få det att låta som att de är avvikare. Men är det inte snarast vi som är avvikarna, eller kanske motvikten?

Autism och språk var mitt tilltänkta disputationsämne

Barn med autism har ofta svårt med personliga pronomen. Just att säga jag om sig själv är vanligtvis extra försenat. Hos vuxna vet jag inte, men jag noterade på Wrong Planet att de som hade lite eller inget talspråk ofta utelämnade det i skrift.

Vet du var jag kan läsa mer om just svårigheter med pronomen och kopplingen till autism? Mitt barn (som ska utredas för AS) kallade länge sig själv för "du". Trodde liksom att hon hette det

Angelic Fruitcake skrev:Autism och språk var mitt tilltänkta disputationsämne

Barn med autism har ofta svårt med personliga pronomen. Just att säga jag om sig själv är vanligtvis extra försenat. Hos vuxna vet jag inte, men jag noterade på Wrong Planet att de som hade lite eller inget talspråk ofta utelämnade det i skrift.

Där ser man! Det kan tyckas motsäga min teori, men jag har en tanke om hur det skulle kunna förhålla sig:

Personliga pronomen används ju både som subjekt och objekt och definierar därför sociala roller och därmed en hel del av interaktionen med omgivningen.
Om en person med autism har mycket låg förståelse för att omgivningen består av andra individer och/eller att dessa har någon relevans för honom/henne, så minskar ju samtidigt behovet av medvetande om att man själv är en individ.
Om ingen omgivning existerar så blir ju jagbegreppet meningslöst, eller hur?

kvasten skrev:Vet du var jag kan läsa mer om just svårigheter med pronomen och kopplingen till autism? Mitt barn (som ska utredas för AS) kallade länge sig själv för "du". Trodde liksom att hon hette det

Inte så himla konstigt kanske. På engelska betyder ju "you" ibland "man" och när engelskspråkiga ombeds att berätta om sin tillvaro så flödar det av "you" när " I " eller åtminstone "one" kunde ha använts.

...eller så trodde barnet att hon hette det eftersom andra sade "du" till henne?

Hon trodde att hon hette Du. Det är logiskt på ett sätt men det är ändå en skillnad mot majoriteten av barn som utan problem lär sig användningen av pronomen bara genom att lyssna på andras tal. I ett större perspektiv visar det på hennes nedsatta förmåga att ta till sig kunskap som inte sägs rent ut. Ända sedan hon var riktigt liten förstod hon ofta bara saker efter att man gett henne en faktabaserad föreläsning. Hon tar inte upp kunskap genom att studera andras beteenden t.ex.

Windfarne skrev:När jag skriver finns ett återkommande problem som är oerhört svårt för mig att komma runt.
Det handlar om att en oproportionerligt stor andel av mina meningar börjar med "Jag..." eller innehåller "jag, mig, mitt" et cetera.
Det går att skenbart komma runt problemet genom att utelämna detta personliga pronomen, typ:
"Antar att man borde ta sig i kragen".

Dock är det ganska genomskinligt att det bara är en omskrivning som syftar till att öka den stilistiska variationen. Huvudproblemet kvarstår, nämligen min monumentala oförmåga till att äga någon annan horisont än min egen.

Jag har gjort samma iakttagelse när det gäller mig och dragit samma slutsats. Det är inte helt bekvämt att inse att man är en egocentrisk varelse.

Windfarne skrev:När jag skriver finns ett återkommande problem som är oerhört svårt för mig att komma runt.
Det handlar om att en oproportionerligt stor andel av mina meningar börjar med "Jag..." eller innehåller "jag, mig, mitt" et cetera.

+1

Windfarne, kan säga att jag noterat det hos mig själv också. Tror jag har betydligt lättare att relatera till folk om deras upplevelser direkt matchar mina. I sig inte så konstigt, det gör nog alla, men det finns en gradskillnad som du nämnde.

Hur man relaterar till andra genom att matcha deras upplevelser mot ens egna, och skillnaden i hur mycket det sker, är säkert en övergripande autismfråga.

Men min tes är att språket i vissa fall avspeglar detta. Och då sannolikt mer ju mer självmedvetande och självförtroende man äger - om man har ett starkt beroende av andra torde frekvensen av första person vara lägre.

Att göra en statistisk språkanalys måste höra till de enklaste saker som kan göras.
Det är bara att mäta den totala andelen av "jag", "mig", "mitt", "min" och "mina" i en text.
Dock finns en utspädningseffekt av språket hos en mångordig person som undertecknad.
Därför kanske man endast borde mäta hur ofta "jag" förekommer som subjekt.

En annan tanke är om det skulle vara möjligt att habilitera någon genom någon typ av betingad inlärning där användandet av "du" belönas.

I första ledet kanske det skulle bli "ett spel för gallerierna" men individen skulle ändå bli mer socialt habil på ett ytligt plan.
Därefter skulle möjligen det förändrade språkbruket leda till att individen mer automatiserat utgår från en extern individs situation.
Anledningen att jag tror detta är att det kostar mer energi att aktivt och medvetet styra sitt språkbruk enligt ovan än att "ikläda sig den andres roll".

Flummigt kanske, men tror ni att det skulle kunna finnas en sådan möjlighet?

Borde absolut gå att göra. Nu vet jag inte om det är tillåtet men man skulle kunna scanna genom det här forumets inläggsdatabas och jämföra ordfrekvenser mot andra, mer genomsnittliga forumsajter.. frekvenser av vissa ord skulle säkert ge intressanta resultat.

Ang. habilitering så hade jag en liknande tanke igår i diskussion med en forummedlem. Liknar det inte KBT eller hur man kan träna bort fobier genom exponering lite grann? Tror det finns chans att det ger goda resultat iaf.

Windfarne, i din hyfsat långa text ovan kunde jag se "min" och "jag" en gång vardera. Hur mycket ansträngning krävdes av dig för att komma till det låga antalet.

I den här korta texten finns ett "jag" (eller helt korrekt tre) och det krävde medvetenhet och en viss möda.

men handlar inte den här tråden om samtalsämnen/självhävdelse snarare än pronomen? det gör ju ingen skillnad i sak om du säger att "man borde ta sig i kragen" ist för "jag borde ta mig i kragen". däremot tycker jag att det (enl mina observationer) ökade bruket av "man" i beskrivandet av det egna jaget är hemskt. "man" blir ett sätt att distansera sig från sig själv; att prata om sig själv i 3:e person, som någon annan.

som sagt, det verkar handla om att du upplever att du pratar för mycket om dig själv, och det enda sättet att komma runt det (om det är det du vill) är att hitta andra samtalsämnen, eller delta i diskussioner där du besitter fakta som du kan hänvisa till.

prick skrev:men handlar inte den här tråden om samtalsämnen/självhävdelse snarare än pronomen?

Nej, som TS tar jag mig rätten att hävda att det handlar om pronomen. Visserligen som ett tecken på de övriga problemen, men som jag såg det fanns det ingen anledning att skapa ytterligare en tråd på det bredare tema du efterfrågar. Gissningsvis finns det mellan femtio och etthundra sådana trådar här.

LordNelson skrev:Windfarne, i din hyfsat långa text ovan kunde jag se "min" och "jag" en gång vardera. Hur mycket ansträngning krävdes av dig för att komma till det låga antalet.

I den här korta texten finns ett "jag" (eller helt korrekt tre) och det krävde medvetenhet och en viss möda.

Det var jobbigt

Skämt åsido, texten handar om "det".
Nyss fick jag en tanke, nämligen att man skulle kunna grovklassificera personligheter enligt hur bra de hanterar begreppen "Jag", "Du" och "Det".

Neurotypiska personer hanterar framför allt "Du" och "Jag" men ibland även "Det" bra.
Personer med Aspergers skulle i så fall hantera "Jag" och "Det" på tydlig bekostnad av "Du".
Autister med betydande funktionsnedsättning har kanske svårigheter med samtliga begrepp, med undantag för savanter, som kan hantera aspekter av "Det" på ett briljant sätt.
Observera att just detta inlägg handlar om de övergripande begreppen i motsats till trådens idé om pronomenanvändning samt att jag generaliserar våldsamt för att tydliggöra tendenserna.

Windfarne skrev:

prick skrev:men handlar inte den här tråden om samtalsämnen/självhävdelse snarare än pronomen?

Nej, som TS tar jag mig rätten att hävda att det handlar om pronomen. Visserligen som ett tecken på de övriga problemen, men som jag såg det fanns det ingen anledning att skapa ytterligare en tråd på det bredare tema du efterfrågar. Gissningsvis finns det mellan femtio och etthundra sådana trådar här.

först och främst - jag efterfrågar ingenting. jag bara tolkade det jag läste, blev lite fundersam och ställde frågan om tråden inte egentligen handlade om "vad" man talade om och inte "hur". jag är ganska ny här och kände inte till mängden trådar. har ganska kort läsuthållighet dessutom. det var inte min mening att stöta mej med någon.

Det är lugnt, prick! Välkommen förresten!

tack!

Mycket tankeväckande i denna tråd måste jag säga.

Jag undrar om det är mitt "jag-perspektiv" som har gjort att människor har missuppfattat mig? Jag har nämligen fått frågan om jag är homosexuell (jag tog inte illa upp utan blev endast förvånad) och jag misstänker att det kan ha att göra med att jag pratar mycket om min enda kompis. Anledningen till att jag gör det är ju för att det är relaterat till MIG och det enda jag tycks kunna bidra med till konversationer tycks vara sådant som hänt mig eller saker som berör mig på något vis.

En konversation mellan mig och en vän till mig brukar se ut så här; hon pratar om sina fåglar och jag pratar om mina katter. Det kan tyckas för den oinitierade som om vi pratar förbi varandra och inte lyssnar, men vi lyssnar (och vi är båda intresserade att höra om den andras husdjur). Vi pratar inte på ett sätt som kanske kan tyckas vara "normalt, men saken är den att JAG äger inga fåglar så jag kan inte bidra med något på den fronten annat än att lyssna, liksom att hon inte äger några katter.

Jag har även fått höra att jag bara har ca fyra samtalsämnen jag pratar om, men detta beror ju på att jag utgår från MIG och ingen annan.

Jag kanske också borde träna nu när jag tänker efter?