Jag kan plötsligt känna mig blåst på livet - när jag tänker på att jag som ung aldrig fick veta det som var (jämförelsevis) självklart för andra, hur man närmar sig det andra (eller det samma) könet. Efter tjugo år kan jag komma över det genom att säga att jag är en halv människa. Men DÅ kommer de, och säger att INTE är du en halv människa - Det finns inga halva människor!! Nä, så kan man ju också uttrycka det, jag finns inte. Men jag menade i positiv bemärkelse, inte den halvan som inte finns utan att jag faktiskt finns även om jag bara är halv. Att säga att jag är hel är inte en uppvärdering, det är en nedvärdering - skulle allt som har med kärlek att göra inte vara ens så mycket som halva livet?! Jag är faktiskt stolt över att kunna säga att jag inte skäms för att berätta. Och inte ens för att säga "Fuck you" till alla som tror att det går av sig självt eller, för den delen, bekräftar mina farhågor att det för alltid är för sent - ja, inte bokstavligen alltså...

Känner mycket väl igen denna typ av tankegångar, kom att tänka på denna låt:
http://www.youtube.com/watch?v=h2bC-3o9h4I

Hur man närmar sig det andra könet har jag lärt mig genom att läsa kiosklitteratur och genom att titta på romantiska filmer, eller romantiska komedier. Jag apade efter..

Situationen är en annan för kvinnor.

Jag försöker skaffa mig vänner, sen kanske jag blir jag kär i en vän och fortsätter då att vara vän med den. Utifrån vänskapen så får jag anpassa taktiken för hur vi ska bli ihop till vem personen är, helst ska jag känna personen väl om taktiken ska fungera. Jag närmar mig alla på samma sätt, som en vän, oavsett vilket kön de tillhör.