Att "komma ut"

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, atoms

Att "komma ut"

Inläggav ambi0002 » 2015-11-04 0:57:27

Hej!

Jag är nu 27 år gammal och har nyss halkat in i psykiatrins värld efter att ha beslutat mig för att avsluta allt då jag varit deprimerad sedan mellanstadietiden och aldrig känt att jag "passat in". Jag hann dock inte verkställa mina planer då mina vänner märkte att jag blivit mer tillbakadragen än vanligt, och jag fann mig således på en slutenvårdsavdelning i början på september. Väl där så tog det inte många läkarbesök innan de frågade om jag skulle gå med på en aspergerutredning då de ansåg att min problematik i vardagen antagligen bidrar till min låga sinnesstämning. Jag är nu utskriven och har fått en läkarkontakt på öppenvården. Även hon insisterar på en ADD- och aspergerutredning och jag har fått ett frågeformulär som mina föräldrar ska fylla i tills nästa läkarbesök. Bedömningen är således att jag antagligen har asperger, men man ska ju göra några tester också för att säkerställa en diagnos.
Och nu känns det bara jättejobbigt. Jag tänkte ju ta livet av mig för att jag känner mig så socialt missanpassad, och jag vet ärligt talat inte hur jag skulle reagera om jag får det konfirmerat att jag är lika missanpassad som jag känner mig. Det känns lite som spiken i kistan. Jag orkar inte kämpa längre, och speciellt inte om jag aldrig kommer att "komma ur det". Har ju ändå tagit mig ända hit med tankar på att "det går säkert över", men hur orkar man om det aldrig går över?

Om vi nu säger att jag ändå tar mig framåt i livet, hur "kommer man ut" till chefen, vänner och potentiella partners?
Jag är nu tillbaka på 25% på arbetet, men ska på ett möte i morgon bitti om min fortsatta anställning, och jag har en känsla av att de tänker säga upp mig då jag varit sjukskriven i två månader och min provanställning inte gått ut än. Jag arbetar som boendestödjare, och alla mina brukare har asperger. Vi har kommit väldigt bra överens, men jag vet inte hur jag ska kunna förklara det för chefen att jag har samma problematik som de människor som jag stödjer i vardagen? Jag är jättebra på mitt jobb då jag kan fokusera på någon annan än mig själv, men jag vet inte hur det kommer att tas emot.. Måste man berätta om sina diagnoser för chefen? Vad säger jag imorgon när han frågar varför jag varit sjukskriven?

Sedan vill jag ju inte vara ensam heller, och om jag tar mig upp ur det här avgrundsdjupa hålet så skulle det vara trevligt med en familj. Men när, och hur, berättar man för den man dejtar att man är obotligt dålig på allt som normalfungerande människor tar för givet i en relation? Är intresserad av en kille som är otroligt välfungerande socialt, och är så pass rädd för att "förstöra" honom eller bli sårad själv pga min sociala inkompetens att jag avfärdat alla närmanden från honom under snart ett års tid.

Ledsen om någon tar illa vid sig av mitt inlägg, är inte ute efter att svartmåla asperger utan känner mig bara otroligt trött. Jag orkar inte längre, och jag vet inte hur jag ska hantera en eventuell framtid.
ambi0002
Ny medlem
 
Inlägg: 3
Anslöt: 2015-11-03

Att "komma ut"

Inläggav LadyE » 2015-11-04 1:13:14

Oj så jag känner igen mig i dina tankar.
Jag tänker inte säga till dig heller att det ordnar sig, för något sådant magiskt finns inte, tyvärr.
Har själv varit i dessa svängar sedan jag var 12 år gammal, har asperger och adhd. Det jag kan säga till dig är att det går att leva med, man får hitta sitt sätt att hantera det på, det går jag lovar! :). Man får jobba väldigt mycket med sin självinsikt och saker som faktiskt får en att må bra, saker man är bra på. Jag misstänker starkt att du är lite som jag, ständigt kritisk till sig själv. Jag trodde aldrig att någon skulle kunna älska mig pågrund av hur jag är med mina problem. Idag lever jag sedan 6 månader tillbaka med min pojkvän.

Har du gått KBT??, för det är perfekt för att hjälpa till med lära sig hantera situationer då dessa destruktiva tankar dyker upp. Du klarar mer en du tror :)

Kram
LadyE
Inaktiv
 
Inlägg: 14
Anslöt: 2015-10-28
Ort: Norrköping

Att "komma ut"

Inläggav ambi0002 » 2015-11-04 1:27:33

Tack för svaret LadyE, det betyder mycket, även i mörkret som råder.
Och jo, jag är väldigt kritisk till mig själv, det är jag medveten om, men trots tre omgångar KBT (som jag sökte pga depressionen) så har jag inte lyckats skaka av mig känslorna. Jag är bara helt slutkörd... Och uppgiven om en bot.
ambi0002
Ny medlem
 
Inlägg: 3
Anslöt: 2015-11-03

Att "komma ut"

Inläggav LadyE » 2015-11-04 1:33:41

Okej, men jag är iaf helt övertygad om att du kommer att hitta ditt sätt att hantera det på :).Jag tror på dig! :)
Även om man inte tror det när det är som mörkast,... jag vet precis hur det är. Gick in i väggen förra året och hade kraftiga panikattacker i flera månader, totalt nedgången och jag trodde jag skulle dö på riktigt. Men det blev ljusare och det går upp och ner men inte på samma sätt. Jag blev starkare och det kommer du också att bli, jag lovar dig :)
LadyE
Inaktiv
 
Inlägg: 14
Anslöt: 2015-10-28
Ort: Norrköping

Att "komma ut"

Inläggav plåtmonster » 2015-11-04 6:32:59

@ambi0002, Det står en hel del på wikipedia om asperger. Kanske du redan där känner igen dig? Apropå ADD finns en del tips.

Diagnos ger rätt till en del hjälp i övrigt så är det mest för att förstå sig själv. Det som du kanske har nytta av är att förstå hur du fungerar och hitta strategier för att hantera livet därefter. Inte lyssna på "vanliga" människor om hur man skall tänka och känna. Gå efter dina egna behov men däremot kan man vara uppmärksam på andras beteenden och handlingar.

Att berätta för chefen och de på jobbet kan vara en dålig idé eftersom många vanliga människor har alltför många vanföreställningar om asperger. En mer effektiv strategi är att tydliggöra att man kanske behöver egentid under lunchen, tydliga instruktioner osv.

Se under alla omständigheter till att sova ordentligt, äta bra och träna. Undvik stress och välj sällskap där du faktiskt kan vara dig själv. Om man inte kan vara sig själv är det ett jobb och då skall man ha timpenning.
plåtmonster
 
Inlägg: 15480
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

Att "komma ut"

Inläggav ambi0002 » 2015-11-04 12:19:27

Tack för svaren. Har nu varit på möte med chefen och drog till med att min frånvaro varit pga "gått in i väggen". Han var rätt förstående inför det och jag är välkommen tillbaka då jag som sagt är väldigt bra på mitt jobb. Så jag tuffar på som jag gjorde innan incidenten och fortsätter att hålla mig på min kant.

Nu när den oron är över så kommer återigen tankarna på den här killen som jag är intresserad av.. Vi har pratat om att han ska komma hit så att vi kan umgås bara vi två (vi bor i olika städer och har tidigare bara umgåtts på fest med gemensamma vänner). Och jag är så rädd att sabba allt att jag inte ens vågar skriva och fråga hur det är med honom. Hur vet man när man är för "på" eller för "av"? Ska man förvarna honom innan han kommer så att han inte känner sig lurad? Tusen frågor... Är väl kanske inte riktigt stabil nog för att inleda ett förhållande i nuläget, men jag tycker ju om honom och vill ändå försöka.
ambi0002
Ny medlem
 
Inlägg: 3
Anslöt: 2015-11-03

Att "komma ut"

Inläggav KrigarSjäl » 2015-11-04 12:33:59

Nej, du har absolut ingen skyldighet att berätta om diagnoser för chefen.

Ta en dag i taget, berätta bara om du själv vill berätta.
KrigarSjäl
Frivilligt inaktiverad
 
Inlägg: 33157
Anslöt: 2006-08-10

Att "komma ut"

Inläggav Wine » 2015-11-04 13:42:12

Jag håller med, tycker inte det finns någon anledning att berätta om din diagnos så länge du sköter ditt jobb och klarar av att gå dit. Det är nog få människor som inte har några brister inom något område, att man inte har aspergerdiagnos behöver inte betyda att man sköter sitt arbete prickfritt, det finns många som kan ha svårt att fungera eller som inte sköter sig till 100 procent på arbetsplatsen av olika anledningar. Några exempel på detta är människor som inte är ärliga, som slarvar med sina arbetsuppgifter, maskar, ägnar en del av sin arbetstid till att göra privatsaker iställer för att jobba, som surfar, shoppar, pratar för mycket privata samtal på arbetstid, som inte kommer i tid till arbetet eller respekterar tider, deadlines och möten o.s.v.
Wine
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 10883
Anslöt: 2010-12-21

Att "komma ut"

Inläggav danne_k » 2015-11-09 13:19:53

Det kan vara farligt att berätta även om man gör det med förhoppningen att människor ska förstå. Efter två månaders sjukskrivning på mitt nuvarande arbete berättade jag för cheferna att jag skulle utredas för Aspergers. Deras svar var att några dagar efter skicka hem en lapp med uppsägning på grund av arbetsbrist. Och så var det med det.
danne_k
 
Inlägg: 189
Anslöt: 2015-11-08

Att "komma ut"

Inläggav johan88 » 2015-11-09 14:02:18

danne_k skrev:Det kan vara farligt att berätta även om man gör det med förhoppningen att människor ska förstå. Efter två månaders sjukskrivning på mitt nuvarande arbete berättade jag för cheferna att jag skulle utredas för Aspergers. Deras svar var att några dagar efter skicka hem en lapp med uppsägning på grund av arbetsbrist. Och så var det med det.


Om du orkar ser det ut att vara ett gott underlag för diskrimineringsombudsmannen, en sådan "fin" tajming på arbetsbristen är så gott som omöjlig.
johan88
Tekniker
 
Inlägg: 380
Anslöt: 2011-08-28
Ort: Stockholm

Att "komma ut"

Inläggav danne_k » 2015-11-09 14:19:28

johan88 skrev:
danne_k skrev:Det kan vara farligt att berätta även om man gör det med förhoppningen att människor ska förstå. Efter två månaders sjukskrivning på mitt nuvarande arbete berättade jag för cheferna att jag skulle utredas för Aspergers. Deras svar var att några dagar efter skicka hem en lapp med uppsägning på grund av arbetsbrist. Och så var det med det.


Om du orkar ser det ut att vara ett gott underlag för diskrimineringsombudsmannen, en sådan "fin" tajming på arbetsbristen är så gott som omöjlig.

Ja jag funderar på det. Har inte fått kopia på uppsägningspapperna än och skulle jag då anmäla detta nu och detta kommer på tal kan dem säkerligen hävda att dem aldrig sagt upp mig. Får se vad som händer helt enkelt.
danne_k
 
Inlägg: 189
Anslöt: 2015-11-08

Att "komma ut"

Inläggav Brainfog » 2015-11-09 16:14:13

Känner igen mig i mer eller mindre allting du skriver. Går själv igenom en tuff svacka just nu, med kroniska självmordstankar. Vill mest bara hoppa. Folk skrattar åt en för att man är annorlunda. Är så jävla dimmig och trögfattad, och awkward.

Jag känner mig så sjukt malplacerad i samhället. Jag är så begränsad då jag är väldigt oflexibel och gör allting så oerhört långsamt. Det mesta jag gör kan en NT göra sju gånger snabbare och tre gånger bättre. Det värsta är ju att man till synes ser "helt normal" ut, vilket gör att ens familj och arbetsgivare bara tycker man är lat.

Jag har ärligt talat så oerhört svårt att se mig passa in någonstans i samhället; vara självständig och ha ett jobb där jag tjänar mina egna pengar. Och om man inte gör det i min familj ses man som en odugling och är inte värd ett piss (mer eller mindre).
Brainfog
Ny medlem
 
Inlägg: 8
Anslöt: 2015-07-03

Att "komma ut"

Inläggav plåtmonster » 2015-11-09 17:54:24

@Brainfog, NT är snabbare på det mesta och ganska bra. Men de saknar ofta förmågan att vara spjutspets på något alls. Det är där du kan hitta din konkurrensfaktor.
plåtmonster
 
Inlägg: 15480
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

Att "komma ut"

Inläggav KrigarSjäl » 2015-11-09 18:14:10

plåtmonster skrev:@Brainfog, NT är snabbare på det mesta och ganska bra.

Vete sjutton, jag tycker jag läser och tänker snabbare än de flesta neurotyper.
KrigarSjäl
Frivilligt inaktiverad
 
Inlägg: 33157
Anslöt: 2006-08-10

Att "komma ut"

Inläggav plåtmonster » 2015-11-09 18:17:45

Tänk mer som att de är bra på det mesta men aldrig riktigt skarpa på något. Det finns säkert områden där de är bättre än dig.

Den riktiga nyckelpunkten är att samhället är byggt på specialisering.
plåtmonster
 
Inlägg: 15480
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

Att "komma ut"

Inläggav KrigarSjäl » 2015-11-09 18:24:37

plåtmonster skrev:Tänk mer som att de är bra på det mesta men aldrig riktigt skarpa på något. Det finns säkert områden där de är bättre än dig.

Den riktiga nyckelpunkten är att samhället är byggt på specialisering.

Naturligtvis är de bättre på mycket...iom min perceptionsöverkänslighet blir jag till exempel uttröttad av intryck, ljud med mera.

Men jag köper inte att de generellt skulle vara snabbare än aspies.
Tror mer snabbheten kommer av omständigheter runtomkring.
KrigarSjäl
Frivilligt inaktiverad
 
Inlägg: 33157
Anslöt: 2006-08-10

Att "komma ut"

Inläggav misshopeless » 2015-11-10 15:23:32

KrigarSjäl skrev:Nej, du har absolut ingen skyldighet att berätta om diagnoser för chefen.

Ta en dag i taget, berätta bara om du själv vill berätta.

Jag skulle säga att man bör inte berätta, nackdelarna överväger det lilla positiva med att berätta. När problemen kopplat till diagnoserna blir överjävliga är det väl dax att berätta, om man nu har en fast anställning. Men man kan inte räkna med någon förståelse för det är en bristvara i samhället, även hos de som man kan tro ska vara förstående. Som sjukvårdspersonal, boendepersonal m.m.
Det som händer är att man ger en anledning till uppsägning, fast det faktiskt är diskriminering i lagens mening. Ska man bli accepterad gäller det att man gör jobbet perfekt och lite till, alternativt att de tycker väldigt mycket om dig som person. Du måste vara ovärderlig och obytbar, här kommer spetskompetensen in vilket personer med Asperger kan ha, då måste du såklart kunna erbjuda en sådan kompetens som efterfrågas i samhället och som det är brist på.

danne_k skrev:Det kan vara farligt att berätta även om man gör det med förhoppningen att människor ska förstå. Efter två månaders sjukskrivning på mitt nuvarande arbete berättade jag för cheferna att jag skulle utredas för Aspergers. Deras svar var att några dagar efter skicka hem en lapp med uppsägning på grund av arbetsbrist. Och så var det med det.

+1 Jag har varit med om samma.
Precis, lyckas arbetsgivaren lokalisera ett möjligt problem ryker man ganska fort, även om det faktiskt inte behöver vara ett problem eller är ett problem. Utan ett möjligt problem räcker alltså. Det är bekvämare för arbetsgivaren att hitta en ny anställd som inte kan skapa problem.

Det handlar här inte bara om "vanlig diskriminering", utan om något djupare än så och ren utsortering av personer som anses udda och därmed sämre (i samhällets ögon). Och vad påminner detta elit tänk om?

Utåt sett kläs bemötandet mot funktionshindrade med någon söt gegga. Men när det verkligen kommer till kritan vill de inte "ha oss" bland dem. På behörigt avstånd är det däremot okej så länge "de utstötta" inte kladdar på deras förbannade föreställning om vad som är normalt.

Den som vill förstå mekanismerna kring detta rekommenderar jag varmt boken Vårt förakt för svaghet av Harald Ofstad :!:

"Nazityskland förlorade andra världskriget men dess ideologi överlevde och finns kvar mitt ibland oss. Det är det provocerande budskapet i Harald Ofstads filosofiska klassiker Vårt förakt för svaghet.

Harald Ofstad skiljer på “tysk nazism” – den form av nazism som praktiserades av Hitler – och “generell nazism”. Den senare karaktäriseras av de ­normer och värderingar som utgör kärnan i nazismen när den befriats från sin historiska utstyrsel. Det väsentliga är då inte hakkors och bruna skjortor utan läran om att den starke ska härska över den svage. Att den som slår sig fram beundras. Att den som förlorar föraktas. Att några få ­mäktiga stater ­under sken av moral och idealism ­godtyckligt ­dominerar andra.

Det är med andra ord frågan om värderingar som kan vara minst lika spridda idag som när boken utkom på svenska för fyrtio år sedan.

Genom att dissekera nazismen in i minsta detalj kan Harald Ofstad visa att gränsen mellan Vi – de goda – och Dom – de onda – inte är så skarp som vi ofta föreställer oss. Det är detta ovanliga perspektiv som gör Vårt förakt för svaghet till en av de mest utmanande studierna som gjorts av nazismen."
misshopeless
 
Inlägg: 320
Anslöt: 2013-06-17
Ort: Upprorsmakare

Att "komma ut"

Inläggav danne_k » 2015-11-10 20:14:57

Intressanta tankar misshopeless.
danne_k
 
Inlägg: 189
Anslöt: 2015-11-08

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in