Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, eller ens om vad jag letar efter för svar. Men jag behövde skriva det någonstans.

Nyligen blev jag diagnostiserad med Asperger och ADD, en stor lättnad för mig, då jag under hela mitt liv haft stora problem med diverse saker i vardagen och i skola/arbetsliv. Det har gjort att vi varit tvungna att flytta pga svårigheter, främst med mina klasskamrater.
När jag började gymnasiet blev jag "äntligen" utredd, för ADHD och Aspergers, när utredningen var klar berättade man att man valde att inte diagnostisera mig, då jag hade så bra lösningar på mina problem. Det var exakt vad jag fick höra. Och i flera år funderade jag över hur mina lösningar skulle vara bra lösningar? Att bl.a inte kunna åka hiss eller handla/beställa mat eftersom jag var rädd för att möta andra. Eller att jag var tvungen att gå ut från affärer om någon ställde sig "för nära" mig. Jag ville inte ha det så, jag vet ju hur stressigt det blir i framtiden, och då kommer jag inte ha tid att springa i trappor jämt och springa ut ur butiker om nån kommer för nära.
Arbetade med mig själv och utgick från att jag hade dessa diagnoser, och jag blev otroligt mycket bättre! Nu kan jag göra allt det där jag ville!

Började direkt på universitetet och problemen hopade sig igen, på gymnasiet hade jag fungerat med klasskamraterna efter att vi flyttat, men nu gick det inte. Jag fick utstå en hel del, och jag stod ut i 2 år. Men efter att ha fått höra så mycket snackas om mig i korridorerna, tagit emot fula mejl från lärare och fått utstå andra saker jag helst inte pratar om, så bröt jag ihop och hoppade av. Klarade alla studier, dock med väldiga svårigheter.

Jag blev djupt deprimerad och hittade till slut vägen till psykolog, som rådde ytterligare en utredning, efter att jag hade utfört en praktik, med en inriktning jag brinner för - älskar. Och ändå inte passat in med människorna, blev tvungen att sluta tidigare.

Nu kom jag till värsta stället, med massor av resurser, och dom utredde mig.
När min neuropsykolog presenterade resultaten för mig berättade han att han skämdes å sina kollegors vägnar, dom som utrett mig tidigare, för precis samma diagnos. Men att dom valde att inte diagnostisera mig pga mina "lösningar" - som enligt honom är några av grunddragen för tjejer med Aspergers (alla är ju individuella, men majoriteten). Att om dom hade sett det hade jag kunnat få hjälp tidigare, jag hade mest troligt varit kvar på universitetet idag.
Nu är jag istället livrädd för att komma tillbaka dit. Att komma tillbaka ut på praktiker, jobb. Bara tanken får mig att må riktigt dåligt. Har ju inte riktigt bra erfarenheter sedan tidigare, haha

Är det någon som varit med om liknande situationer, hur har ni gjort och gått tillväga?
Jag ska tillbaka till min psykolog som skickade mig på utredning till att börja med, men jag ville ändå ventilera någonstans.
Tyckte det här verkade som ett bra forum med folk som är kunniga inom ämnet

Hej Tritla, och välkommen till forumet!

Jag har precis samma sorts bakgrund som du. Skolan trivdes jag bara i fram till att jag började i fjärde klass, och det var på liknande sätt genom hela arbetslivet (jag har heltids förtidspension sedan omkring tjugo år, på grund av min diagnos som lyder "Aspergers syndrom med inslag av DAMP"; utöver de har jag självdiagnostiserat selektiv mutism, panikångestsyndrom, social fobi och några andra tillstånd till).

Det var enbart genom att min klass på mellanstadiumet fick en väldigt kunnig och lyhörd lärarkandidat som jobbade ett läsår eller kanske två, som jag klarade att gå kvar i skolan. Hela fyran, femman och sexan satt jag oftast och längtade bort, ut till alla djuren i skogen. Högstadiumet var en enda tre år lång plåga för mig, mest genom att vi inte hade något "eget" klassrum, och till råga på allt så "missade" jag inte sällan vilken lektionssal jag skulle gå till när det gäller de olika ämnena. Nu kom jag förresten på en speciell händelse, från en lektion i hemkunskap. Läraren hade inför en lektion lagt in matlagning. Vi hade lagat till alla maträtterna, dukat klart, då något "låste sig" för mig.

Jag fick en panikångestattack, så stark att jag nästan började gråta, och så förklarade jag för läraren att jag inte klarade av att äta mat i lektionssalen (jag tänkte då att "mat i skolan, det äter man ju i skolmatsalen, på lunchrasten, inte på lektionstid i en lektionssal). Den kloka läraren märkte hur dåligt jag mådde, och då sade hon snällt till mig "du kan få gå ut i tvättstugan och dänka tvätt resten av lektionen". Det gjorde jag, och det räddade situationen för mig. Och extra tacksam blev jag när den lektionen varv slut och ingen av mina klasskompisar förebrådde mig för att jag reagerade som jag gjorde.

LIkadant hade jag det sedan i arbetslivet. Av alla de anställningar jag haft är det bara två, tre stycken jag verkligen trivts med. Bäst mådde jag när jag jobbade ensam, eller med bara två eller tre stycken av mina jobbarkompisar. Sedan några månader jobbar jag ideellt i ett gruvmuseum några hundra meter hemifrån, några timmar om dagen, en dag i veckan, och jag trivs jättebra med det jobbet.

Jag förstår hur du har det, och jag skickar massor av varm omtanke till dig.

Skriv gärna igen och berätta hur du har det.

@Tritla, Byt socialt umgänge på skolan. Eller kanske t.om ändra studieort. Det är inte så jättekrångligt men en del papper att hantera.

Jag tycker också det verkar vara en bra idé att börja studera igen, men i någon annan stad. Alla högskolor/universitet är skyldiga att hjälpa dem med neuropsykiatriska funktionshinder.

På praktik får man ju en handledare, och denna person bör veta om att du har AS och ADD, och vilka begränsningar det innebär för dig och vilken anpassning som behövs.

Sedan låter det som du skulle behöva ha någon att prata med om just de situationer som är svåra för dig och tips på handlingsstrategier. Vet inte var det finns (inom psykologin, på habiliteringen?) men det är vad jag skulle ha behövt under mitt yrkesliv.

Vad är det du studerar ungefär? Just universitetsåren var mina bästa, inte så mycket krav, sprit att bota ass:et med, och de som läste min utbildning var lite muppiga som mej. Sen har jag gjort mig en karriär i att faktiskt arbeta med både teknik och människor, men har valt bort de jobb där man måste "umgås".

Femman till nian var ett helvete. Gymnasiet var väl drägligt, men eftersom jag inte brytt mig något om det som lärdes ut under fyra-fem år (var bäst i klassen innan, känner ni igen resan...) så lärde jag mig inte så mycket på gymnasiet.