Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Alla frågor om Asperger i relation till barn och/eller föräldrarollen.

 Moderatorer: Alien, marxisten, atoms

Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Inläggav Jossie94 » 2021-10-04 1:41:18

En annan sak som jag faktiskt pratade om igår med en bekant, var att det viktigaste är att ha en bra grund när det gäller den sociala biten, dvs att man har en förståelse för att alla kan vara olika. Dels tror jag att man kommer långt med den synen men dessutom så lär man sig också att se olika vinklar, det behöver inte vara si eller så utan utan det kan gå in i varandra.

Tex så hade personen en väldigt vettig och intressant kunskap om det hela, vilket resulterade i förståelsen kring ämnet. Personen förstod vad jag menade typ 100 procent kändes det som, och detta var bara för att man måste vilja förstå människor och deras brister. Förstår man inte det eller inte vill förstå andra, då kan det bli tokigt. Då är det inte konstigt att det blir fel.

Självklart kan man göra fel för att lära sig men det är skillnad på att vilja förstå och lära sig om vad det nu än är jämfört med att tex låtsas att man inte förstår saker medvetet, när man faktiskt sitter och har den där kunskapen om något och missbrukar den totalt, bara för att man är ointresserad av människor och att vilja försöka förstå andra , både gällande sociala liten och att man själv inte ska döma personer bara på 1 sekund, även om det är lätthänt eller att NT har en tendens/förmåga att kunna göra det, att de lär sig att lära känna andra istället för att bara se ner på folk som de anser är annorlunda när isjälva verket de själva är de rätt tragiska och dessutom annorlunda.

Alla kan inte älska mig tex, men jag accepterar och respekterar alla människor och det jag får intryck utav handlar inte om att döma folk, utan mer om erfarenheter. Tex om jag har varit med om olika händelser så kanske jag lär mig att se hur vissa personer beter sig eller liknande, men för mig är inte det att döma eller dra alla över en kam, utan mer en fakta, hade jag dömt andra så hade jag bara sagt saker baserade på första intrycket och utgått efter det, men nu har jag ju upplevt ett antal gånger situationer där jag har sett helheten och det bara är så, jag kan inte ändra på dessa personers personligheter men däremot förstår jag och accepterar deras sätt att vara, det är upp till dem. Vill de vara oförstående till saker och ting så fine.

Vill en person inte förstå sitt egna deltagande i en konflikt så säger det sig själv att personen inte vill förstå, eller lära sig det. Jag vet personer som än idag är lika omogna som de var för ett antal år sedan trots att de har barn mm, och antigen kommer det en vacker dag att inse vissa saker eller så kommer det inte att göra det. Man säger ju karma och vissa har ju redan haft det väldigt tufft så de ar nog fått ett wake up call medan andra sitter fortfarande i sandlådan... Men det är helt okej, för det bara är så det är.

Alien
Tråden är avdelad från tonarsson-som-inte-vill-acceptera-sin-diagnos-t57953.html
------------
Nyttig läsning: Forumregler | Netikett
Jossie94
 
Inlägg: 1343
Anslöt: 2019-06-25

Tonåringar som inte vill acceptera sin diagnos

Inläggav Kidzi » 2021-10-04 13:01:17

Det som också ställer till det med diagnos är att man kastas ur mänskligheten. Man blir i andras ögon någon som inte kan något och värst, inte har några rättigheter. Det är väldigt smärtsamt. Att man aldrig får bli människa mer.

Samtidigt så tror NT-svinen (mest de som ligger lite under normal IQ så de tror de är bäst eftersom dumma tror de är smarta) att de är bättre än en på allt. Mina kontakter med NT är främst boendestöd. De trodde att jag ritat en teckning jag hade uppe som en utvecklingstörd plus ickekreativ gjort. De trodde att riktiga konstnärer gjort de tavlor jag gjort. De förstörde min dammsugare för de inte fattade hur man satte in påsen. Det blev en dyr historia. De Har slagit sönder två tekannor med ett oops. De har skurat min järnpanna med ugnsrengöringsmedel. De har skurat min spis med giftig smörjolja.

Och det går inte att stoppa dem. Försöker man säger de att de är normala och kan och jag kan inte och sedan är den saken paj. De trampar ur mitt wifi hela tiden för de kollar inte var de sätter fötterna. De vägrar åtgärda för det var inte dem.

Det suger att bli mobbad av idioter. NT som har intelligens brukar inte göra sådant men de är ju inte heller boendestöd.

Jo, det finns grejer jag kan. Massor som inte de kan. Sedan är det klart att de kan saker jag inte kan som att köra bil. Men det är också sinnessjukt. De skrattar när de nästan krockar för de har en kommunbil de inte fattar sig på. Jag är livrädd att åka med dem. Som tur får man inte det nu.

Dammsuga kan vissa. Vissa bara drar fram och tillbaka och kollar inte om skräpet sugs in. Sedan när jag ska moppa så är det som icke dammsuget.

De använder stål utan tvål så allt repas sönder.

Och de ska vara experter på hem!

Handling går inte bättre. Det var länge sedan men jag fick inte tid att välja och kolla jämförpris för de har råd med det dyra det har inte jag! De hatade att jag räknade ihop så att jag inte skulle stå utan pengar i kassan. Onödigt beteende tyckte de tills en gång det hände då skämdes de för mig.

Detta är ju deras jobb så jobba kan de inte. De har dock orken. Det har inte jag. De skrattar och betalar inte parkeringsavgiften för kommunen betalar böter. Jag säger åt dem att genast betala och att det är skattepengar. De blir snopna.

Vad kan de då? Vissa har familj och djur. En impulsköpte en hund hon inte hade råd med. Hon syns i affärer som säljer skit, jag handlar inte där så ofta men hon handlar alltid. Hon säger att det är sådant som normala gör, de handlar och sedan kommer de hem och slänger allt. VA FAN. Nu har hon nog damp egentligen men övertygat sig att hon är normal. Hon slösar bort sin mans pengar och tror alla har en kassako. Hon röker också, typiskt damp. Äckligt.

Och när jag handlade försökte de alltid tvinga mig köpa godis och inte riktig mat för så gör normala.

Är det konstigt då att jag tror att jag kan något och blir ledsen när jag hör att bara de kan?
Kidzi
 
Inlägg: 3809
Anslöt: 2019-12-31
Ort: Södermanland

Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!

Inläggav Riksamiralen » 2021-10-04 13:19:32

Här kan jag verkligen tala ifrån erfarenhet, jag fick min diagnos lite tidigare än din son dock, utredningen var klar när jag gick i sjuan och jag fick högfungerande Aspergers utan någon samsjuklighet. När jag fick diagnosen blev jag mycket besviken, arg, frustrerad, kände hela utredningen att jag ska minsann överlista de här psykologerna och visa att jag är normal och det inte är något fel på mig, men det hjälpte ju såklart inte.

Jag fick diagnosen men varken jag eller föräldrarna gjorde något med den etiketteringen, mamma kanske var den enda som var lite intresserad att ta reda på mer men jag och pappa var väldigt ointresserade av att ta reda på vad det var för någonting och att allting skulle fortsätta som det gjort innan, jag tyckte då att den bara var onödig och ett hinder för eventuella karriärsval, diagnosen drev mig nog också till att försöka ännu mer att vara normal i skolan och offentligheten och bete mig normalt och aldrig ge någon chansen att genomskåda mig. Det gick faktiskt bra genom skolåren, att inte beakta att man har Aspergers gör att du tar mer risker och tar dig igenom svåra utmaningar utan hjälp, vilket härdar en såklart. Men skolan var en förhållandevis enkel miljö för mig personligen, allting var strukturerat, skoldagen var ett schema, man visste på ett ungefär hur varje dag skulle se ut, det enda som var svårt ibland var interaktioner med klasskamrater.

Efter att jag läst färdigt på universitetet så skulle jag börja jobba. Det var nu på allvar uppvaknandet av att jag inte alls fungerar som alla andra tog fart, vuxenlivet blir ett rejält kliv in i att ta nya ansvar man inte tidigare hade. På jobbet mådde jag förfärligt, jobbade på ett ställe där man var tvungen att byta om till sina vanliga kläder varje rast, samt att det var ett trångt fikarum med mycket folk och mycket prat, så jag började strunta i att ta rast för det var mycket lättare att fortsätta jobba istället, jaja ska inte gå in på allting men det var en mycket dålig erfarenhet för någon med Aspergers.

Lärde även känna en person under den här tiden som också hade Aspergers och som gav väldigt mycket ögonöppnande information om diagnosen och jag kände verkligen igen mig i problemen han beskrev, din son kanske skulle träffa någon jämngammal med diagnosen som också kunde beskriva problemen i vardagen för honom och få det att låta mer verklighetsförankrat med riktiga exempel istället för att sitta och läsa punkter på 1177? Men för att avrunda denna historia så är jag idag helt okej med diagnosen och tacksam att jag vet alla aspekter av den, det hjälper otroligt mycket att veta om alla svagheter man har så man kan akta sig för saker som kan leda till depression och missnöje. Om din son inte accepterar den förr eller senare så kommer han tillslut mötas av en krasch som jag gjorde i jobbet och bli helt förändrad som människa efteråt, då är man tacksam och glad att man vet vad problemet grundar sig i, jag mådde så dåligt psykiskt att jag var tvungen att anpassa mig efter min diagnos.
Riksamiralen
 
Inlägg: 255
Anslöt: 2021-06-14

Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!

Inläggav Jossie94 » 2021-10-04 22:52:11

Jag har ju också fått min diagnos när jag var yngre, jag var 17-18 år. Kul att fler är i samma ålder, nu har jag ju haft min diagnos ett par år, men jag kan säga det att jag har inte sett så många här som är i 25 års åldern. Majoriteten här är typ 30 och uppåt. Svårt för mig att veta som ny att det var en grej. Så kul att man hör folk antingen lite yngre eller typ i samma ålder som har liknande erfarenheter som mig.

Nu vet jag inte hur tidigt riksamiralen fick sin diagnos men det underlättar ju om man fått den som barn, för klart det blir svårare om man får sin diagnos som mig 17-18 eller till och med när man är 30-50 år. Man har ju levt väldigt länge då utan att ha vetat om den.

För min del vart det ju svårt eftersom jag både tappade vänner (de tog distans pga diagnosen/för jag var annorlunda) och för att jag gick i en vanlig skola och bytte sen till en mindre skola inriktat för de med asperger. Det var ju iofs bra pga studierna men däremot klickade jag inte alls med de med diagnoser heller, för de hade väldigt svårt att ta intiativ, jag är ju rätt social och om de då är tvärtom dvs osociala eller introverta eller vad man ska kalla det, så blir det ju personlighets krockar.


Som sagt, jag förstår din son, för att tänk om han har trott att han är normal och så kommer det fram att han har en diagnos, såklart det blir lite overkligt eftersom han måste bearbeta diagnosen och nu är det ju inte säkert att han får samma dåliga upplevelser som mig, man kan ju hoppas att han inte tappar vänner pga detta eller liknande. Det kommer nog att lösa sig ändå, det brukar det alltid göra :)
Jossie94
 
Inlägg: 1343
Anslöt: 2019-06-25

Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!

Inläggav Riksamiralen » 2021-10-05 12:55:45

Jossie94 skrev:Nu vet jag inte hur tidigt riksamiralen fick sin diagnos

Utredningen började någon gång på mellanstadiet, det var en lärare som rekommenderade den och föräldrarna gick med på det, den var klar i sjunde klass så jag var väl runt 13 år skulle jag tro. För mig spelade det ju ingen roll att jag fick den tidigare, som jag skrev längre upp så tog jag inte emot någon hjälp eller fick något specialanpassat, jag levde utan att bry mig om diagnosen tills ganska nyligen, men det fungerade inte i längden, vuxenlivet är svårare.

Jossie94 skrev:Kul att fler är i samma ålder, nu har jag ju haft min diagnos ett par år, men jag kan säga det att jag har inte sett så många här som är i 25 års åldern. Majoriteten här är typ 30 och uppåt. Svårt för mig att veta som ny att det var en grej. Så kul att man hör folk antingen lite yngre eller typ i samma ålder som har liknande erfarenheter som mig.

Jag håller med, de flesta som är äldre än oss har kanske fått lite mer stabilitet och ordning och reda på livet så det kan vara bra att höra ifrån fler av oss yngre som måste kämpa hårt för att hitta vad som fungerar i livet. Sen tror jag det beror på att internetforum har funnits mycket längre än de vanliga sociala medierna som många yngre idag föredrar, så det är helt andra generationer som använder forum, veteraner från internets sociala begynnelse. Men nu är ju det här forumet till för att träffa andra med samma diagnos så då tror jag kanske variationen blir något bättre än andra forum åldersmässigt.
Riksamiralen
 
Inlägg: 255
Anslöt: 2021-06-14

Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!

Inläggav Karamell » 2021-10-05 13:34:24

Skicka honom till mig, jag kan trösta honom. Jag kan förklara för honom att diagnoser är onödigt, alla människor har bra och dåliga sidor och det är bättre att ni fokuserar på hans bra sidor, ingen vill bli påmind om ens dåliga sidor.
Karamell
 
Inlägg: 2488
Anslöt: 2016-03-28

Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!

Inläggav slackern » 2021-10-05 15:00:25

Karamell skrev:Skicka honom till mig, jag kan trösta honom. Jag kan förklara för honom att diagnoser är onödigt, alla människor har bra och dåliga sidor och det är bättre att ni fokuserar på hans bra sidor, ingen vill bli påmind om ens dåliga sidor.


Varför utredde du dig själv nyligen då? Låter ju totalt meningslöst och en bortkastad utgift för skattebetalarna i din region.
slackern
 
Inlägg: 39139
Anslöt: 2010-10-26
Ort: Stockholm

Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!

Inläggav Liljan » 2021-10-05 15:32:53

Jag får ont i magen bara av att läsa det här. Han är 17 år och snart myndig ni har ingen rätt till att tvinga honom till habiliteringen och prata om hans Asperger med honom om han inte vill det. Jag tycker inte ni borde ha gjort utredningen överhuvudtaget, det gynnar inte honom det var för er skull den gjordes. Min systers kompis föräldrar tvingade henne till en ADHD utredning när hon var tonåring, hon kände inte heller igen sig i diagnosen, hennes föräldrar tvingade den på henne. När hon flyttade hemifrån pratade de inte på flera år det är först nu de börjat reparera sin relation.

Nu är det som det är, jag tycker ni ska släppa det här genast, be om ursäkt och gör klart för honom att ni accepterar hans synsätt och att han givetvis får bestämma om han ska gå till habiliteringen eller inte. En diagnos ska man ha för sin egen skull inte för att glädja andra.
Liljan
 
Inlägg: 1042
Anslöt: 2013-01-17
Ort: Stockholm

Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!

Inläggav Karamell » 2021-10-05 17:12:59

slackern skrev:
Karamell skrev:Skicka honom till mig, jag kan trösta honom. Jag kan förklara för honom att diagnoser är onödigt, alla människor har bra och dåliga sidor och det är bättre att ni fokuserar på hans bra sidor, ingen vill bli påmind om ens dåliga sidor.


Varför utredde du dig själv nyligen då? Låter ju totalt meningslöst och en bortkastad utgift för skattebetalarna i din region.

För att kunna få psykolog. Men nu behöver jag inte det längre, för jag har bättre självförtroende nu.
Karamell
 
Inlägg: 2488
Anslöt: 2016-03-28

Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!

Inläggav Jossie94 » 2021-10-05 21:32:16

Riksamiralen skrev:
Jossie94 skrev:Nu vet jag inte hur tidigt riksamiralen fick sin diagnos

Utredningen började någon gång på mellanstadiet, det var en lärare som rekommenderade den och föräldrarna gick med på det, den var klar i sjunde klass så jag var väl runt 13 år skulle jag tro. För mig spelade det ju ingen roll att jag fick den tidigare, som jag skrev längre upp så tog jag inte emot någon hjälp eller fick något specialanpassat, jag levde utan att bry mig om diagnosen tills ganska nyligen, men det fungerade inte i längden, vuxenlivet är svårare.

Jossie94 skrev:Kul att fler är i samma ålder, nu har jag ju haft min diagnos ett par år, men jag kan säga det att jag har inte sett så många här som är i 25 års åldern. Majoriteten här är typ 30 och uppåt. Svårt för mig att veta som ny att det var en grej. Så kul att man hör folk antingen lite yngre eller typ i samma ålder som har liknande erfarenheter som mig.

Jag håller med, de flesta som är äldre än oss har kanske fått lite mer stabilitet och ordning och reda på livet så det kan vara bra att höra ifrån fler av oss yngre som måste kämpa hårt för att hitta vad som fungerar i livet. Sen tror jag det beror på att internetforum har funnits mycket längre än de vanliga sociala medierna som många yngre idag föredrar, så det är helt andra generationer som använder forum, veteraner från internets sociala begynnelse. Men nu är ju det här forumet till för att träffa andra med samma diagnos så då tror jag kanske variationen blir något bättre än andra forum åldersmässigt.



Själv så var det så att några tjejer i gymnasiet tyckte jag var annorlunda så de gick ihop och vart sura för en massa olika saker, väldigt onödiga saker kan jag tycka. Så de fick ju för sig att de skulle prata med lärarna om det (att jag möjligtvis hade en diagnos) De ville att lärarna skulle begära om en utredning. Jag själv var ju omedvetandes om min situation/min diagnos.

Tyckte det bara var konstigt beteende från deras sida, speciellt för att jag hade nämnt för dem innan att jag tex skulle till Liseberg eller något liknande (Nu handlade det inte om just det men det kunde vara vart som helst) Det var själva principen att jag sa en rolig grej som dem inte uppskattade trots att det inte var något som sårade någon. Det var inte något "fel" utan detta var något som jag vet att många varit med om eller haft erfarenhet utav så helt plötsligt blev det normala något främmande.



Jag antar att du förstår att tex folk i vår generation kanske har spelat pc spel eller festat eller liknande, om och någon då berättar en händelse om dessa saker, tex att personen ska till en fest i helgen, inte då säger man väl nej men gud vad tråkigt, eller nej gå inte dit själv, man är ju inte 5 år..


Folk speciellt tjejer kan vara så jäkla elaka framförallt i den åldern..Killar är lite mer vi tar en bärs så löser det sig :lol:
Jossie94
 
Inlägg: 1343
Anslöt: 2019-06-25

Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!

Inläggav Furienna » 2021-10-05 22:23:23

Kidzi skrev:Det som också ställer till det med diagnos är att man kastas ur mänskligheten. Man blir i andras ögon någon som inte kan något och värst, inte har några rättigheter. Det är väldigt smärtsamt. Att man aldrig får bli människa mer.

Samtidigt så tror NT-svinen (mest de som ligger lite under normal IQ så de tror de är bäst eftersom dumma tror de är smarta) att de är bättre än en på allt. Mina kontakter med NT är främst boendestöd. De trodde att jag ritat en teckning jag hade uppe som en utvecklingstörd plus ickekreativ gjort. De trodde att riktiga konstnärer gjort de tavlor jag gjort. De förstörde min dammsugare för de inte fattade hur man satte in påsen. Det blev en dyr historia. De Har slagit sönder två tekannor med ett oops. De har skurat min järnpanna med ugnsrengöringsmedel. De har skurat min spis med giftig smörjolja.

Och det går inte att stoppa dem. Försöker man säger de att de är normala och kan och jag kan inte och sedan är den saken paj. De trampar ur mitt wifi hela tiden för de kollar inte var de sätter fötterna. De vägrar åtgärda för det var inte dem.

Det suger att bli mobbad av idioter. NT som har intelligens brukar inte göra sådant men de är ju inte heller boendestöd.

Jo, det finns grejer jag kan. Massor som inte de kan. Sedan är det klart att de kan saker jag inte kan som att köra bil. Men det är också sinnessjukt. De skrattar när de nästan krockar för de har en kommunbil de inte fattar sig på. Jag är livrädd att åka med dem. Som tur får man inte det nu.

Dammsuga kan vissa. Vissa bara drar fram och tillbaka och kollar inte om skräpet sugs in. Sedan när jag ska moppa så är det som icke dammsuget.

De använder stål utan tvål så allt repas sönder.

Och de ska vara experter på hem!

Handling går inte bättre. Det var länge sedan men jag fick inte tid att välja och kolla jämförpris för de har råd med det dyra det har inte jag! De hatade att jag räknade ihop så att jag inte skulle stå utan pengar i kassan. Onödigt beteende tyckte de tills en gång det hände då skämdes de för mig.

Detta är ju deras jobb så jobba kan de inte. De har dock orken. Det har inte jag. De skrattar och betalar inte parkeringsavgiften för kommunen betalar böter. Jag säger åt dem att genast betala och att det är skattepengar. De blir snopna.

Vad kan de då? Vissa har familj och djur. En impulsköpte en hund hon inte hade råd med. Hon syns i affärer som säljer skit, jag handlar inte där så ofta men hon handlar alltid. Hon säger att det är sådant som normala gör, de handlar och sedan kommer de hem och slänger allt. VA FAN. Nu har hon nog damp egentligen men övertygat sig att hon är normal. Hon slösar bort sin mans pengar och tror alla har en kassako. Hon röker också, typiskt damp. Äckligt.

Och när jag handlade försökte de alltid tvinga mig köpa godis och inte riktig mat för så gör normala.

Är det konstigt då att jag tror att jag kan något och blir ledsen när jag hör att bara de kan?

Jag har inte heller känt mig förstådd av folk alla gånger.
Jag har ju berättat om det förr i andra trådar och ska inte gå in på detaljerna igen här.
Men det som du beskriver här är absurt.
Kan du kanske tala med någon och kräva ersättning för de saker, som de har förstört?
Behöver du verkligen ens dessa människor i ditt liv?
Furienna
 
Inlägg: 3135
Anslöt: 2010-05-02
Ort: Örnsköldsvik

Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!

Inläggav Furienna » 2021-10-05 22:38:31

Karamell skrev:Skicka honom till mig, jag kan trösta honom. Jag kan förklara för honom att diagnoser är onödigt, alla människor har bra och dåliga sidor och det är bättre att ni fokuserar på hans bra sidor, ingen vill bli påmind om ens dåliga sidor.

Hur är det onödigt med diagnoser?
Jag skulle i alla fall aldrig ha kunnat överleva utan min diagnos.
Senast redigerad av Furienna 2021-10-05 22:47:44, redigerad totalt 1 gång.
Furienna
 
Inlägg: 3135
Anslöt: 2010-05-02
Ort: Örnsköldsvik

Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!

Inläggav Kidzi » 2021-10-05 22:41:46

Furienna skrev:Kan du kanske tala med någon och kräva ersättning för de saker, som de har förstört?


När de började frågade jag vad som hände om de förstörde något. De sa att de inte har regler för det har aldrig hänt. Jag godtog inte det och de sa att de skulle ersätta. Men sedan är jag så himla mesig. Jag får svårare med tiden att stå upp för mig själv. Så när det gäller att kräva något funkar det inte längre. Jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till den där kaxiga personen som dels inte tog det så superallvarligt men ändå alltid krävde rätt. Tror bara jag blivit psykiskt misshandlad till kuvning.

Jag behöver dem dock eftersom just nu städar min kompis och jag vill inte köra slut på henne. Hon är bäst och har hjälpt mig i 1,5 år nu med typ allt. Och hon har ett svårt jobb och heltid plus en allvarlig smärtsjukdom. Fast hade inte stöd under covid och mentalt var det skönt att inte bli nedtryckt att man var en dålig människa. De är snälla och så men de ser ner på en även om det är på ett snällt sätt. Det är jätteskadligt. Jag vet att jag förklarar dåligt. Svårt att fatta vad som händer i huvet eller vad de gör...
Kidzi
 
Inlägg: 3809
Anslöt: 2019-12-31
Ort: Södermanland

Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!

Inläggav Kidzi » 2021-10-05 22:43:46

TS verkar inte vara kvar.

Jag har tyckt att alla ska ha diagnos. Har inte fattat varför min kompis inte ville ha. Men har ändrat mig. För mig var det trots allt rätt med diagnos men för vissa är det fel och kan förstöra massor. Min kompis säger att man kan vara annorlunda utan att kalla det något. Det tog ett tag innan jag fattade.
Kidzi
 
Inlägg: 3809
Anslöt: 2019-12-31
Ort: Södermanland

Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!

Inläggav Vildsvin » 2021-10-05 23:00:53

Liljan skrev:Jag får ont i magen bara av att läsa det här. Han är 17 år och snart myndig ni har ingen rätt till att tvinga honom till habiliteringen och prata om hans Asperger med honom om han inte vill det. Jag tycker inte ni borde ha gjort utredningen överhuvudtaget, det gynnar inte honom det var för er skull den gjordes. Min systers kompis föräldrar tvingade henne till en ADHD utredning när hon var tonåring, hon kände inte heller igen sig i diagnosen, hennes föräldrar tvingade den på henne. När hon flyttade hemifrån pratade de inte på flera år det är först nu de börjat reparera sin relation.

Nu är det som det är, jag tycker ni ska släppa det här genast, be om ursäkt och gör klart för honom att ni accepterar hans synsätt och att han givetvis får bestämma om han ska gå till habiliteringen eller inte. En diagnos ska man ha för sin egen skull inte för att glädja andra.

Jag tror att vården numera säger nej till fortsatt besök om de märker att någon i tonåren går där för föräldrarnas skull. Det finns ju andra motiverade i kö, och han kan komma tillbaka om det blir problem i vuxenlivet.

Det kan vara så att han säger en sak till föräldrarna och något annat till vården. Det är helt normalt tonårsbeteende att göra det.
Vildsvin
 
Inlägg: 1780
Anslöt: 2011-01-03

Tonårssonson som inte vill acceptera sin diagnos!

Inläggav Furienna » 2021-10-05 23:37:30

Liljan skrev:Jag får ont i magen bara av att läsa det här. Han är 17 år och snart myndig ni har ingen rätt till att tvinga honom till habiliteringen och prata om hans Asperger med honom om han inte vill det. Jag tycker inte ni borde ha gjort utredningen överhuvudtaget, det gynnar inte honom det var för er skull den gjordes. Min systers kompis föräldrar tvingade henne till en ADHD utredning när hon var tonåring, hon kände inte heller igen sig i diagnosen, hennes föräldrar tvingade den på henne. När hon flyttade hemifrån pratade de inte på flera år det är först nu de börjat reparera sin relation.

Nu är det som det är, jag tycker ni ska släppa det här genast, be om ursäkt och gör klart för honom att ni accepterar hans synsätt och att han givetvis får bestämma om han ska gå till habiliteringen eller inte. En diagnos ska man ha för sin egen skull inte för att glädja andra.

Varifrån har du fått att det är föräldrarnas idé att han fått en diagnos och går på habilitering?
Furienna
 
Inlägg: 3135
Anslöt: 2010-05-02
Ort: Örnsköldsvik

Tonårsson som inte vill acceptera sin diagnos!

Inläggav Furienna » 2021-10-05 23:45:29

Kidzi skrev:
Furienna skrev:Kan du kanske tala med någon och kräva ersättning för de saker, som de har förstört?


När de började frågade jag vad som hände om de förstörde något. De sa att de inte har regler för det har aldrig hänt. Jag godtog inte det och de sa att de skulle ersätta. Men sedan är jag så himla mesig. Jag får svårare med tiden att stå upp för mig själv. Så när det gäller att kräva något funkar det inte längre. Jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till den där kaxiga personen som dels inte tog det så superallvarligt men ändå alltid krävde rätt. Tror bara jag blivit psykiskt misshandlad till kuvning.

Jag behöver dem dock eftersom just nu städar min kompis och jag vill inte köra slut på henne. Hon är bäst och har hjälpt mig i 1,5 år nu med typ allt. Och hon har ett svårt jobb och heltid plus en allvarlig smärtsjukdom. Fast hade inte stöd under covid och mentalt var det skönt att inte bli nedtryckt att man var en dålig människa. De är snälla och så men de ser ner på en även om det är på ett snällt sätt. Det är jätteskadligt. Jag vet att jag förklarar dåligt. Svårt att fatta vad som händer i huvet eller vad de gör...

Faktiskt så tycker jag att du förklarar riktigt bra.
Och det är helt förståeligt att du inte klarar av att kräva din rätt just nu.
Men jag tycker bara att det är så fel att de ska förstöra saker och inte ens betala för sig!
Det bör ju din kommun också ha regler om.
Men det verkar som att de här boendestödjarna verkar vara respektlösa annars också.
Det gör att jag är glad att jag inte behöver några sådana ännu...
Furienna
 
Inlägg: 3135
Anslöt: 2010-05-02
Ort: Örnsköldsvik

Tonårsson som inte vill acceptera sin diagnos!

Inläggav Karamell » 2021-10-06 11:02:05

Furienna skrev:
Karamell skrev:Skicka honom till mig, jag kan trösta honom. Jag kan förklara för honom att diagnoser är onödigt, alla människor har bra och dåliga sidor och det är bättre att ni fokuserar på hans bra sidor, ingen vill bli påmind om ens dåliga sidor.

Hur är det onödigt med diagnoser?
Jag skulle i alla fall aldrig ha kunnat överleva utan min diagnos.

Det är ju för att systemet är så. Man måste ha diagnos för att få hjälp. Men jag tycker man borde få hjälp utan diagnos.
Karamell
 
Inlägg: 2488
Anslöt: 2016-03-28

Tonårsson som inte vill acceptera sin diagnos!

Inläggav Furienna » 2021-10-06 13:54:30

Karamell skrev:
Furienna skrev:
Karamell skrev:Skicka honom till mig, jag kan trösta honom. Jag kan förklara för honom att diagnoser är onödigt, alla människor har bra och dåliga sidor och det är bättre att ni fokuserar på hans bra sidor, ingen vill bli påmind om ens dåliga sidor.

Hur är det onödigt med diagnoser?
Jag skulle i alla fall aldrig ha kunnat överleva utan min diagnos.

Det är ju för att systemet är så. Man måste ha diagnos för att få hjälp. Men jag tycker man borde få hjälp utan diagnos.

Men vi måste ju komma ihåg att alla inte har samma behov av hjälp.
Den som inte har det behovet behöver inte heller en diagnos.
Furienna
 
Inlägg: 3135
Anslöt: 2010-05-02
Ort: Örnsköldsvik

Tonårsson som inte vill acceptera sin diagnos!

Inläggav Karamell » 2021-10-06 15:01:30

Furienna skrev:
Karamell skrev:
Furienna skrev:Hur är det onödigt med diagnoser?
Jag skulle i alla fall aldrig ha kunnat överleva utan min diagnos.

Det är ju för att systemet är så. Man måste ha diagnos för att få hjälp. Men jag tycker man borde få hjälp utan diagnos.

Men vi måste ju komma ihåg att alla inte har samma behov av hjälp.
Den som inte har det behovet behöver inte heller en diagnos.

Jag har inte sagt att dom som inte behöver hjälp ska få hjälp.
Karamell
 
Inlägg: 2488
Anslöt: 2016-03-28

Tonårsson som inte vill acceptera sin diagnos!

Inläggav Liljan » 2021-10-06 19:32:52

Furienna skrev:Varifrån har du fått att det är föräldrarnas idé att han fått en diagnos och går på habilitering?

Det framgår tydligt i trådstarten. Det hade stått om det varit sonens idé och han nu har vänt 180 grader, från att tro att han hade Asperger till att förneka det med allt har har. Det är så pass viktig information att det rimligtvis inte borde utelämnas.

Vildsvin skrev:Jag tror att vården numera säger nej till fortsatt besök om de märker att någon i tonåren går där för föräldrarnas skull. Det finns ju andra motiverade i kö, och han kan komma tillbaka om det blir problem i vuxenlivet.

Det kan vara så att han säger en sak till föräldrarna och något annat till vården. Det är helt normalt tonårsbeteende att göra det.

Jag har ingen aning om hur det fungerar med omyndiga men det har inte så stor betydelse för mitt svar. Det spelar heller ingen roll om han säger en sak på habiliteringen och en annan till föräldrarna. Det är uppenbart att han inte vill prata om det med dem och då måste det respekteras, en del i det är att göra klart för honom att de accepterar om han inte vill gå till habiliteringen, vill han det får han såklart fortsätta det viktiga är att föräldrarna stöttar oavsett vad han vill göra.
Liljan
 
Inlägg: 1042
Anslöt: 2013-01-17
Ort: Stockholm

Tonårsson som inte vill acceptera sin diagnos!

Inläggav Furienna » 2021-10-06 21:04:10

Karamell skrev:
Furienna skrev:
Karamell skrev:Det är ju för att systemet är så. Man måste ha diagnos för att få hjälp. Men jag tycker man borde få hjälp utan diagnos.

Men vi måste ju komma ihåg att alla inte har samma behov av hjälp.
Den som inte har det behovet behöver inte heller en diagnos.

Jag har inte sagt att dom som inte behöver hjälp ska få hjälp.

Men den som behöver hjälpen behöver en diagnos för att få den.
Furienna
 
Inlägg: 3135
Anslöt: 2010-05-02
Ort: Örnsköldsvik

Tonårsson som inte vill acceptera sin diagnos!

Inläggav Furienna » 2021-10-06 21:15:38

Liljan skrev:Det framgår tydligt i trådstarten.

Gör det?
Det som verkligen framgår är att han hade problem och behövde utredas.
Furienna
 
Inlägg: 3135
Anslöt: 2010-05-02
Ort: Örnsköldsvik

Att få diagnos som tonåring [avdelad tråd]

Inläggav Alien » 2021-10-07 0:43:20

Liljan skrev:Jag får ont i magen bara av att läsa det här. Han är 17 år och snart myndig ni har ingen rätt till att tvinga honom till habiliteringen och prata om hans Asperger med honom om han inte vill det. Jag tycker inte ni borde ha gjort utredningen överhuvudtaget, det gynnar inte honom det var för er skull den gjordes. Min systers kompis föräldrar tvingade henne till en ADHD utredning när hon var tonåring, hon kände inte heller igen sig i diagnosen, hennes föräldrar tvingade den på henne. När hon flyttade hemifrån pratade de inte på flera år det är först nu de börjat reparera sin relation.

Nu är det som det är, jag tycker ni ska släppa det här genast, be om ursäkt och gör klart för honom att ni accepterar hans synsätt och att han givetvis får bestämma om han ska gå till habiliteringen eller inte. En diagnos ska man ha för sin egen skull inte för att glädja andra.

Nu tycks mamman ha försvunnit härifrån. Men vi kan ju diskutera det rent generellt.

Varför tror du att utredningen gjordes för hans föräldrars skull och inte för pojkens egen skull? Det framgick ju tydligt att han inte mådde bra:

Han har problem med kompisrelationer. Får inte till det helt enkelt. Vill vara som alla andra, men vet inte riktigt hur man gör. Det är just det där med den psykiska hälsan som känns bekymmersam. Han har ätit antidepressiva läkemedel sedan årskurs 9 och det känns uppriktigt sagt inget vidare :( Jag hoppas så på att samtalen på habiliteringen ska göra susen, men om han bara sitter och ältar sin "felaktiga diagnos" så är det väl osäkert om han tar till sig den hjälp som finns att få...

Klart föräldrar vill göra allt för att han ska må bättre. För dotterns skull hade det ju fungerat utmärkt. Men ska man utgå från att det alltid är dåligt att få en diagnos i tonåren? Om hen inte hinner får den tidigare så ska man alltså inte göra någonting förutom att hen får äta antidepressiva.

Sedan tror jag också det är bra att en tonåring får möjlighet att prata med andra än sina föräldrar om sina problem just för att relationerna kan vara spända mellan en förnekande tonåring och hens oroliga föräldrar. Att han öht pratar på Habiliteringen visar ju att hen får ut något av det, även om han bara pratar om att diagnosen är fel.

Det känns som att vara förälder till en tonåring innebär att man gör fel vad man än gör. Att inte göra något alls kan också vara fel.

Den som får diagnosen ADHD kan få hjälp med anpassning i skolan och/el ADHD-medicin. Den som får diagnosen AS kan också få anpassning i sina studier även på högskolan. Om en tonåring inte "känner igen sig" i en diabetesdiagnos, ska man avstå från att göra undersökningar och ta sprutor då? Problemet är ju att tonåringar inte alltid vet sitt eget bästa, samtidigt har föräldrar ansvaret för sitt barns hälsa.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 39195
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansverige

Återgå till Barn och föräldraskap



Logga in