I perioder blir jag nervös. Efter levt under anspänning ett tag brukar jag bli mycket rörig. Simultankapaciteten gå ner på noll och korttidsminnet lägger av totalt. Om någon säger något till mig när jag gör något kan jag inte fortsätta att göra vad jag gör.



Har ingen aning om hur omvärden uppfattar det. De brukar titta lite konstigt på mig när det händer. Är väl inte direkt koolt antar jag.

Om stress och deadlines är med i bilden får jag också gravt försämrat arbets- och korttidsminne. Börjar göra misstag vilket jag hatar.. blir irriterad och får svårt att fokusera. Börjar "vanka" och grubbla frenetiskt, ögonbrynen rynkade till max. Upplever mig själv som mindre stresstålig än de flesta andra. Jag tror andra upplever mig som ganska arg (på uppgiften) och intensiv i de lägena... och om det är andra människor som sinkat gruppen kan jag fräsa en del... stress tar inte fram mina goda sidor alls.

Annars är jag väldigt snäll, lovar... Fick nyligen höra att jag är "tystlåten och timid". Det är alltså tydligen så när jag fokuserar på mitt och sköter mig själv. Vad vet jag?

barracuber skrev:Avknoppat från Tips på hur man blir glad och snäll.

* Exempel på situationer där detta händer. Och där det inte händer.

* Vad avgör? Människorna omkring dig? Kan det hända när du är ensam?



* Hur tror du dom uppfattar det?Kan det vara ett problem t.o.m. stort problem att uppfattas som nervös o/e rörig? (i mitt eget fall: JA problem!)

Det pinsammaste är när någon bög tror att jag är kåt på dom, dom feltolar min ångest har jag förstått. Jävligt pinsamt, men vissa vägrar förstå att dom misstagit sig.
Om kvinnor misstar sig är det ju ganska annorlunda, men det beror nog bara på att dom inte förstår vilken knäppgök jag är. Blir mest pinsamt eftersom jag rent intellektuellt förstår att en ung välubildad atraktiv kvinna inte kan vara intresserad av en gammal gubbjävel

barracuber skrev:Känner igen mig delvis i det sista, när man står i centrum av ngn anledning. Jag brukar inte bli direkt flaxig (om du menar med armarna) eller pipig på rösten, Men jag hakar på att du skrev nervös.

Jag blir nervös, uppskruvad, upphetsad och rörig på ett sätt som inte "går ihop" med min normala väldigt lugna personlighet. Och då blir omgivningen osäkra och känner sig olustiga. Big nono.

Jag är själv väldigt medveten om förändringen när den händer och mår dåligt över det lång tid efteråt.

Att bara vara uppskruvad och upphetsad är inte nödvändigtvis någonting dåligt för mig - det kan vara en annan sida av min personlighet.

Flera igenkänningar, bland det pinsammaste är jag vet är, att stå inför en stor samling med människor och vara föremål för någon form av uppvaktning eller att över huvudtaget pressenteras.

barracuber skrev:Det är nervositeten och rörigheten jag inte gillar.

Det finns något ängsligt, tafatt, pinsamt över det hela....

Även stressad kan jag ibland behålla mitt lugn, men det har hänt att jag blivit nervös och rörig pga för mycket stress.

Jag känner mig både ”ängslig och tafatt” eftersom jag sedan barndomen och ett 28 årigt äktenskap vetat att jag inte har något värde. Morsan beklagade sig över att ha fått en så besvärlig unge, hustruhevettetpåstod att jag var det elakaste som satt sin fot på denna jord, tror sällan hon hittade något possitivt hos mig. Däremot påstår hon säkert motsatsen när hon snackar med sina HBT kompissar.

barracuber skrev: Ord man sällan hör talas om numera tycker jag. Men jag tror att åtminstone min egen nervositet är anledningen till att jag alltid haft svårt att skaffa och behålla vänner. Med de få vänner jag har kan jag tack o lov vara mig själv.

Blir sällan nervös och rörig, däremot blir jag ganska ofta nervös, rörig och skitstressad

EDIT:was hear
Efter jag beslutat att pensionera mig och slutat bry mig om att jag behandlats som en byfåne av flera kolegor ( som i mina ögon är ganska korkade) så har jag hittat minst tre möjliga lösningar på ett problem, där vi bara haft ett stort antal ganska korkade lösningar förut. Tror att en av anledningarna är att jag inte vill över huvud taget engagera mig i deras problem i framtiden.

Enda tillfällena jag kan komma på att jag blir nervös är när jag ska utsättas för någon ny situation. Då kan jag känna en så stark stress att den i enstaka fall har lett till panikångest. Speciellt nervös är jag om jag måste klara av den okända situationen själv, som att köra bil till ett nytt ställe där jag aldrig varit förut.

Att träffa en helt ny läkare på psyk senast gjorde mig också hemskt nervös, medan jag satt i väntrummet. När jag väl träffade honom lugnade jag ner mig ganska snart, när jag upptäckte att han var en helt okej person.

Stress kan göra mig aggressiv, men det riktas då mot familj och husdjur, inte folk utanför familjen i normala fall (det har hänt någon enstaka gång om jag känt mig provocerad). Jag slåss inte, men blir inte precis trevlig utan fräser och skäller för minsta lilla.

Enligt min utredning har jag autismliknande tillstånd (eller genomgripande utvecklingsstörning som de så vackert vill kalla det numera ) och ADD. Jag hatar det där ordet utvecklingsstörning, som får en att tänka på personer med låg IQ. Fast det är OT förstås... På mitt senaste läkarintyg tror jag det stod genomgripande utvecklingsstörning med aspergerinslag. Det är lika spännande varje gång att se vad de ska kalla mitt tillstånd.