Jag gör bara illa alla killar jag kommer i närheten av.
Många blir så deppiga av mig och får börja äta psykofarmaka.
(Helt "normala" killar blir "galna" av mig
(OBS: kanske inte alltid "i" utan "av").

Jag vill inte framkalla sådant..
Ibland kanske det bara är en ren tillfällighet, men ibland känns det som det är mitt fel. Det gör mig ledsen.

jonsch skrev:Aha! thalia har i tidigare trådar verkat litet ambivalent om det där att låta bli eller ha svårt att bli kär.

Såhär är det: Jag har förlorat förmågan att bli kär. Det jag gör, om jag får syn på någon potentiell är att genast luska reda på allt som kommer att orsaka konflikter och inser snabbt att detta inte kommer att fungera. Detta gör jag automatiskt, så jag kommer aldrig till den punkten att jag blir kär längre.
Sedan är det ju så att jag är enormt petig med hur mitt hem ser ut, var saker skall vara och hur, var och när det skall städas. Lägg till det ett häftigt temprament, otroligt starka åsikter samt asexualitet, så inser du rätt snart att ett förhållande inte är min grej i vilket fall som helst, så jag sörjer inte direkt min oförmåga till kärlek.

missbutterfly skrev:Jag gör bara illa alla killar jag kommer i närheten av.
Många blir så deppiga av mig och får börja äta psykofarmaka.

Intressant, hur går det till?

underjord skrev:

missbutterfly skrev:Jag gör bara illa alla killar jag kommer i närheten av.
Många blir så deppiga av mig och får börja äta psykofarmaka.

Intressant, hur går det till?

Ingen aning.
Vet bara att killar hatar tanken på att "bli kära i mig".
De blir liksom rädda. Ledsna och rädda.

Intressant fråga. Jag blir väldigt engagerad i en person som jag är kär i, även om kärleken inte är besvarad.

I fallet med min sambo så lyckades han på något vis överlista mig Jag var inte störtkär i honom på det vis som jag annars brukar vara men kärleken kom smygande på med honom och nu vill jag inte vara utan honom. Som jag har sagt till flera personer nu så tror jag att jag förblir singel livet ut om det skulle ta slut mellan mig och sambon. Inte av anledningen att jag inte skulle kunna bli kär igen, utan för att jag tvivlar starkt på att någon annan skulle klara av att bo med mig och jag med dem (och utan den aspekten känns det meningslöst). Jag har ju ett väldigt stort behov av att få vara helt för mig själv emellanåt och det fungerar bra med min sambo eftersom han är likadan..

Jag kan även känna igen mig i det någon annan skrev om det här med närhet. Sambon är den enda som jag vill ska röra mig, andra backar jag bort från om de försöker ge mig en kram eller liknande. Med sambon har t om tanken på barn smygit sig på flera gånger Tvivlar dock på att jag skulle bli någon bra mamma när jag inte ens kan ta hand om mig själv ordentligt...

mvh Anna

Jag har sedan 6 år hakat upp mig på en obesvarad kärlek. Jag har insett att hon och jag är en omöjlighet och jag undviker henne. Konsekvenserna har blivit att jag har missat några intresserade kvinnor som kunde leda till i allafall en trevlig stund. Nu är det tyvärr bara celibat som gäller.

Bra fråga. Jag har funderat en del på detta. Jag behöver lång tid på mig att bli kär. Jag måste liksom känna personen. Sedan tar det lång tid för mig att bli av-kär. Jag glömmer inte personen så lätt.
Mitt längsta förhållande varade en halv dag. Jag vet inte om någon slår det. Men i alla fall.

När någon blir kär i mig och jag inte är det i den personen, så brukar jag säga det till tjejen ifråga. Vilket jag har ångrat ibland. Men jag kan inte vara oärlig i ett förhållande, eller vad man kan kalla det.
Livet är fullt av kärlek - men aldrig där jag är.

Mitt längsta (enda?) förhållande var 2,5år. Sista halvåret var en massa... glida isär som jag inte vet vad det berodde på. Numera har jag svårt att skilja på kärlek och bara fysisk attraktion, det är rätt knepigt, för jag vet aldrig vad den andra parten har i kikaren; one-night elelr förhållande? Sådant är jobbigt, så jag letar inte helt enkelt =/

annorlunda skrev:Sambon är den enda som jag vill ska röra mig, andra backar jag bort från om de försöker ge mig en kram eller liknande. Med sambon har t om tanken på barn smygit sig på flera gånger Tvivlar dock på att jag skulle bli någon bra mamma när jag inte ens kan ta hand om mig själv ordentligt...

mvh Anna

Hej!!!
Ville bara säja att ja har nyss fått reda på att ja har as vilket har ställt till med ännu mer kaos för mej än va ja hade. Till saken: Ja har 2 söner på 8 å 4 som bor hos sina mammor. Men för 4-åringen e de pappa (jag) som betyder allt å e bäst å han älskar att va här vilket han e en hel del. Så när de gäller att du inte tror du kommer bli nån bra mamma så tror ja att du har fel för vad folk säjer om mej är att jag e en väldigt bra pappa så ja tror att om du vill så kan du helt säkert bli den bästa mamman som finns

Jag får bara prestationskrav på mig själv om jag märker att det blir ett mer känslomässigt intresse från den andra parten... Jag låser mig helt enkelt...

Haft många 3 månaders förhållanden där jag inbillat mig vara kär men sedan märkt att så inte var fallet och dumpat personen i fråga.

Någon som känner igen sig...?

Jag är väl typiskt aspig kille med aspig utstrålning i den bemärkelsen att jag - som så många "medbröder" också har beklagat sig över här på forumet - är så generellt osynlig och ointressant. Duger som världens finaste killlkompis, men "aldrig" som mer.

Vill närmast inget hellre än möta någon, jag har alldeles för mycket känslor och värme i mig att dela med någon intresserad för att ens må fysiskt bra av att sitta med allt det ensam. Hade inte ens insett det innan jag satte namn på det, men man får ju ett överskott av affektiva känslor, blir överdrivet känslosam, har överdrivet nära till tårar vid stark sinnesrörelse osv. Det skulle vara mycket bättre att få vettig balans på det där...

Och det är ändå en del av ett koncept som generellt uppfattas som mer oattraktivt än attraktivt. För bara att ha mycket känslor och längtan blir ju i sig tolkat och avläst som detta klassiska - "åh, öh, hu... han är ju så desperat..."

Jag har alltså jättelätt att tycka om människor, och tillsammans med tjejer hör jag till de kramigare och gosigare killarna. Jag har lätt att ge komplimanger, se om någon har det jobbigt och kan behöva en arm om sina skuldror eller en stor kram... är god lyssnare... tycker givetvis minst lika mycket om att ta emot gester av kärlek, ömhet och tillgivenhet från någon som älskar mig... och jag har inga stereotypa könsrollsåsikter om att jag inte kan eller ska sköta några hushållssysslor. Inte minst älskar jag att laga mat...

Själv får jag sällan känslan "hon duger som kompis, men jag skulle inte kunna bli kär i henne" om nya tjejbekanta utan nästan alltid "go tjej, man får väl se vad det kan bli här..."

Men alltså inte mer än att jag inte tycker jag kan utesluta någonting definitivt på en gång. Råkar också ha fått för mig att just vänskap mellan man och kvinna kan "ta eld" och vidareutvecklas till mer, såväl någon gång under andra gången man ses, eller efter fem eller för den delen 50 års vänskap - vänskap är liksom inget som utesluter andra starkare känslor, det är tvärtom en av de viktigaste förutsättningarna för att andra starkare känslor ska fungera bra. Och det vet ju de flesta trots allt egentligen. Kärlek är allt annat än beroende av den fysiska attraktionen väckt av någons yttre första gången man såg honom/henne, och kan växa fram längre fram med någon man tycker mycket om just för att man tycker mycket om honom/henne, men lik förbaskat resonerar de klart flesta i våra dagar som att den attraktionen är en grundförutsättning...

Jag har alltså öppna sinnen, vill se möjligheterna hos dem jag möter - t o m många gånger hos tjejer som har hund, röker, bor långt bort och/eller kanske inte ens vill och kan få barn, dvs mina fyra stora grundkrav på den som skulle passa som min livskamrat. Men det är förstås att "inte veta vad man vill" och ännu ett jättetecken på desperation, att man "kan tänka sig nästan vem som helst".

Men jag har väl inte riktigt hängt med i det moderna tänket. Hårda, hårda krav ska det vara, och någon man dessutom får se sitta och lufta sådana här analytiska tankar om varför det ska behöva vara så svårt kan man ju inte heller falla för, det är ju våldsamt oattraktivt, det med. Mycket mer oattraktivt än vad personens sidor och egenskaper i övrigt kan vara attraktiva. Eller hur. Ja, om man bestämmer sig för att tycka så.

Plus att de flesta människor har det där "ju mer intresserad, desto mer ointressant" i sig. Det har inte jag. En tjej som visade mig intresse som jag själv fann attraktiv skulle ju inte "gå bort" för att hon var intresserad, det skulle vara en ren fördel att hon var intresserad. Där har jag tydligen fått något alldeles väldigt fel...

Ja, den som är singel och sökande och har ett uns av nyfikenhet och intresse att titta efter vad som faktiskt finns att hitta här skulle kunna hitta något hon skulle bli stolt och glad över att just hon var den som lyckades få, det vågar jag ju påstå...

Men jag har ju som sagt inte fattat just någonting av vad relationer och attraktion handlar om, uppenbarligen...

Jag vill gifta mig med McGyver, men han har jag inte tillgång på. Inge Gillian Anderson eller Janet Jackson heller.... altså får jag mildra mina krav litet. Ingen (nästan) är gift med världens snyggaste kille/tjej. Alla är gifta med "den bäste kille/tjej de fick tag på"... simple fact of life.

Mitt problem är dels att folk anser mig ha för höga krav, och när jag väl träffar nån vet jag inte vilken sorts relation den andra har i siktet, altså skiter det sig. Sen vet jag inte skillnad på relation och one-night, jag vet inte skillnad på kärlek och sexuell attraktion... har dock haft en relation på 2,5år för flera år sedan. Det funkade hyfsat.

Pemer, seriöst. Tycker du ska sluta att skriva nedsättande om dig själv.. Om du inte redan gör det så tycker ja även att du ska utmana dig själv och folk i din omgivning mer.

PLUR.

Word Isse!

Det sexigaste som finns är självkänsla, det minst sexiga självömkan. Ge f-n i att tänka på det så funkar det som bäst Tänk inte "förhållande" då skrämmer man bort folk. Tänk "jag ska ha kul", det brukar funka bättre

Känner just stor självkänsla, och det är det jag försöker visa i det jag skrev, och det går fram så bra... ja, nog har man en aspigt förvrängd utstrålning man inte rår över, som får alla att se något annat än det man försöker förmedla. Det är verkligen underbart...

Ska börja med att vara konstruktiv, innan jag börjar hålla med Pemer.

Mitt duktiga hjärta har börjat hålla mig snarare motiverad än olycklig. Vad heter sånt? Praktisk förälskelse?

Tricket verkar vara dels att haka upp sig på någon vars umgänge dämpar intensiva, ytliga känslor men ändå håller något sjudande. Tack får jag väl rikta till mina och föremålets föräldrar för att det funkar. Utnyttja tricket alla som kan, det uppmanar jag verkligen alla behövande till! Pemer-trick, kanske...? Skaffa "hopplös" "praktisk förälsk." bara för att bli ointresserad av andra...

MsTibbs! Skit i one-nights! Ifall killen verkar beredd att dejta dig i ett år utan att komma till sängs så borde du väl ha löst det problemet. Någon sådan kille måtte väl kunna attrahera dig?

Medhåll med Pemer, var det ja.

Pemer skrev: Känner just stor självkänsla, och det är det jag försöker visa i det jag skrev

Oockså mig händer det att belysande av det negativa tolkas som fasthållande av det negativa. Som jag ser det så behövs allt ljus på det negativa för att man skall kunna undvika att råka treva åt det hållet för stöd.

Visst har jag fattat att självsäkerhet är attraktivt i synnerhet bland kvinnor (varför inte kämpa sig ifrån den instinkten, lika mycket som vissa av oss män tvingas kämpa oss ifrån "skyddslöst" flickaktiga kvinnors attraktion? Förtjänar nog ett eget forum, den frågan). Man får antingen tillskansa sig sådan utsrålning (sammanhanget gör mannen, tror jag) eller leta upp någon som ser igenom synbar osäkerhet.

Pemer skrev:
... överskott av affektiva känslor, blir överdrivet känslosam, har överdrivet nära till tårar vid stark sinnesrörelse osv. Det skulle vara mycket bättre att få vettig balans på det där...

När tricket jag inledde med inte funkar så är det här verkligen ett dilemma. Vad tror kvinnor när de möter en känslosam man? Att han skulle överösa dem med melodramatisk, känslomässig utpressning om de blev ihop? Jo, risken finns väl men varför inte i förväg bestämma sig för att vara hård då och under tiden chansa? Det kan ju annars vara ett fantastiskt äventyr man skippar, lika gärna som jobbig melodramatik!

Kärlek är allt annat än beroende av den fysiska attraktionen väckt av någons yttre första gången man såg honom/henne, och kan växa fram längre fram med någon man tycker mycket om just för att man tycker mycket om honom/henne, men lik förbaskat resonerar de klart flesta i våra dagar som att den attraktionen är en grundförutsättning...

Hmm. Jag skulle verkligen vilja veta hur väl denna observation stämmer. Finns det månne människor som tror att det först etablerade intrycket är outbytbart för dem men i vilka man kan smyga in ett djupt kittlande intryck ändå...? Hoppas det!

Tja asså det sägs att studenter brukar vara bra på självironi eller va det nu va. Men ja vet inte om det nu heter självömkan, men typ tanken att "ja typ inte e värd blabla" eller nått sånt...det sticker lite i ögat på mig eller va man ska säga. Its bad.. Om man nu inte klarar av konststycket att göra det tillräckligt humoristiskt och självsäkert. Hur som hälst.

PLUR.

jonsch skrev: Är det annorlunda för en aspie att vara kär? Jag tänker att man kanske klamrar sig fast hårdare än medelsvensson vid de tillfällen som romantiken känns; att kärleken blir litet av ett specialintresse.

Jag tycker snarare att relationer av olika slag verkar vara NT:s substitut för specialintressen.

jonsch skrev: Många aspisar tycker ju ofta att umgänge är lika intressant som att tugga på papper

Och just därför tycker i alla fall den här aspisen att förälskelser mest är jobbiga.

jonsch skrev:Kan det ligga något i min teori att aspisar upplever detta ovanligt gärna och/eller ovanligt intensivt?

En anledning till att vi skulle uppleva det som ovanligt intensivt kan ju vara att vi inte är lika vana vid det som relationsfixerade NT för vilka det kanske känns mer naturligt då de är mer sociala och har lättare att få kontakter.

Om man hade en skitintressant sysselsättning, på fritid eller proffessionellt... Det är min planerade väg att gå. Fr.o.m. citatet handlar inlägget om hur bra det skulle vara. Nu är bara det lilla dilemmat att jag återkommande trillar ihop i desperation över att inte vara där än. Det gör det svårt att nå dit. Ett substitut skulle behövas, nu på stört.

Ett substitut till tricken nedan, ett som ger antingen distraktion från desperationen eller tillfredsställer den, dygnet om, i ett par, tre månaders tid. Har någon ett sådant att föreslå, möjligen...?

Droger utgår som alternativ, sex likaså, bör nog tilläggas.

Fler som vore intresserade?

jonsch skrev:För oss olämpligt kära efterlyser jag nu bara trick för att hålla oss distraherade från känslorna, även när man umgås med föremålet för dem. Detta att ses sporadiskt men frekvent är nästan värre än att umgås ordentligt emellanåt. Nästan-umgänget retar fantasin hos mig. Hur ska man då exempelvis veta om det kanske har gått över?

Ganska bra skrivet av mig, tycker jag. Två problem:

Som aspie och som litet grand för kärlekstörstande så klamrar man sig fast vid det man råkar lyckas känna.

Som aspie kan man bli litet för översvallande för gemene mans smak om man inte håller igen. Därför håller man kanske igen även de egna känsloreaktionerna - och blir ännu ivrigare att hålla fast vid vad man råkar lyckas känna.

Oh ljuvliga världsvanhet, bli min!

Om man hade samtalsämnen (enstaka eller en hel samling) som man visste inte riskerade att tråka ut folk, då kunde man fokusera på dem. Hela ivern att hålla fast vid vad man råkar lyckas känna skulle glömmas bort.

Om man såg så bra/imponerande ut att man kunde vara tyst utan att bli förbisedd så skulle man slippa hela pressen på att vara intressant - vilket då skulle bli lättare. Man kunde vänta tills man hade något intressant att säga, eller tills någon vore intresserad av just det man fokuserade på. Man kunde lugnt fokusera på något intressant och glömma hela ivern att hålla fast vid vad man råkar lyckas känna.

Om man hade en skitintressant sysselsättning, på fritid eller proffessionellt... så följer det senaste stycket återigen. Därefter inledningen. Nöjaktig läsning i timmar för den som vill.

Ifall nu händelsevis ingen kommer på något substitut, kan någon hjälpa mig att ta mig själv en bit längs min planerade väg? Jag har skrivit ett brev för att hitta rätt typ av saker att engagera mi i en tid framöver. En känsla smyger sig på om att brevet är frånstötande. Kan någon hjälpa mig att plocka bort litet av mina privata drivkrafter utan att plocka bort beskrivningen av vad jag är ute efter? Samtidigt bör väl brevet tala om hur engagerad jag vore, stämmer inte det?

...så kan jag närma mig målet att lbi framgångsrik i kärlek, för att återknyta till trådämnet.

"Jag behöver engagera mig på ett sätt som ger mig kontakt med eftertänksamma, kanske smått filosofiska engagerade, för att kunna hitta och lära känna ett par stycken som finner ett visst projekt intressant. För att samtidigt vara en resurs så borde jag kanske syssla med just kontakter mellan och/eller inom delar av en eller flera organisationer.

Jag saknar tålamod med sådan mänsklig irrationalitet som gör världens elände så svårt att bekämpa. Engagerad i eländesbekämpande har jag alltså inte haft tålamod att vara ännu, istället har tänkt ut ett projekt som är tillräckligt … tekniskt, för att jag ska kunna tro på att det leder till något varaktigt. Nu behöver jag kontakter med andra slags engagerade människor. När jag nu har ett ”tekniskt” projekt så torde jag ha tillräckligt med tålamod för att engagera mig tills jag lärt känna ett par stycken som finner mitt projekt intressant. "

å ja blir så lycklig när ja läser detta

Ja med! Fast så här funkar nog många andra också, bara inte så medvetet?

Jag har vart kär ett par gånger, de mer allvarligare fallen skulle jag helst vart utan, om ja kunnat välja bort de efteråt. Korkad som man är så grävde jag ner mig i dem, när det väl tog "slut" istället för att fortsätta me sånna saker som, just hon klagade på att jag använde min tid mera utav.
Tjejer är svåra.
Enklare e att skaffa sig hobby's så man har att göra livet ut.

manne skrev:ja ett knull är ju aldrig helt fel i bland..Heheheehh

lång tid sedan nu faktiskt..!!!!!!

Du ska knulla, porrskådisar ska dö?

Parvlon skrev:Tjejer är svåra.
Enklare e att skaffa sig hobby's så man har att göra livet ut.

Eller, som jag, skaffa sig en hobby för att bli framgångsrik i kärlek. Vilket leder till mitt moment 22 i mina två inlägg ovan. Jag vore fortfarande mycket glad för hjälp med det.