Känner ni så?
Jag gör det och har gjiort det länge?
Har det alltid varit så, om det är så?
Hur fixar man det?

Skulle vilja ha alternativet "inte nu längre" eller "verkar inte längre så efter diagnosen".

Röstade på första (väl lika bra att medge, när jag nu tryckte på knappen; och när jag nu inte kunde låta bli att skriva något galghumoristiskt om att "hur man fixar det? Haha, det vill du (~jag~nn) antingen inte veta eller också alltför gärna"...)

Flera röster än i nattas, men inga fler inlägg...

Hoppas det inte är mitt fel och att jag bara är nojig igen. Om jag lät respektlös i inlägget ovan så var det inte meningen; galghumorn var hämtad från min egen tillvaro.

Känner själv att jag hela tiden och sen många, många år balanserar på gränsen till sammanbrott. Och att jag samtidigt oroar mig för att sammanbrottet väntar bakom nästa knut, eller nästa kulle.

Det vore intressant med en utvikning om sammanbrottens art och förmodade utlösande orsaker.

Jag undrar också vad ett sammanbrott är och hur länge det måste vara?

Bjäbbmonstret skrev:Jag undrar också vad ett sammanbrott är och hur länge det måste vara?

På fråga A svarar vi: Det är en individuell upplevelse. Kan vara olika.
På fråga B svarar vi: Det är en individuell upplevelse. Kan vara olika.

Ganesh skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Jag undrar också vad ett sammanbrott är och hur länge det måste vara?

På fråga A svarar vi: Det är en individuell upplevelse. Kan vara olika.
På fråga B svarar vi: Det är en individuell upplevelse. Kan vara olika.

Jo, nu kanske jag i och för sig inte förväntade mig ett universellt svar, utan olika individers erfarenheter.

Kvasir skrev:

Ganesh skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Jag undrar också vad ett sammanbrott är och hur länge det måste vara?

På fråga A svarar vi: Det är en individuell upplevelse. Kan vara olika.
På fråga B svarar vi: Det är en individuell upplevelse. Kan vara olika.

Jo, nu kanske jag i och för sig inte förväntade mig ett universellt svar, utan olika individers erfarenheter.

Define, expand.

Vad ränkas som nervsammanbrott? Kryssade i ibland.

Jag får nervsammanbrott då och då. Är övertygad om att självmord är det rätta, vrålar könsord var som helst, skiter i vad grannarna tror, jag ska ju ändå dö. Skiter i att hålla ticsen inne, de får tro vad fan de vill. Skriker, gråter, kräks, skiter diarré, är skräckslagen och paranoid. Blir övertygad om att alla hatar mig, min familj inräknat.

Senast detta hände var nyligen när jag provmedicinerade med Lyrica, den senaste proffsmedicinen de ger för att slippa skriva ut bensodiazepiner. Kommer inte ihåg det själv, men enligt sambon hasade jag runt och pratade oavbrutet om självmord, var rädd, knappt kontaktbar och grät en massa. Obehaglig medicin, det var som att vrida om ett vred i hjärnan och sätta självmordsfunktionen på max. Och detta efter endast 2 tabletter i låg dos.

Anfallen går över efter cirka ett dygn, Lyrica-anfallet pågick något längre, men fasades av när jag inte tog fler tabletter.

[Gick omlott med inläggen efter de citerade]

[Törs jag be om ett rakt svar på min fråga - för min självbildning?]

Ganesh skrev:Känner själv att jag hela tiden och sen många, många år balanserar på gränsen till sammanbrott. Och att jag samtidigt oroar mig för att sammanbrottet väntar bakom nästa knut, eller nästa kulle.

Jag kan säga ungefär som Ganesh.

Kvasir skrev:Det vore intressant med en utvikning om sammanbrottens art och förmodade utlösande orsaker.

Art och orsaker... *spånar bara litet preliminärt*
ensam sedan småbarnsåren (om man räknar med den känslomässiga ensamheten och att inte ha fått vara den man är - och det är ju det som gör skillnad sedan kroppens rent fysiska behov är tillgodosedda)
kan som vuxen inte ens skylla ensamheten på andra - jag är ju själv nästan oförmögen till några relationer när andra erbjuder dem
förspillt liv hittills i bemärkelsen att få något uträttat, ta någon plats i världen, få göra bruk av vilja och begåvning - en djävla massa år som blir fler i en skrämmande fart
misslyckanden i den mån man har försökt; nedbrytande spegling från andra
sorg, vrede, besvikelse; frustration, bitterhet och självdestruktivitet om hörnet (känslomässigt nageltrång) eftersom så mycket är så lätt att skylla på sig själv
vanlig enkel inre utkyldhet
överkänslighet plus en värld och en mänsklighet som inte direkt är något att hänga i julgran
...

[EDIT] Definition, preliminär: obegränsat ledsen/arg/"ångest"fylld; kvartvingad i livet och sin kropp, men uthärdar inte att finnas till (för min del också klämd mellan det och någon sorts automatspärr mot självmord; känns som om jag kan klämmas till döds där - men det är ju just det som inte händer)

[Herregud, vad sitter jag och skriver nu? "Så här brer man ju inte på", inte om sig själv inte... kan jag få slippa ansvar pga. trådens namn, hehe...]

Okej men persons omgivning tror sig uppleva att personen bryter samman medan personen inte själv upplever det så, vad kallar man det då?=?

Bjäbbmonstret skrev:Okej men persons omgivning tror sig uppleva att personen bryter samman medan personen inte själv upplever det så, vad kallar man det då?=?

Se svar på tidigare fråga.

Jag tror att man kan känna igen ett sammanbrott på den brist på energi och de psykosomatiska symptom som följer på en större känsloutladdning. En person som förefaller ha haft ett nervöst sammanbrott men kommer tillbaka och beter sig helt normalt bara efter några dagar kan rimligen inte räknas.

Däremot kan en situation leda till ett socialt sammanbrott långt innan det leder till ett reellt sammanbrott för individen.

"Sammanbrott" vad är det? Att jag bröt ihop igårkväll är ett uppenbart fall, ändå kan det vara så många nivåer: Att jag under halvåret jag först hade en egen lägenhet inte sov, var i ett konstant förvirringstillstånd, stressad nått så infernaliskt, jag uppfttade inte omvärlden särskillt bra, allting var gröt... Nätterna igenom var jag ute på stan och gick, gick, gick, gick många timmar... tillslut blev klockan så mycket att jag var tvungen att ta mig till skolan morgonen efter (måste jag säga att jag har npll betyg från det halvåret?), utan att ha varvat ner såpass att jag ens klarat stanna i lägenheten på natten. Uppenbart att omgivningen blev orolig, de läste då mina dagböcker (det mest privata som finns alltså) och de lär nog inte ha blivit lugnare av det, när jag nu i efterhand läser vad jag skrev/tecknade däri. Jag hade episoder, i synnerhet under det halvåret, där jag inte alls var kontaktbar; min dåvarande kille sa att han ruskat och försökt få kontakt tre timmar, före jag vaknade ur dimman totalt omedveten om vad som hänt. Jag har själv inga minnen alls av de episoderna. Det var i den vevan jag hade den första panikångesten också. Detta är extremfallet för min del, både i intensitet och utsträckning, tydligen var det för omvälvande för mitt psyke att flytta till egen lägenhet då. Panikångest har jag haft även senare vid något tillfälle, lyckligtvis var det längesedan sist nu. Oro, stress, spända muskler och känslighet för omgivningen är mer konstant, sen kommer sådana där sämre perioder då jag blir deppig och allting snurrar (klarar inte sortera intrycken, heter det väl på byrokratspråk). Nåja, jag kastade inte kattungarna i väggen, trots att det var j-igt nära... Jag överlevde vistelsen i Afrika "Du blev inte normal förrns efter ett halvår". För mycket intryck, snurrigt gröt, gravitationen känns konstig, so om världen går i fysisk upplöselse...
jo, jag tror jag lever på gränsen, även om jag inte är totalt införstådd i vad "sammanbrott" innebär.

Zombie,

Tack. Det var ungefär den typ av svar jag tänkte mig och förväntade mig.

Jag känner igen mig själv (i alla fall förr) i mycket av det du skriver, även om jag inte kan påstå att det har varit så illa för mig. På många av punkterna kanske jag ända har upplevt det så som du beskriver även om jag inte objektivt kan påstå att det har varit så. Livet har känts nog jävligt ändå, så om ditt liv har varit som du säger så är den en imponerande prestation att du är i livet fortfarande. Min situation har dock, tack och lov, på många sätt förändrats på senare år, så många av de där sakerna är inte så stort problem längre, även om vissa kanske finns kvar men är lite mer lätthanterliga. Vi får hoppas att du också börjar må och fungera bättre någon gång. Kanske forumet och kontakten med oss andra här kan vara en liten, liten början till någon förändring?

Sammanbrottet är en egen upplevelse. Det går inte att säga exakt vad det, eller hur länge det varar. Jag tror att det ligger i sammanbrattets natur. Men vi känner igen det när andra berättar och vi vet vad det är när vi själva upplever det. Vet man vad det är så vet man. Vet den andre inte vad det är är det inte lönt att förklara. Som Stenis sa.

Ganesh, visst kan det vara så. Men det kan ju ändå vara intressant ibland, kanske både för en själv och för andra, att försöka förklara ändå. Jag tycker Zombies förklaring klargjorde mycket om hur han ser på det, och det stämmer ganska bra med mina egna tankar. Andra kanske har helt andra känslor och orsaker kring sina sammabrott.

Nu vet jag inte om jag framhärdar i att göra mig "pinsam" (eller bara tröttsamt korkad) och/eller begära för mycket av alla andra - men eftersom jag såg att en sak jag skrev kanske var kryptisk:

Zombie skrev:[Törs jag be om ett rakt svar på min fråga - för min självbildning?]

Frågan jag avsåg var den i mitt tidigare inlägg:

Zombie skrev:Flera röster än i nattas, men inga fler inlägg...
Hoppas det inte är mitt fel och att jag bara är nojig igen. Om jag lät respektlös i inlägget ovan så var det inte meningen; galghumorn var hämtad från min egen tillvaro.

------------------------------------------------------------------------------
Kvasir: tack för din omtanke!

Sant, Kvasir.

Zombie skrev:Nu vet jag inte om jag framhärdar i att göra mig "pinsam" (eller bara tröttsamt korkad) och/eller begära för mycket av alla andra - men eftersom jag såg att en sak jag skrev kanske var kryptisk:

Zombie skrev:[Törs jag be om ett rakt svar på min fråga - för min självbildning?]

Frågan jag avsåg var den i mitt tidigare inlägg:

Zombie skrev:Flera röster än i nattas, men inga fler inlägg...
Hoppas det inte är mitt fel och att jag bara är nojig igen. Om jag lät respektlös i inlägget ovan så var det inte meningen; galghumorn var hämtad från min egen tillvaro.

Med risk att bli litet vulgär. Och plump.
Toaletten är den stora utjämnaren. Där är vi alla lika. Till och med de rikaste och starkaste och de vackraste mannekängerna måste ta i och blir röda i ansiktet. Så och sammanbrottet. Ingen skonas, den drabbar alla den drabbar lika...

Zombie, apropå din fråga. För egen del så orkade jag inte ens försöka att riktigt förstå det där inlägget du verkar syfta på. Nu när du säger att du oroade dig för det så försökte jag förstå, och tror att jag kanske gjorde det.

Det var nog säkerligen inget som orsakade någon reaktion av något slag. De flesta kanske dessutom var lika tröga som jag med att förstå det, och då var det ju inte ens något att fundera över.

Tack för blommorna.

Zombie skrev:Flera röster än i nattas, men inga fler inlägg...

Hoppas det inte är mitt fel och att jag bara är nojig igen. Om jag lät respektlös i inlägget ovan så var det inte meningen; galghumorn var hämtad från min egen tillvaro.

Pinsam?
Korkad?

Inte alls. Tvärtom. Jag tycker att dina inlägg alltid är bra. (Skulle det komma nåt kass så hör jag av mig. Men jag tror inte det kommer att bli aktuellt.)