baconmuffins skrev:hittade en rätt intressant förenklad tabell över personlighetsstörningar

Personlighetstil Personlighetsstörning
noggrann, flitig tvångsmässig
ambitiös, självsäker narcissistisk
uttrycksfull, känslosam histrionisk
alert, misstänksam paranoid
oberäknelig, spontan borderline
hängiven, lojal beroende
oberoende, hemlighetsfull, vaksam, ensam schizoid
självkritisk, försiktig ängslig, undvikande
mycket föraningar, känslig schizotyp
äventyrslysten, risktagande antisocial

Lite väl förenklad kanske?

Den här frågan kanske framstår som dum men jag tänker fråga ändå. Och jag vill ha ett svar, ett uppriktigt svar om hur man stegvis tar sig igenom det. Om man misstänker en personlighetsstörning hur skall man då ta sig fram, från punkt till punkt?

Det känns viktigt att ta tag i så många frågor som möjligt medan man är ung, så att man kan påbörja en process att förbättra och simplifiera sitt sätt att leva.

earlydayminer skrev:Den här frågan kanske framstår som dum men jag tänker fråga ändå. Och jag vill ha ett svar, ett uppriktigt svar om hur man stegvis tar sig igenom det. Om man misstänker en personlighetsstörning hur skall man då ta sig fram, från punkt till punkt?

Det känns viktigt att ta tag i så många frågor som möjligt medan man är ung, så att man kan påbörja en process att förbättra och simplifiera sitt sätt att leva.

För att kunna svara på din fråga måste man veta vem som avses med "man". Lekman? Psykiater/psykolog?

Kan "personlighetsstörningar" skapas av situation/omgivning?

Jag tänkte att om man bor bland intelligenta och glada människor så känns säkert livet rätt ok.
Men om man istället bor i en väldigt negativ och aggressiv omgivning, ja då är det väl inte konstigt om man väljer att vara mer för sig själv och är misstänksam osv?

I så fall kan väl en psykiatriker ge en diagnos till en person som råkat bo i en negativ omgivning, men samtidigt anse att personen som bott i en positiv omgivning är helt normal och ok?!

Eftersom kriterierna ändå är rätt flytande så borde väl ens omgivning ha en väldigt stor betydelse kring ifall man får diagnos eller inte?

Anastasia skrev:Jag håller fortfarande inte med om att schizoid personlighetsstörning skulle vara nästan identisk med AS.

Ja därför blev jag förvånad när hon sa att de var så lika varandra, men å andra sidan när det rör sig om syndrom så blir det väll rätt luddigt då man inte behöver leva upp till alla kriterierna. Som jag har förstått det så är AS-paraplyet alldeles för brett så folk som inte hör hemma där kan nog ändå lyckas kastas in under det.

baconmuffins skrev:Kan "personlighetsstörningar" skapas av situation/omgivning?

Inte skapas kanske, men det är klart att omgivningen och hur man utifrån sina medfödda förutsättningar förhåller sig till den har stor betydelse. När det gäller NPF så har jag läst att det kan ses som medfödda personlighetsstörningar, och att de flesta med AS uppfyller kriterierna för en eller flera personlighetsstörningar, men det första vet jag inte riktigt om jag håller med om.

baconmuffins skrev:Jag tänkte att om man bor bland intelligenta och glada människor så känns säkert livet rätt ok.
Men om man istället bor i en väldigt negativ och aggressiv omgivning, ja då är det väl inte konstigt om man väljer att vara mer för sig själv och är misstänksam osv?

Ja, väldigt förenklat kan det säkert fungera så många gånger. Samtidigt så är det ju inte så att personlighetsstörningar per automatik uppkommer för att man växer upp i en negativ och aggressiv omgivning, och tvärtom, att alla i en bra miljö mår bra.

baconmuffins skrev:I så fall kan väl en psykiatriker ge en diagnos till en person som råkat bo i en negativ omgivning, men samtidigt anse att personen som bott i en positiv omgivning är helt normal och ok?!

Eftersom kriterierna ändå är rätt flytande så borde väl ens omgivning ha en väldigt stor betydelse kring ifall man får diagnos eller inte?

Jag vet inte om omgivningen har så stor betydelse för att få själva diagnosen, eftersom diagnoskriterierna inte säger någonting om miljön. Däremot så har ju miljön betydelse för att utveckla en personlighetsstörning från första början.

Anastasia skrev:

baconmuffins skrev:Kan "personlighetsstörningar" skapas av situation/omgivning?

Inte skapas kanske, men det är klart att omgivningen och hur man utifrån sina medfödda förutsättningar förhåller sig till den har stor betydelse. När det gäller NPF så har jag läst att det kan ses som medfödda personlighetsstörningar, och att de flesta med AS uppfyller kriterierna för en eller flera personlighetsstörningar, men det första vet jag inte riktigt om jag håller med om.

En intressant fråga (som det säkert finns bra svar på om man orkar googla) är det här med misstanken om biologiskt arv o.s.v., hur mycket forskning har gjorts på adoptivbarn, framförallt sådana som adopterats typ "bums" (t.ex. om föräldrarna som helt saknar släktingar har dött två dagar efter barnet föddes)?

Anastasia skrev:

baconmuffins skrev:Jag tänkte att om man bor bland intelligenta och glada människor så känns säkert livet rätt ok.
Men om man istället bor i en väldigt negativ och aggressiv omgivning, ja då är det väl inte konstigt om man väljer att vara mer för sig själv och är misstänksam osv?

Ja, väldigt förenklat kan det säkert fungera så många gånger. Samtidigt så är det ju inte så att personlighetsstörningar per automatik uppkommer för att man växer upp i en negativ och aggressiv omgivning, och tvärtom, att alla i en bra miljö mår bra.

Alla har väl olika "tolerans" mot brister i uppväxtmiljön.

Anastasia skrev:

baconmuffins skrev:I så fall kan väl en psykiatriker ge en diagnos till en person som råkat bo i en negativ omgivning, men samtidigt anse att personen som bott i en positiv omgivning är helt normal och ok?!

Eftersom kriterierna ändå är rätt flytande så borde väl ens omgivning ha en väldigt stor betydelse kring ifall man får diagnos eller inte?

Jag vet inte om omgivningen har så stor betydelse för att få själva diagnosen, eftersom diagnoskriterierna inte säger någonting om miljön. Däremot så har ju miljön betydelse för att utveckla en personlighetsstörning från första början.

Diagnoskriterierna innehåller väl bland annat att det måste orsaka något problem i livet. Problem i livet hänger väl nästan alltid på nåt sätt ihop med omgivningen.

Jaså. På ett ställe där jag trodde jag skulle få hjälp med svårigheterna som jag har på grund av min aspergerdiagnos, en psykiatrisk mottagning för unga vuxna, har de förmodligen tänkt sig att få min tankevärld rasa samman som ett illa byggt korthus.

Jag kommer ju att få hjälp, men det de säger, grundad på några få besök (i en rak motsats till en neurologisk utredning utfört några år tidigare utanför Sveriges gränser), att det hellre kan handla om en schizoid personlighet än en kondition på autistiska spektrum.

Jag är för känslosam att kunna vara aspergare, allt enligt deras kriterier. De verkar tycka att jag klarar mig för bra att kunna vara en person berättigad till min aspergerdiagnos. Men, de ser bara det som står på ytan, precis som alla andra. Och jag som tänkte att i Sverige måste det finnas mer kunskap...


Nu skulle jag vilja veta hur har det varit för de andra här på forumet? Har ni någonsin eller någonstans fått ett likadant bemötande?

När det gäller mitt fall, uppskattar jag verkligen goda råd. Jag är inte en person som njuter av trampa någon på tårna. Men, när det står på här kan det vara svårt att inte ifrågasätta kunskaper när det gäller vissa anställda i vården...

Moderator: Slog ihop tråden "Snarare en schizoid personlighet än aspergare, påstår de" med en tidigare tråd om AS och Schizoid PS.

Vi har skrämmande många exempel förmedlade här på forumet på personer som bemötts med att de inte "kan" ha Asperger för att de "är för sociala", för att de kan se människor i ögonen, för att de ju minsann har känslor och/eller empati... eller andra liknande nonsensargument...

Forumet är fullt av exempel på enormt känslosamma människor med Asperger. Det är inget som helst kriterium som utesluter att man "kan" ha Asperger... tipsa dem om forumet och att komma hit och läsa, vetja...

Ett problem är att man mer eller mindre kan gå igenom hela psykologutbildningen eller psykiatrikerutbildningen utan att lära sig något om Asperger. Av det skälet är många psykologer och psykiatriker på öppenvårdsmottagningar, men även inom vissa utredningsteam, inte exponerade av andra med Asperger än de som har de mest "typiska" Aspergerdragen. Därifrån drar de sina egna slutsatser om sådana med mer subtil problematik och bekräftar därigenom sina egna fördomar. Skrämmande, besvärligt, men en realitet.

Nu vet jag iofs inte allt om dig MEN den uppfattningen jag har fått om Sverige och Autismspektrumdiagnoser är att det är väldigt "ojämt" om man ser till hur man bedömmer folk.

Det gör en lite fundersam faktiskt. På det viset att om en viss person får en Aspergerdiagnos i ett län och inte ett annat. Känns som att det bör läggas mer energi på det området.

Delusion skrev:Jaså. På ett ställe där jag trodde jag skulle få hjälp med svårigheterna som jag har på grund av min aspergerdiagnos, en psykiatrisk mottagning för unga vuxna, har de förmodligen tänkt sig att få min tankevärld rasa samman som ett illa byggt korthus.

Jag kommer ju att få hjälp, men det de säger, grundad på några få besök (i en rak motsats till en neurologisk utredning utfört några år tidigare utanför Sveriges gränser), att det hellre kan handla om en schizoid personlighet än en kondition på autistiska spektrum.

Jag är för känslosam att kunna vara aspergare, allt enligt deras kriterier. De verkar tycka att jag klarar mig för bra att kunna vara en person berättigad till min aspergerdiagnos. Men, de ser bara det som står på ytan, precis som alla andra. Och jag som tänkte att i Sverige måste det finnas mer kunskap...

Nu skulle jag vilja veta hur har det varit för de andra här på forumet? Har ni någonsin eller någonstans fått ett likadant bemötande?

När det gäller mitt fall, uppskattar jag verkligen goda råd. Jag är inte en person som njuter av trampa någon på tårna. Men, när det står på här kan det vara svårt att inte ifrågasätta kunskaper när det gäller vissa anställda i vården...

Vad otroligt förbannad jag blir! Den absolut finaste och mest känslosamma person jag träffat har just AS.

Finns det ingen annanstans du kan få hjälp i närheten där du bor? Jag har personligen ingen vidare erfarenhet av psykiatriska öppenvårdsmottagningar. Fick diagnosen depression, och så skulle det pratas om min taskiga barndom. Fick min ADD-diagnos först vid 28 års ålder, på en specialistmottagning för personer med bipolärt syndrom.

Delusion skrev:Jaså. På ett ställe där jag trodde jag skulle få hjälp med svårigheterna som jag har på grund av min aspergerdiagnos, en psykiatrisk mottagning för unga vuxna, har de förmodligen tänkt sig att få min tankevärld rasa samman som ett illa byggt korthus.

Jag kommer ju att få hjälp, men det de säger, grundad på några få besök (i en rak motsats till en neurologisk utredning utfört några år tidigare utanför Sveriges gränser), att det hellre kan handla om en schizoid personlighet än en kondition på autistiska spektrum.

Jag är för känslosam att kunna vara aspergare, allt enligt deras kriterier. De verkar tycka att jag klarar mig för bra att kunna vara en person berättigad till min aspergerdiagnos. Men, de ser bara det som står på ytan, precis som alla andra. Och jag som tänkte att i Sverige måste det finnas mer kunskap...


Nu skulle jag vilja veta hur har det varit för de andra här på forumet? Har ni någonsin eller någonstans fått ett likadant bemötande?

När det gäller mitt fall, uppskattar jag verkligen goda råd. Jag är inte en person som njuter av trampa någon på tårna. Men, när det står på här kan det vara svårt att inte ifrågasätta kunskaper när det gäller vissa anställda i vården...

Ingenting i diagnoskriterierna tangerar ens attributet "känslosam"...

Jag är väldigt känslosam.. Men däremot skrev läkaren "Ger blickkontakt, svarar formellt u a på frågor och det etablerar sig ingen emotionell kontakt."

Och det var samma läkare som bekräftade min Asperger & ADHD-diagnos.

Standardfördom, att aspergare inte ska kunna ha eller visa känslor. Eller inte friskligt mycket av dem.

Vårdfolk är inte kunnigare än andra. En del kan sitt område, men då har man tur. Har man inte tur så är det bara att ge upp eller bråka (och söka råd och hjälp med det, t.ex. här).

Jag skulle vilja grilla dem över sakta eld

Bildligt talat, den här gången, hoppas jag.

Innan psykologer blev fortbildade i NPF så var det nog rätt vanligt att få personlighetsstörningsdiagnoser. Säkert finns det kvar många okunniga i vården som ännu inte lärt sig se skillnad. Många av oss har fått felaktiga diagnoser först innan man blev utredd av kompetenta NPF-specialister.

Just schizoid har många drag gemensamt med en viss typ av AS (det finns flera 'undertyper' av AS samt många individuella skillnader mellan aspergare). Jag brukar få höga poäng på på just schizoid på personlighetsstörningstester jag gjort på nätet.

När jag läser tråden, funderar jag över hur man skulle kunna sprida mer kunskap om AS till vårdpersonal. En bok med citat ur forumet är definitivt något eller att Ingers websidan sprids. Då får man olika perspektiv, vilket man inte får om man bara läser de populäraste böcker inom området eftersom man då missar en hel del och fastnar för stereotypen av AS.

Hej!
Jag arbetar som psykolog och huvudsakligen med neuropsykiatriska utredningar. Anledningen till att jag är på detta forum är just det ni diskuterar. Beskrivingar av svårigheter i vardagen, symtom och variationen som inte alltid märks i ett strukturerat 45 min samtal. Jag har fått mycket användbart som jag har nytta av i utredningarna. Dessutom rekommenderar jag alltid detta forum till de patienter som kommer med frågeställningen Aspergers syndrom .

Just detta du beskriver är tyvärr en verklighet bland vårdpersonal. Jag börjar bli luttrad inför de kommentarer och den tydliga okunskap vårdpersonal har vg neuropsykiatri (symtom, kriterier, konsekvenser, funktionsnivå osv). Som patient bör man alltid se till att få träffa utredare som specialiserat sig på detta och inte "bara" någon inom allmänpsykiatri. Skulle det sammanställas det ni nämner är det till en oerhörd hjälp för såväl personal som patienter. Detta saknas (!) och skulle bidra till att minska den kunskapslucka som tyvärr finns.

Intygar att det är stor skillnad på kunskap. Min nuvarande psykolog har berättat historier om sina ibland erfarna kollegor och hur saker kunnat förändras snabbt när de väl haft de rätta verktygen. Själv gick jag i över 2 år hos tre olika psykologer innan Asperger yttrades av min nu fjärde psykolog.

amy skrev:Hej!
Jag arbetar som psykolog och huvudsakligen med neuropsykiatriska utredningar. Anledningen till att jag är på detta forum är just det ni diskuterar. Beskrivingar av svårigheter i vardagen, symtom och variationen som inte alltid märks i ett strukturerat 45 min samtal. Jag har fått mycket användbart som jag har nytta av i utredningarna. Dessutom rekommenderar jag alltid detta forum till de patienter som kommer med frågeställningen Aspergers syndrom .

Just detta du beskriver är tyvärr en verklighet bland vårdpersonal. Jag börjar bli luttrad inför de kommentarer och den tydliga okunskap vårdpersonal har vg neuropsykiatri (symtom, kriterier, konsekvenser, funktionsnivå osv). Som patient bör man alltid se till att få träffa utredare som specialiserat sig på detta och inte "bara" någon inom allmänpsykiatri.

Finns någon till här. Fler behövs!

amy skrev:Skulle det sammanställas det ni nämner är det till en oerhörd hjälp för såväl personal som patienter. Detta saknas (!) och skulle bidra till att minska den kunskapslucka som tyvärr finns.

Några hugade som också orkar?

Och en sak för OA att driva (börjar känna mig tjatig...)

amy skrev:Hej!
Jag arbetar som psykolog och huvudsakligen med neuropsykiatriska utredningar. Anledningen till att jag är på detta forum är just det ni diskuterar. Beskrivingar av svårigheter i vardagen, symtom och variationen som inte alltid märks i ett strukturerat 45 min samtal. Jag har fått mycket användbart som jag har nytta av i utredningarna. Dessutom rekommenderar jag alltid detta forum till de patienter som kommer med frågeställningen Aspergers syndrom .

Just detta du beskriver är tyvärr en verklighet bland vårdpersonal. Jag börjar bli luttrad inför de kommentarer och den tydliga okunskap vårdpersonal har vg neuropsykiatri (symtom, kriterier, konsekvenser, funktinsnivå osv). Som patient bör man alltid se till att få träffa utredare som specialiserat sig på detta och inte "bara" någon inom allmänpsykiatri. Skulle det sammanställas det ni nämner är det till en oerhörd hjälp för såväl personal som patienter. Detta saknas (!) och skulle bidra till att minska den kunskapslucka som tyvärr finns.

Jag tycker det är bra och kul att du är här amy! Vilken bra inställning du har! Vården och världen behöver flera psykologer som du!

Får jag fråga i vilken del av landet du är yrkesverksam? (du kan svara i PM om du vill, eller inte svara alls om det inte känns okej).

(jag lånar Zombies idéer och ger dig en bukett till!)

DIProgan skrev:Intygar att det är stor skillnad på kunskap. Min nuvarande psykolog har berättat historier om sina ibland erfarna kollegor och hur saker kunnat förändras snabbt när de väl haft de rätta verktygen. Själv gick jag i över 2 år hos tre olika psykologer innan Asperger yttrades av min nu fjärde psykolog.

Och jag gick i FEM år två gånger i veckan hos en ytterst kompetent psykodynamiskt inriktad terapeut. Hon såg ut som en fågelholk när jag nämnde mina misstankar. Tror inte hon nånsin förlikade sig med tanken att jag såg andra tänkbara förklaringsmodeller till vissa av mina svårigheter.

Revirpinkeri, trångsynthet, prestige, professionell rigiditet? Jag vet inte, men trist är det. Och så sägs VI vara de svart-vita??