Tess skrev:

Jag då?

Det där skrev jag i och för sig till Google på skoj.

Jag förstod det men svarade innan jag sett din översta post eftersom jag upptäckte att jag glömt svara när jag läste Googles. Vi skrev ungefär samtidigt.

Jag menade inte att tjejen ska ta allt ansvar. De får ju stötta varandra och hjälpas åt såklart.

Det är ju klart att det är bra att vänta om man är osäker på att sin partner klarar av att skaffa barn. Det är ju ett beslut som båda ska ta men man måste ju kunna skaffa barn om man vill även om man har as.

Nu lever ju inte jag med den här killen i fråga och jag vet ju inte hur svår as han har så jag kan ju inte säga hur de har det.

Inte jag heller såklart. Men det skadar ju aldrig att tänka efter väääldigt noga innan ett sånt viktigt beslut, oavsett om ens partner har AS eller inte. (Tror vi tycker rätt lika i denna fråga även om det kanske inte verkade så först.)

Tess skrev:Jag menade inte att tjejen ska ta allt ansvar. De får ju stötta varandra och hjälpas åt såklart.

Om man har svårt att ta hand om sig själv och att få vardagliga vuxna relationer och göromål att fungera, är det då troligt att man kan "hjälpa till" på det sätt som förväntas och behövs i föräldrasammanhang? På flera ställen här i aspergerforum har det betonats att "man är den man är", och det kommer man också att vara även om man blir förälder, dvs de svårigheter man har går inte över över en natt.

Tess skrev:Det är ju ett beslut som båda ska ta men man måste ju kunna skaffa barn om man vill även om man har as.

Det här är en fråga som kan diskuteras i evighet. Är det en rättighet att få barn? Det heter ofta att man har "rätt" att bli förälder. Även om man är utvecklingsstörd, psykiskt sjuk, narkoman eller har andra problem som kan påverka föräldraförmågan, så kan det heta att man har "rätt" att bli förälder. Du är också inne på det spåret när du skriver att om man "vill" ha barn, så ska man också kunna skaffa sig det. Men barnet då, och barnets rättigheter och behov? Alltför ofta glömmer man bort det, och sätter den/de vuxnas behov i centrum. Tyvärr är det också alldeles för lätt att skaffa sig barn, vem som helst kan det, men inte alla klarar av att ge barnen det de behöver sedan med följd att barnet far illa. Ett barn ska inte behöva "ta hand om" sina föräldrar, utan få vara barn.

Om man har svårt att ta hand om sig själv och att få vardagliga vuxna relationer och göromål att fungera, är det då troligt att man kan "hjälpa till" på det sätt som förväntas och behövs i föräldrasammanhang? På flera ställen här i aspergerforum har det betonats att "man är den man är", och det kommer man också att vara även om man blir förälder, dvs de svårigheter man har går inte över över en natt.

Nä det är klart att det inte går bort över en natt men man kan säkert träna bort vissa saker om man får hjälp från tex Habilitering etc.

Det här är en fråga som kan diskuteras i evighet. Är det en rättighet att få barn? Det heter ofta att man har "rätt" att bli förälder. Även om man är utvecklingsstörd, psykiskt sjuk, narkoman eller har andra problem som kan påverka föräldraförmågan, så kan det heta att man har "rätt" att bli förälder. Du är också inne på det spåret när du skriver att om man "vill" ha barn, så ska man också kunna skaffa sig det. Men barnet då, och barnets rättigheter och behov? Alltför ofta glömmer man bort det, och sätter den/de vuxnas behov i centrum. Tyvärr är det också alldeles för lätt att skaffa sig barn, vem som helst kan det, men inte alla klarar av att ge barnen det de behöver sedan med följd att barnet far illa. Ett barn ska inte behöva "ta hand om" sina föräldrar, utan få vara barn.

Jo det är en fråga som kan disskuteras i evighet och jag kan tycka att det är en svår fråga. Jag håller med dig om att det är klart att man ska tänka på barnets behov också. Som Inger skrev så är det ju viktigt att man tänker efter väääääldigt noga innan man bestämmer sig. Det gäller ju alla men tyvärr så är det inte alltid så. Jag tycker bara att man ska kunna få skaffa barn om man har as men jag vet också att vissa har det svårare än andra. Det är väl olika från fall till fall. Vissa kanske är mer mogna än andra och klarar av att ha barn men det gäller ju också så kallade "normala" människor.

Inger skrev:Jag vet i alla fall två Asperger-tjejer som gärna vill ha barn och vet flera som redan har det. Dock blir de lätt utschasade av allt jobb det innebär.

Själv har jag aldrig haft någon sådan önskan. Jag har också fullt upp med att bara ta hand om mig själv och mina tre suckulenter.

Ställde ju aldrig den uppenbara följdfrågan här... var finns de där två tjejerna, rent geografiskt?

Min relationen till det motsatta könet? I kort sagt mycket svårt.

Oftast känner jag mig mycket osäkert särskilt med tjejer som tillhör den samma åldersgrupp som jag. Med tjejer är det ännu svårare att ta initiativ eller ögonkontakt. Jag förstår inte det sociella spelet och reglerna som leder till det att två människor kan sägs att vara ihop.

Jag har ingen idé vad skulle jag säga till en tjej som jag tycker är trevlig. Jag fruktar att tjejen skrattar åt mig. Ändå är saken så att jag kan inte ha djupa känslor för en människa som inte har samma mål i livet och som hatar nästan allt jag tycker är viktigt eller intressant.

Aldrig har jag varit kär i en människa. Förtjust har jag varit alltför många gånger. Nuförtiden försöker att jag "förbjuda" mig själv att bli förtjust i någon. Att vara förtjust är mycket pinsamt – särskilt om man är helt säkert att känslorna är ensidiga. Det är krångligt att vänta känslorna falna.

Jag kommer att vara ensam för hela mitt liv. Så ser det ut

hmm, jag tror jag är kär just nu. eller om det är nåt annat. jag vet inte. nåt åt det hållet iaf.
en kille jag träffat några gånger. vet vad han heter, men inte hur gammal han är. bara att han är över 25.
försökt att prata med honom. frågat honom saker, han svarar men, frågar inte mej nåt tillbaka. vet inte om det är för att han inte är intresserad, eller om han är blyg och osäker (tänk om någon nån gång skulle vara intresserad, men att han tror att inte jag är det på det sättet- hur f-n ska jag veta...).
jag är iaf nyfiken på honom, och vill lära känna honom. men jag vet inte vad jag ska göra.
tror bara jag kommer att få träffa honom ett par gånger till, sen aldrig igen. ska jag sabba allt o säga nåt den sista gång jag troligtvis får träffa honom...men jag vill inte göra nåt dumt så jag känner mej dum. det är ju egentligen inget fel att tycka om någon, men om han tycker att jag är konstig så kommer han ju tycka jag är jobbig som visar något slags intresse.

kommer nog ångra det här inlägget snart. om inte senare idag, så imorgon, eller någon annan dag snart.

Catasa:
Själv tycker jag ju alltid att man ska vara ärlig och säga att man tycker om killen om man gör det v.s. men jag vet att det tyvärr inte riktigt funkar så för att fånga en killes intresse.

Det bästa egentligen verkar vara att ta lite avstånd, låta bli att ringa när du sagt att du ska ringa, låta det gå jättemånga singnaler innan du svarar när han ringer.
Låta bli att svara på sms från honom.
Ofta vara oanträffbar så han känner sig lite osäker på dina känslor.
Vara direkt avståndstagande.

Killar (NT) tycker om att jaga. De älskar det.
Har tänkt på sistone att det vore ett effektivare sätt att "bli av med" idiotiska killar genom att ljuga och säga att man är jättekär och typ hoppas på giftemål med vederbörande innom en snar framtid..
Sådant gör dem skraja tror jag.

Nej, ju mer intresserad man är dessto mer avståndstagande ska man vara har jag förstått. Att säga rakt ut att man inte är intresserad av fortsatt kontakt verkar vara "the way to go" om man vill få en NT-snubbe intresserad..

Men detta är alltså bara mina egna tolkningar..

*tänker* ....men om han inte är NT...

Jag känner igen MissB:s beskrivningar. Det är ju precis likadant åt bägge håll, visar man som kille intresse för en tjej är det ju hon som vill fortsätta få känna sig åtrådd och slå till någon annan gång när hon verkligen känner själv att "nu är det dags", och alltså är hon inte intresserad av någon som visar att han är intresserad. Fantastiskt att alla dessa av båda kön som resonerar så där skruvat kan bli ihop med varandra, tycker jag, men det finns väl något slags logik i det. Antar jag. Jag förstår den inte, men, men...

Om han inte är NT.... hmm... ja, är han en aspie och funkar ungefär som både jag själv känner att jag gör, och som flera andra beskrivit här på forumet ...så är nog grejen att samla mod och säga rent ut. Tror inte det blir mer fel än att dra på det eller att försöka spela ointresserad. Tror att vi med AS rent generellt har en potentiell fördel av att vi tänker mer rakt på sak och inte i en massa skruvade spel.

Tror mest på att man bara kör sitt eget lopp, så blir det säkert bäst i längden. De säger ju att det finns en för oss alla, och jag har redan träffat flera stycken som kunde bli ganska förtjusta i mig, och jag i dem, så att vi kom om inte annat en bit på väg mot något riktigt fint och bestående. Förr eller senare blir det helt rätt, även jag måste lära mig att inte tänka så mycket på det, så blir det nog bra.

Vet du hans namn och var han bor och namnet är hyfsat ovanligt, så är http://www.birthday.se ett hett tips... gå gratis med som medlem, så får du upp gatuadress också till alla du söker fram... under varje person finns bl a en länk "Upplysning" till en sajt där man automatiskt får upp personnumret också om man går gratis med som medlem där... och där kan man sedan köpa tjänster som att få se civilstånd och kreditupplysningar också. Så helgade är de nu levandes privatliv idag, på nätet, via sajter som har ett utgivningsbevis och därför lyder under Yttandefrihetsgrundlagen YGL i stället för den vederstyggliga PUL som är extrem åt andra hållet.

Detta samtidigt som man pga just PUL kan få titta på inscannade kyrkoböcker fram till den gamla klassiska sekretessgränsen på 70 år om man sitter vid en dator på det landsarkiv som inkluderar den församling vars böcker man tittar på - men bara böcker som är minst 100 år gamla om man är registrerad användare och har tecknat ett avgiftsbelagt abonnemang och sitter vid sin egen dator och gör det via nätet....

Lite off-topic, är väl ni alla här? Tråden berör ju Hans Aspergers kärleksliv!

Men utöver att blänga lite ilsket på alla er som förenklar "AS" till "Asperger" (rätt ologisk "förenkling", om ni frågar mig), får jag väl ta ett djupt andetag och försöka kringgå all denna stora problematik för att skriva:
Kär? Kär blev jag i låg- och mellanstadiet. Fenomenet har inte drabbat mig sedan dess. Människor intresserar mig inte längre på det där personliga, känslomässiga planet helt enkelt - dock upphör jag aldrig att studera mänskliga beteenden.

jag tror risken finns att jag skulle missa på vilket sätt en kille eventuellt var intresserad. för om han kom fram till mej och pratade med mej (om han verkligen är trevlig o inte full och konstig) så skulle jag nog tänka att han bara var "kompis trevlig", att han ville ha hjälp med något, eller att han tycker jag ser bortkommen ut och tror att jag vill ha hjälp med nåt.
än så länge har jag bara råkat ut för att fulla killar sagt sakt ut på något sätt att dom är intresserade. så det skiter ju sej, för en sån kille vill jag inte ta i med tång ens
en kille som var intresserad av mej får gärna bry sej om mej, visa och säga att han är intresserad, och vara "trevlig och fräsch" (läs som tex ej full o gapig).
även om någon jag inte var intresserad av tillbaka visade ett intresse, så skulle jag iaf bli smickrad (förutsätt att han är "trevlig och fräsch").
men som jag skrev förut, jag vågar nog inte säga nåt rakt ut själv. jag är rädd för att han ska tycka jag är knäpp och konstig. det kanske inte spelar någon roll om jag nu aldrig får se honom igen. men det känns iaf jobbigt.

Pemer skrev:De säger ju att det finns en för oss alla

ja, dom säger ju det. fast jag tror inte så mycket på det. jag tar det mer som en uppmuntrande mening från någon som försöker säga att man inte ska ge upp. ändå finns det många människor som hade velat hitta någon, men endå dör ensamma.
då finns det ju kanske dom som säger typ "men ta chansen o fråga någon, du lever ju bara en gång iaf". men det är ju f-n också att det ska vara så svårt att göra det (att fråga någon, o om det passar sej). om det är mening att något ska hända så borde det ju inte vara så jäkla svårt.

om man är kär, hur f-n ska man låta bli att tänka på den personen. eller kan andra människor låta bli att göra det? är det bara jag (eller iaf att jag är bland dom få) som tänker på den personen rätt mycket (som man är kär i).

Pemer skrev:Vet du hans namn och var han bor och namnet är hyfsat ovanligt, så är http://www.birthday.se ett hett tips... gå gratis med som medlem, så får du upp gatuadress också till alla du söker fram... under varje person finns bl a en länk "Upplysning" till en sajt där man automatiskt får upp personnumret också om man går gratis med som medlem där... och där kan man sedan köpa tjänster som att få se civilstånd och kreditupplysningar också. Så helgade är de nu levandes privatliv idag, på nätet, via sajter som har ett utgivningsbevis och därför lyder under Yttandefrihetsgrundlagen YGL i stället för den vederstyggliga PUL som är extrem åt andra hållet.

Detta samtidigt som man pga just PUL kan få titta på inscannade kyrkoböcker fram till den gamla klassiska sekretessgränsen på 70 år om man sitter vid en dator på det landsarkiv som inkluderar den församling vars böcker man tittar på - men bara böcker som är minst 100 år gamla om man är registrerad användare och har tecknat ett avgiftsbelagt abonnemang och sitter vid sin egen dator och gör det via nätet....

http://www.birthday.se känns ju lite som "stalking". eller är det bara "stalking" beroende på vilka avsikter man har av informationen? jag har inga onda avsikter, men tycker det känns obehagligt iaf.
men saiten hjälper inte mej, jag vet bara förnamn.

hejsan igen nu skriver jag igen.
Jag tror att alla har sin samma på sitt sätt
intresse förstår och sånt vidare jag bär en sjukdom
oxå men det är inte a.s det är en annan jag har aldrig trott
på att jag skulle får en kille. Jag trivs med honom jättermycke
vi kan prata om allt tillsammans vi säge vart vi tycke och sånt
han är den där personen som jag aldrig trodde fanns men finns
det finns ingen som är som han. jag får tåra av glädje den där
sjukdomen har inte förstörd ¨nåting vi låter den och inte min
hindrar den vägen vi har klarad oss av våra Sjukdoma och
vi bryr oss inte om de vi trivs med varandra som vi är.

catasa skrev:www.birthday.se känns ju lite som "stalking". eller är det bara "stalking" beroende på vilka avsikter man har av informationen? jag har inga onda avsikter, men tycker det känns obehagligt iaf.
men saiten hjälper inte mej, jag vet bara förnamn.

Ja, jag tycker också det känns lite smutsigt att sitta och använda den sajten för att komma ända fram till nutid på de avlägsna grenarna i min släktforskning. Via kyrkböckerna på nätet kommer man fram till cirka 1895-1900, men sedan kan man oftast ha tur och ta sig vidare fram och spåra ättlingarna till hur deras familjer såg ut 1980. Med CD-ROM-skivorna "Sveriges befolkning 1890", "Sveriges befolkning 1900", "Sveriges Dödbok 1947-2003", "Sveriges befolkning 1970" och "Sveriges befolkning 1980". Nu kan man med http://www.birthday.se komma ända fram till nutid, och har alla några klick bort i sin webläsare.

I mitt fall är det ju helt harmlöst och ett helt legitimt insamlande av samma torra biografiska data om alla ättlingar till en stamfader vars alla ättlingar jag försöker kartlägga, även de som är nu levande, och även om någon av dem av någon anledning skulle känna sig förnärmad över att härstamma bl a från släkten Pemer och inte vilja veta av det, och att en avlägsen släkting har upptäckt det och har deras namn och födelse- och familjedata i sin släktuppställning.

Men samtidigt är det onekligen så att http://www.birthday.se lämnar stora möjligheter för folk med betydligt skummare avsikter. Mr X som börjar skriva med en tjej på t ex Vilda Webben (där jag är medlem) och kan utläsa på hennes sida att hon heter Anna i förnamn, bor i Tyresö, är 28 år och fyller år den 19 maj kan kanske pricka in exakt vem hon är med denna sajt. Har hon inte hemligt nummer har han sedan strax hennes telefonnummer via Eniro... det känns lite märkligt... ska det vara ett pris vi får betala för att bl a jag kan spåra nu levande släktingar redan via nätet utan telefonsamtalet till Folkbokföringen tycker jag det är ett högt pris, och tveksamt om det är värt det.

Anna, Tyresö, 28 år och 19 maj drog jag bara till med som fiktivt exempel. Till min lättnad var svaret "Hittade ingen träff på din sökning" när jag knappade in de parametrarna. Puh!

catasa skrev:då finns det ju kanske dom som säger typ "men ta chansen o fråga någon, du lever ju bara en gång iaf". men det är ju f-n också att det ska vara så svårt att göra det (att fråga någon, o om det passar sej). om det är mening att något ska hända så borde det ju inte vara så jäkla svårt.

om man är kär, hur f-n ska man låta bli att tänka på den personen. eller kan andra människor låta bli att göra det? är det bara jag (eller iaf att jag är bland dom få) som tänker på den personen rätt mycket (som man är kär i).

Jag hade en liten historia i julas. Jag blev förälskad i en tjej i min närhet, och jag tog faktiskt mod till mig och berättade som det var. Vilket var något helt nytt för mig som person. Jag hade aldrig vågat göra något sådant tidigare, jag vågade knappt snacka med folk för bara några år sedan. Tyvärr var hon inte intresserad av mig på det sättet, hon ville bara vara min vän (fast det är inte så bara egentligen), och det tog mig några månader att reparera mitt trasiga hjärta. Men hela incidenten fick mig att börja leva på riktigt och faktiskt våga prata med människor och skaffa nya vänner, och göra saker jag aldrig skulle gjort annars, som till exempel att gå på gruppsamtal och lära mig mer om AS, jag tyckte inte jag visste tillräckligt trots 10 år med diagnosen. Eller att utmana min flygrädsla och flyga till London på egen hand och ha en trevlig helg där.
Hon lyfte mig från livets botten kan man säga.

Men jag vet inte när jag vågar göra något liknande igen. Man blir lite avvaktande efter att första gången var lite misslyckad och man kanske väntar lite längre innan man säger till någon hur man känner sig. Det måste kännas rätt och man vill helst se att den andre är lite intresserad också. Det där med att det måste "passa sig" är en bra grej. Hur vet man det, och vad säger man? Jag har nog aldrig varit så förvirrad som när det gäller relationer och sådant.

Som du, Pemer, att använda http://www.birthday.se till släktforskning tycker jag iaf är helt ok!

Pemer skrev:Anna, Tyresö, 28 år och 19 maj drog jag bara till med som fiktivt exempel. Till min lättnad var svaret "Hittade ingen träff på din sökning" när jag knappade in de parametrarna. Puh!

hehe. det var ju tur! annars hade väl någon blivit orolig att du var på väg att göra något dumt

Isabo skrev:Jag hade en liten historia i julas. Jag blev förälskad i en tjej i min närhet, och jag tog faktiskt mod till mig och berättade som det var. Vilket var något helt nytt för mig som person. Jag hade aldrig vågat göra något sådant tidigare, jag vågade knappt snacka med folk för bara några år sedan. Tyvärr var hon inte intresserad av mig på det sättet, hon ville bara vara min vän (fast det är inte så bara egentligen), och det tog mig några månader att reparera mitt trasiga hjärta. Men hela incidenten fick mig att börja leva på riktigt och faktiskt våga prata med människor och skaffa nya vänner, och göra saker jag aldrig skulle gjort annars, som till exempel att gå på gruppsamtal och lära mig mer om AS, jag tyckte inte jag visste tillräckligt trots 10 år med diagnosen. Eller att utmana min flygrädsla och flyga till London på egen hand och ha en trevlig helg där.
Hon lyfte mig från livets botten kan man säga.

Men jag vet inte när jag vågar göra något liknande igen. Man blir lite avvaktande efter att första gången var lite misslyckad och man kanske väntar lite längre innan man säger till någon hur man känner sig. Det måste kännas rätt och man vill helst se att den andre är lite intresserad också. Det där med att det måste "passa sig" är en bra grej. Hur vet man det, och vad säger man? Jag har nog aldrig varit så förvirrad som när det gäller relationer och sådant.

bra att du vågade berätta för henne! det var modigt tycker jag!

jag vet själv att jag har blivit mer självsäker det senaste året. jag träffar fler människor efter jag fick min diagnos. jag vågar mer. jag vågar prata mer med andra människor. men det finns mycket osäkerhet kvar ändå.

Kul att du kom iväg till London. London är intressant, spännande, och fascinerande tycker jag. Jag hoppas själv komma dit igen i år.

Få se om man kommer att vara med om att sakta men säkert bli kär i någon man redan lärt känna och känner på ett mer vänskapligt plan. Jag har ju lärt känna nästan alla tjejer jag någonsin känt via dejtingsajter på nätet så att det liksom var frågan om det skulle tända till "på det viset" eller stanna vid vänskap från första början. Det är egentligen bara två jag har lärt känna IRL, och därtill någon handfull som väninnor till tjejer jag redan känt, och då har det aldrig handlat om någon som riktigt matchat så att man har känt intresset.

För min del känns det väl som att man måste ha det grundintresset till att börja med - *hon ÄR singel*, *hon VILL liksom jag ha barn*, *hon BOR nära* och helst då också *hon ÄR rökfri* och *hon ÄR hundfri*. Visst kan man bli rent attraherad av någon trots något eller några "fel", men det brukar inte leda till att jag känner så starkt att jag verkligen blir sugen på att försöka odla fram starkare känslor. Bara en gång har det känts av klart intresse att försöka släppa på det. En tjej som hade blivit "bara" kompis och vars enda egentliga fel av ovanstående var att hon rökte. Men hon visade så stort ointresse för mer än vänskap själv så det självdog snabbt.

Men det skulle vara jävligt mysigt att bli kär i någon på det viset. Det skulle kunna bli rätt plågsamt att förbli "bara vänner" om man hade tagit mod till sig och fått ur sig vad man kände och det inte var besvarat, men om jag leker med tanken... säg att det är en tjej jag lärt känna under en tid som jag börjar känna pirret för... och dessutom märker jag påtagligt att det är besvarat, kanske t o m att det är hon som förekommer mig och börjar stamma om "Anders... jag tror jag... hm... skulle du... eh... jag är k...."

Vilken otroligt nuttig scen... se henne kärleksfullt i ögonen och bara nicka... "jo... jag med...."

Borde det behöva vara särskilt svårt när det är just romantisk och proppfull av kärlek man är...? Inte är romantiken så otroligt död?

Fast... det upplevs säkert som för klichéartat att hänvisa i första hand till att man är mycket romantisk just vid nätdejting. Tjejerna tycker säkert att var och varannan kille kommer med den infallsvinkeln och "kan inte se skogen för bara träd"... men de borde ju kunna ha lite fingertoppskänsla och inse att det verkligen är bara så sant när det är mig de har fått ett trevligt brev från, tycker ju jag...

Fast jag ska ju börja gå mer på krogen nu, så var det ju...

Nu har jag varit på min första dejt. Det var nu i kväll. Det var mysigt, trevligt, skojigt, pirrigt, nervöst, gosigt, gulligt
Jag tror jag har skaffat mej en pojkvän. Han finns på detta forum, och han får gärna göra sej till känna i denna tråd om han vill
Han är snäll, gullig och omtänksam, och han gillar MEJ!

Jag trodde aldrig jag skulle vara med om något sånt här!
Det käns overkligt, och jag väntar på att jag kommer att vakna ur denna dröm snart!

catasa skrev:Nu har jag varit på min första dejt. Det var nu i kväll. Det var mysigt, trevligt, skojigt, pirrigt, nervöst, gosigt, gulligt
Jag tror jag har skaffat mej en pojkvän. Han finns på detta forum, och han får gärna göra sej till känna i denna tråd om han vill
Han är snäll, gullig och omtänksam, och han gillar MEJ!

Jag trodde aldrig jag skulle vara med om något sånt här!
Det käns overkligt, och jag väntar på att jag kommer att vakna ur denna dröm snart!

Grattis! Kul att höra, hoppas det går bra för er!

Oj, vad härligt det låter! Grattis!!!