All denna ständiga ensamhet...
Känner mig misslyckad och obehövd... Ibland undrar man vad det är för mening med att fortsätta? Jag har sökt..men jag finner inga svar..Finns det ens några svar?

Depressionen har blivit en ständigt återkommande vän på senare år för mig...
Den får mig att verkligen lära känna mig själv, mitt inre sanna jag.

Därför hyllar jag den, samtidigt som jag föraktar den.





Moderator atoms - modifierade rubriken.

Jag tror att en av de bättre alternativen är att finna sig i situationen som råder. Men att försöka dra sig till allt som kan ge en små ljusglimtar att se upp till. Försöka göra det som man tycker är roligt/har varit roligt eller åka iväg ett par dagar och hälsa på någon som betyder mycket och kan få en på bra humör, alternativt ringa någon som själv inte är deprimerad och som du har förtroende för. Genom depressioner kommer många negativa punkter in och bryts inte mönstret brukar det bara bli värre. Att tänka eller söka svar gör inte heller det hela bättre - försök avleda tankarna.

Det är jobbigt att fastna i mörka tillstånd men det blir bättre. Våga tro på det.

Jag har varit mer eller mindre deprimerad hela mitt liv. Som barn var jag jämt mobbad i skolan vilket drog ner mig mera. Senare vuxenmobbning som också drog ner mig. Det har hänt så mycket som dragit ner mig, djupt.

Nu har jag bara en lindrig depression men äter medicin. Depressionen pendlar.

Satanen skrev:
Depressionen har blivit en ständigt återkommande vän på senare år för mig...
Den får mig att verkligen lära känna mig själv, mitt inre sanna jag.

Intressant. På vilket sätt menar du att du lär känna ditt "inre sanna jag" genom depressionen? När jag är inne i en depression tappar jag nämligen greppet om hela min jag-upplevelse. Jag förlorar hela min känsla för identitet, min verklighetsförankring osv., och vet inte längre vad jag är bra på, vad jag tycker är roligt, vad jag har för mål och ambitioner m.m.

Fast du kanske menar att du lär känna dig själv mellan depressionerna?

Jag har bipolär sjukdom och depressioner är ett aber. Det är en sjukdom jag inte önskar min värsta fiende.
Man förlorar verkligen sig själv när man går in i en depression. Sedan blir man lätt rädd för att man ska drabbas av en ny depression.

Jag har just kommit ur en svår depressionsperiod, jag lever fortfarande i det, även om jag inte har seriösa suicidtankar nu. Jag gillar svart. På ett projekt jag var med på ritade psykiatern kurvor, antingen pendlar jag mellan normal och depression, eller mellan under normal och depression. I mina depperioder har jag satt migsjälv på golvet i skräddarställning med teljus runt och Nightwish eller liknande på hög volym, på den tiden trodde mor jag var satanist...

Numera bor jag själv, googlar rakblad, shoppar svarta kläder och läser om goth, borghar, vampyrer, varulvar, blod, rosenkransar och religion...

Hej!

Är jag den enda aspien som mått dåligt/ fastnat i negativa tankar (av tvångsmässig karaktär) så gott som dygnet runt sedan 12-års åldern?
(Med undantag för några dagars paus några gånger per år och bättre perioder på somrarna, dock bara under tonåren - är nu 22)

Om det finns andra här, har ni kommit ur det och i så fall hur?


Hälsningar från en som febrilt försöker återfinna livet.

För mig har det inte upphört, började då jag var 10 år. Undrar om fler än vi två har fastnat i detta? Riktigt jobbigt att jämt oroa sig för sin familj, mycket ångest. Tvånget har dock blivit bättre med åren, är snart 36 år.

Fyller 20 i april och har mått skit sedan slutet av sexan~

Jag fick faktiskt bort mina skräcktankar som handlade specifikt om badhuset och skolgympan med hjälp av ECT. Och då hade jag haft dessa tvångstankar som jag även drömde om i cirka 20-25 års tid.

Men det generaliserade ångestsyndromet, det kan jag inte bota. Det är bensodiazepiner varje dag i resten av mitt liv som gäller. Depressionen gick inte bort heller, verkar inte vara depression jag har, det stämmer in mer på schizofreni av kataton typ. Det som verkade vara katatoni försvann efter ECT, men är gradvis på väg tillbaka.

Mina tvångstankar är starkt ihopkopplat med mitt specialintresse (filosofi), massor av existentiella knutar (svarslösa frågor), och har nog pågått sedan jag gick i sexan ungefär. Är 17 just nu. De har inneburit ett starkt dysemotionistiskt mönster, kan inget annat än att se dåliga saker i mig själv och min levnad....Massor av saker som snurrar runt och kommer fram obemärkt...Med ADHD, blir det ännu mer kaos, och ångest.

kan det vara att man får depression om man har asperger ? framförallt när man inte vet om det? ..... eller går det inte ihop? eller är det kanske precis det när det blir för mycket input? ..... ska har utverdering av utredningen på tisdag .... är så fruktansvärd rädd att det blir ingen diagnos .... känner mig väldigt nere .... det är första gången jag känner mig hemma med en diagnos och med andra som har det .... och det skulle förklara så mycket .... men vad om jag inte får non diagnos?
men frågan var igentligen om det går ihop med asperger och depression .... non som vet?

Vad jag läst och hört så är depression mycket vanligt bland aspies.

Jag själv har varit deprimerad till och från i minst 10+ år - säkert längre. Detta till sådan grad att jag misstänker att jag har dystimi (en "mildare" men kronisk variant av atypisk depression). Jag kan utan att överdriva, påstå att jag väldigt, väldigt sällan känner någon större lycka eller belåtenhet över något här i livet. Och självförtroendet är som en jävla bergochdalbana: går upp och ned för jämnan.

tyskamama skrev:kan det vara att man får depression om man har asperger ?

Absolut: Det är ett inte ovanligt sätt som det upptäcks på.

Men oroa dig inte för att den diagnosen inte ställs, nyttan med det är ju egentligen att det hjälper andra att hjälpa dig på rätt sätt.

Jag är diagnosticerad med återkommande depressioner.

Jag är diagnostiserad med dystymi.
Har haft det i 16 jävliga år nu (dvs halva mitt liv), dessutom har jag ångest som går i perioder.


Jag är övertygad om att det hänger ihop med mina AS-drag.

tack för era svår .... har blivit så osäker angående min depression när det gäller utredningen ..... vill bara att det är tisdag .... så att jag vet

Jag har lidit av återkommande depressioner sedan 12-årsåldern, i snart 28 år alltså. Om det beror på min AS eller om jag har en personlighet som lättare drabbas av depressioner det vet jag inte. Men jag är övertygad om att AS har försämrat utgångsläget.

Sen känner jag igen mig i det som Deadly_Nightshade skriver:
"Jag kan utan att överdriva, påstå att jag väldigt, väldigt sällan känner någon större lycka eller belåtenhet över något här i livet. Och självförtroendet är som en jävla bergochdalbana: går upp och ned för jämnan".

Plus en hel del ångest, stress, skuldkänslor och tvångsbeteende som inte direkt förbättrar läget.

Jag tror inte depressionen har med AS att göra utan snarare känslan att inte passa in.

Fenren har ett rätt där,men tror de kan ha med as att göra med...
Så fort mitt lilla vänners gäng inte pratar med mig,även om jag står mitt ibland dom så blir jag deprimerad och kan näst intill gråta för att det känns som att ingen vill vara med mig eller så,men innerst inne vet jag att dom aldrig skulle göra sånt mot mig.

Dom vet inte om att jag kan få sånna stunder ibland,och jag vågar ej säga det heller. Sen när jag sitter hemma så lyssnar jag ofta på lugn techno musik (ja det finns sånt ) och tänker hur världen skulle se ut om en sån som jag inte fanns,NEJ jag har inga sånna tankar att ta mitt liv eller så,aldrig!

En min psykolog så är det normalt att man blir lätt deprimerad för de är nått inom AS,står även på "attenstions" sida (förlåt jag e inte duktig på stava)

Jag har haft depressioner i mitt liv men inte många. I samband med livskriser.

Jag har också läst att deprissoner är vanligt för de som har asperger. Jag själv är i en deprission och har varit det i flera år nu...
Tror det är svårt att INTE bli deppig när man känner att man inte passar in i denhär världen.

Det är vanligt att personer med AS har olika typer av depressioner... men det kan väl också vara pga miljö så som all stress av att personer med AS känner obehag för mycket? eller lever med mycket ångest?

Jag har återkommande depressioner, är diagnostiserad med bipolär sjukdom. En del av depressionerna kan spåras till perioder då jag bara har varit helt och fullständigt utmattad.
Just det att behöva anstränga sig så mycket för att hänga med socialt, allt det som "vanliga" människor verkar förstå per automatik, det kan börja äta på en och ge en depression. Det är viktigt att inte gå med obehandlad depression utan att gå till läkare omgående.