Hej,
Jag är storasyster till en man som jag tror har AS, han har ingen diagnos men ändå. Han dricker kopiöst i perioder och kan inte säga nej till det han kallar "suget". Än så länge har vi i familjen genom samtal kunnat hjälpa honom att sluta, samt hans kontakter med kurator och psyk-läkare. Både när han börjar och slutar dricka sker det plötsligt. Vi har bett honom att ringa, ta kontakt med någon av oss när "suget" sätter in men hittills har han valt att dricka istället.

Jag har en teori om att min bror självmedicinerar när ensamheten och trycket på honom blir för hårt. Som det står i Frågor om Asperger här på forumet:
"En del med ADHD, depression, bipolärt syndrom, social fobi, hög stresskänslighet etc försöker självmedicinera med alkohol eller andra droger om de inte får adekvat hjälp. "

Jag undrar om min bror skulle få hjälp att bättre förstå sig själv och hitta ord på sina reaktioner om han fick en diagnos. Det skulle också hjälpa mig att prata med honom om detta om vi får gemensamma ord. Mina föräldrar tycker inte det är lika viktigt.

Till saken hör att min bror sa upp bekantskapen med psykvården efter några år med BUP och särskilt boende på 1980-talet. Han hade fått nog med terapi, sa han och ville jobba istället. Nu är han inte intresserad av diagnos. När han inte dricker lever han ett bra liv med egen bostad och jobb. Men jag ser hur hög belastning han lever under, i sociala situationer, också med oss i familjen, jag känner också igen hans tvångsritualer även om han försöker dölja dem. Jag har själv kämpat med mina tvång i många år, så jag vet.

Vad tror ni, skulle en diagnos, med dess begrepp och förklaringar, kunna hjälpa min bror? Hur kan jag hjälpa honom att säga ja till diagnos? Han säger nej till det mesta som är nytt och som han inte kommit på själv.

Tacksam för svar.

Moderator Gripandekylig - tråd flyttad från Att leva som Aspergare

Att självmedicinera är förvisso förekommande vid särskilt ADHD (för att få ork och energi), men det behöver inte vara något neuropsykiatriskt. Om han i övrigt har ett bra liv med fungerande jobb och bostad så låter det nog mest som ett vanligt missbruksproblem.

Hej och välkommen!

Du skulle kanske kunna prata om dina egna (tidigare) tvång och säga att du tror att du själv har aspergerlika drag. Säga att du har läst en hel del om AS. På så sätt kan du prata om AS utan att han behöver värja sig.

Jag håller med om att det skulle kunna hjälpa din bror att få diagnos, om han verkligen har AS och/el ADHD. Visserligen har han jobb och bostad men tydligen mår han inte bra.

Heliora skrev:... Om han i övrigt har ett bra liv med fungerande jobb och bostad så låter det nog mest som ett vanligt missbruksproblem.

Ursäkta om detta blir Off-Topic, men jag vill ställa en antagligen en dum fråga: När du säger 'vanligt missbruksproblem', menar du då typ fysiskt beroende?

barracuber skrev:

Heliora skrev:... Om han i övrigt har ett bra liv med fungerande jobb och bostad så låter det nog mest som ett vanligt missbruksproblem.

Ursäkta om detta blir Off-Topic, men jag vill ställa en antagligen en dum fråga: När du säger 'vanligt missbruksproblem', menar du då typ fysiskt beroende?

Ja, eller kemiskt beroende eller vad det nu än är, vad vet jag. Jag menade bara att alla med missbruksproblem inte nödvändigtvis behöver ha NPF.

Hej och välkommen!

Heliora har rätt. Alla med missbruksproblem behöver inte nödvändigtvis ha AS, ADHD eller några andra bokstäver heller för den delen.

Har du dock starka misstankar (det är ju trots allt du som känner din bror bäst) så kan ett sätt vara som Alien föreslog: ta upp dina egna funderingar eller berätta om dina egna tvång, så behöver han inte gå in i försvarsställning utan ni kan närma er problemet hyfsat neutralt.

Det främsta är dock att bli av med alkoholismen. Där hjälper inga diagnoser i världen mer än stark vilja och målmedvetenhet från hans sida. Han måste bestämma sej att sluta; för sin familjs skull, för jobbets skull och allra allra främst för sin egen skull.

Finns problem med sockerberoende eller diabetes i familjen? En del med sockerkänslig konstitution får extra svårt att motstå alkohol eftersom de är besläktade.

Tack alla!
Skönt med ett forum fullt av folk som förstår vad man pratar om.

Jo, det finns i mina ögon mycket som tyder på AS i min brors fall (och i mitt fall också men inte lika tydligt). Jag ser nu att jag var otydlig med detta i min första fråga. Ritualer, mkt nischade specialintressen, speciella strukturella förmågor, tvång, sociala problem. Att han dricker är i min mening inget tecken på AS. Men det var intressant att läsa teorin om själv-medicinering, eftersom jag tänkt över det som en möjlig orsak till hans hetsiga och plötsliga perioder av drickande.

Ja, det måste vara hans beslut att sluta. Senaste gången gjorde han det för att han skulle få sjukpenning, innan sa han till mig på fyllan att "Jag kan inte göra något åt det här nu." Han drack motsvarande tre 75:or sprit om dagen i tio dagar den gången. Men sen när pengarna kom på tal och hans läkare sa att han inte kunde sjukskriva honom om han är full så slutade han tvärt, samma dag.

Jo, sockerberoende finns nog. Har det själv. Men ingen diabetes vad jag vet. Brorsan snaskade rätt bra ett tag förut, fast bara en sorts godis i långa perioder. Det kan helt klart ha med saken att göra men det förklarar inte orsaken till att han plötsligt sätter igång att dricka efter t ex tre månaders uppehåll.

Ja, jag har prövat att prata "via" mina egna tvång och det har hjälpt lite grann. Brorsan tar nog sina som något väldigt självklart, hela hans liv är fyllt av tvång och ritualer (Telefonluren på? Dörren låst? Vattenkranen av? Händerna rena? Antal uttalade hejdå ok? Alla grejer nedstoppade i platspåsar på plats? Planering halvår i förväg...osv...). Tvången är inte något problem, säger han. Kanske är de en sådan självklar (och styrande) del i hans liv att han inte riktigt kan föreställa sig ett liv med färre tvång? Han har berättat en del saker för mig, som att han t ex efter en middag minns allt alla har sagt under kvällen. Jag tänker att sådant inte kan vara lätt att bära, att det någon gång måste få rensas ut. Kanske drickandet gör att han får glömma lite?

Så, eftersom han inte uttrycker det som problem känns som att jag väcker en björn som sover att hävda att han bör få diagnos. Samtidigt tycker jag att han har rätt att få lära känna sig själv. Jag hoppas det skulle hjälpa honom i kampen mot drickandet. Fast jag har inte sagt det tydligt till honom ännu, mycket pga att våra föräldrar tyckt annorlunda. Jag inte vill förvirra situationen.

Min bror är en intelligent man som mycket väl kan förstå komplicerade sammanhang. Jag känner att han levt i en skyddad puppa, skyddad från sig själv och den han är. Han funderar mycket på sin person och på varför han bara vill göra sånt han själv bestämt och aldrig det någon annan föreslår t ex. Han kanske kan få svar i samtal kring autism och AS.

Eller så har jag fel. Kanske känner han sig själv mycket väl ändå, tillräckligt väl, med all kontroll, tvång, ensamhet och jobb, bostad, familjen, intressen, få goda vänner. Kanske är hans drickande separerat från hans övriga problem.

Mycket intressant och insiktsfullt inlägg.

kanjon skrev:Han drack motsvarande tre 75:or sprit om dagen i tio dagar den gången.

Jösses! Dör man inte av alkoholförgiftning då? *retorisk fråga* Men lite småtypiskt också. Jag brukar säga halvt på skämt att aspergare aldrig gör nånting halvhjärtat...

Men sen när pengarna kom på tal och hans läkare sa att han inte kunde sjukskriva honom om han är full så slutade han tvärt, samma dag.

Det är också något som jag hört främst bland andra med NPF. Att bara sluta tvärt med något, även om man varit beroende länge. Har själv gjort så med annat.

Jo, sockerberoende finns nog. Har det själv. Men ingen diabetes vad jag vet. Brorsan snaskade rätt bra ett tag förut, fast bara en sorts godis i långa perioder. Det kan helt klart ha med saken att göra men det förklarar inte orsaken till att han plötsligt sätter igång att dricka efter t ex tre månaders uppehåll.

Nä, det är ju lite mystiskt. Har han själv givit någon förklaring?

Ja, jag har prövat att prata "via" mina egna tvång och det har hjälpt lite grann. Brorsan tar nog sina som något väldigt självklart, hela hans liv är fyllt av tvång och ritualer (Telefonluren på? Dörren låst? Vatten kranen av? Händerna rena? Antal uttalade hejdå ok? Alla grejer nedstoppade i platspåsar på plats? Planering halvår i förväg...osv...). Tvången är inte något problem, säger han. Kanske är de en sådan självklar (och styrande) del i hans liv att han inte riktigt kan föreställa sig ett liv med färre tvång?

Eller också är det faktiskt mer konstruktivt än det kan verka för en utomstående. Om man känner att man har kontroll över åtminstone sig själv och sin närmiljö så kan resten av världen få vara hur rörig den vill.

Jag funkar i alla fall så. Jag har inte riktigt såna tvång men har mycket välutvecklat sinne för ordning & harmoni och har stort behov av att ha det okrafsigt omkring mig och veta var allting är, inkl mina filer på datorn. När det blir för stökigt så jag tappar överblicken och jag inte orkar åtgärda det så mår jag inte bra alls, och om jag inte ens får, t ex för att jag inte är hemma hos mig själv, så mår jag riktigt dåligt.

Även när det är högst temporära saker, t ex hur tvätten hängs i torkskåpet o dyl, så skaver det om det blir fel. Men det är inget jag skulle vilja vara utan heller eftersom det är väldigt praktiskt att ha ordning. Möjligen är jag lite irriterande för omgivningen eftersom jag gärna vill ha kontroll över för andra oväsentliga detaljer och har svårt att samarbeta eftersom jag vill göra allting på mitt sätt.

Han har berättat en del saker för mig, som att han t ex efter en middag minns allt alla har sagt under kvällen. Jag tänker att sådant inte kan vara lätt att bära, att det någon gång måste få rensas ut. Kanske drickandet gör att han får glömma lite?

Nä, det måste vara jobbigt. Vet andra aspergare som har den förmågan. Jag brukar främst minnas allt jag själv sagt, särskilt om jag sa nåt dumt. Och det är jobbigt nog, så visst kan det ligga något i din hypotes.

Så, eftersom han inte uttrycker det som problem känns som att jag väcker en björn som sover att hävda att han bör få diagnos. Samtidigt tycker jag att han har rätt att få lära känna sig själv. Jag hoppas det skulle hjälpa honom i kampen mot drickandet. Fast jag har inte sagt det tydligt till honom ännu, mycket pga att våra föräldrar tyckt annorlunda. Jag inte vill förvirra situationen.

Alltid svårt att veta sånt där. Jag hade en vän som jag var säker på hade AS men jag bara berättade om min egen och valde att vänta med att tipsa om att det kunde gälla honom också för att jag kände att han inte var redo att ta till sig det just då. Några år senare kändes det som bättre läge och han sökte och fick diagnos då.

Min bror är en intelligent man som mycket väl kan förstå komplicerade sammanhang. Jag känner att han levt i en skyddad puppa, skyddad från sig själv och den han är. Han funderar mycket på sin person och på varför han bara vill göra sånt han själv bestämt och aldrig det någon annan föreslår t ex. Han kanske kan få svar i samtal kring autism och AS.

Det där är typiskt för autismspektrum: att vara extremt starkt inifrånstyrd och ha låg till noll anpassningsförmåga. Finns nog också många av oss som är flexibla 'på ytan' så att säga, som lärt oss anpassa oss för att man vill vara till lags, inte vågar säga ifrån eller ens inser att man har rätt att göra det. Men man går sönder inuti av det. Det är som att både kroppen och själen tvingar en att vara mer 'självisk' än man kanske skulle vilja vara, så att man blir sjuk, deprimerad eller helt utmattad om man inte är extremt rädd om sig och bara gör det man själv orkar, vill och känner sig intresserad och inspirerad av.

Alla kanske inte har det lika starkt, några kanske lär sig hitta någon sorts fungerande kompromiss, men jag tror det är typiskt aspigt att i alla fall ha svårt att anpassa sig utan att betala ett ohemult högt pris för sånt som för andra är självklart och går mer eller mindre automatiskt.

Eller så har jag fel. Kanske känner han sig själv mycket väl ändå, tillräckligt väl, med all kontroll, tvång, ensamhet och jobb, bostad, familjen, intressen, få goda vänner. Kanske är hans drickande separerat från hans övriga problem.

Du känner ju din bror bäst så det är förstås ännu svårare för någon av oss att veta. Tycker i alla fall dina spekulationer låter vettiga. Dock brukar de som är nöjdast med sin diagnos vara de som själva kommit på att de kanske har AS och sökt utredning. Kan därför inte riktigt råda dig.

TACK för fin respons!

Inger, du säger så många bra saker. Skönt att få skratta åt vissa jobbiga saker också.

Nej, halvhjärtat är hans drickande inte. Men det är hemskt just när det gäller droger. Det rus han verkar söka går inte att få på ett par glas vin men det är nog där han får dra gränsen. Eller vid noll glas.

Ibland har jag och föräldrarna funderat på om det omåttliga supandet också är en sorts ritual. Han har berättat för mig att han redan första dagen han började senast hade handlat så det skulle räcka i tre dagar (tillsammans ca 3 75:or om dagen omräknat i sprit). Som om det var bestämt hur mycket som skulle drickas och att det inte gick att rubba, för ordningens skull.

Fast sen när ett överordnat intresse, ordnad ekonomi, hotades av alkoholbeteendet så fick drickandet stryka på foten. Han har alltid haft förmåga att spara och är försiktig med pengar. Nu fick han inte sjukpenning om han var full. Tror det var det som satte stopp den här gången, snarare än insikt om att han borde sluta dricka. Vilken orsak som helst var bättre än att det fortsatte. Som nykter nu efteråt ser han hur farligt hans beteende är men i ruset har alkoholen kommandot...

När han var full sa han att han "inte kunde göra något åt" det. Jag och föräldrarna sa, att du kanske inte klarar det ensam men med hjälp och tillsammans med oss klarar du det. Och det gjorde han! HURRA för det!

Men man vet inte om eller när det händer igen. För när "suget" (som han kallar det för) slår till, slutar han kommunicera och ljuger och luras på ett sätt som jag tror är vanligt bland alkoholister.

Apropå diagnoser och hur man ser på sitt liv. Du beskriver någonting som jag tänkt mycket på (har inte förstått hur man gör såna där snygga citeringar ännu):

"Eller också är det faktiskt mer konstruktivt än det kan verka för en utomstående. Om man känner att man har kontroll över åtminstone sig själv och sin närmiljö så kan resten av världen få vara hur rörig den vill."

Det är det jag menar. Han kanske ÄR nöjd, efter omständigheterna. Hans värld utanför kontrollen är kaotisk, jag har mött honom i upplösningstillstånd när små olyckor skett.

Det verkar även rimligt att det bästa är att komma på önskan om diagnos själv. Min bror är väldigt inne på sina egna intressen och funderingar och hanterar andras på distans, även om jag vet att han funderar vidare på det han hört, fast inte i dialog med någon annan. Han kan komma tillbaka till sånt jag sagt för åratal sedan, hans tankeprocesser och minne är betydligt längre än mina... Kanske om jag berättar att jag börjat ta reda på mer om mina AS sidor, att han lyssnar och blir nyfiken.

"Dock brukar de som är nöjdast med sin diagnos vara de som själva kommit på att de kanske har AS och sökt utredning. Kan därför inte riktigt råda dig."

Jag förstår att mina frågor inte går att besvara direkt, men det är ovärderligt att ha detta bollplank, verkligen. Ser också mer och mer hur jag kan lära känna mina egna AS sidor bättre.

Citera gör man genom att antingen trycka på Citera-knappen ovanför inlägget (om man vill citera hela) eller genom att markera textstycket man vill citera och trycka på Quote-knappen ovanför rutan där man skriver in sitt svar (om man vill citera bara enskilda delar).

kanjon skrev:Det verkar även rimligt att det bästa är att komma på önskan om diagnos själv. Min bror är väldigt inne på sina egna intressen och funderingar och hanterar andras på distans, även om jag vet att han funderar vidare på det han hört, fast inte i dialog med någon annan. Han kan komma tillbaka till sånt jag sagt för åratal sedan, hans tankeprocesser och minne är betydligt längre än mina... Kanske om jag berättar att jag börjat ta reda på mer om mina AS sidor, att han lyssnar och blir nyfiken.

Låter som en utmärkt strategi!

Känner igen mig i det där med att behöva tid att ta in saker. När jag får goda råd brukar min första reaktion vara att det känns irriterande och påträngande med information som jag inte själv efterfrågat för då har jag inget ledigt fack i huvudet att stoppa den i. Så jag brukar säga "jaja", stöna ointresserat och helst vilja byta samtalsämne så fort som möjligt, alt hetlevrat försvara mitt sätt att göra saker.

Men sen när jag har låtit fröet gro nånstans i bakhuvet några veckor, månader eller år kan jag plötsligt komma på att det var jättebra råd och börja efterleva dem.

Sedan jag kom på detta och började kunna förklara för min väninna m fl hur jag funkar känner de sig (förhoppningsvis) inte lika ouppskattade längre när de kommer med välmenta tips...

Väl beskrivet! Det där känner jag igen. Man måste också möblera om bland allt det gamla för att passa in det nya...

Inger skrev:När jag får goda råd brukar min första reaktion vara att det känns irriterande och påträngande med information som jag inte själv efterfrågat för då har jag inget ledigt fack i huvudet att stoppa den i. Så jag brukar säga "jaja", stöna ointresserat och helst vilja byta samtalsämne så fort som möjligt, alt hetlevrat försvara mitt sätt att göra saker.

Tack igen för goda råd och uppmuntrande ord!

Är det någon som vet om det är vanligt att utveckla alkoholism vid "oupptäckt" asperger?

asklas skrev:Är det någon som vet om det är vanligt att utveckla alkoholism vid "oupptäckt" asperger?

Det kan väl knappast finnas data vid oupptäckt AS? Tvivlar på att det finns data även vid upptäckt AS. Att sambandet mellan ADHD och droger är starkt är allmänt känt, t ex inom fångvården.

Alkohol är ett av flera sätt att reglera sina känslor varför alkoholen kan vara intressant, särskilt för dem som reagerar "fel" på psykofarmaka eller helt enkelt inte vill bli känslomässigt avstängda. Konstnärer och musiker vill definitivt inte bli vingklippta!

Det går knappt att medicinera en kompositör om man vill ha fram vacker musik.

Så - vilka kreativa människor känner vi till, som gissningsvis hade AS? Någon av dem som söp? Varsågod och tänk till, ni som har gott minne! Van Gogh?

De kreativa löper alltid större risk för depression och missbruk pga att de är skapta med lägre serotoninhalt och större kaoscentrum i det limbiska systemet. Bland dem finns säkert många aspergare. Autister med dålig impulskontroll = risk för beroende?

Om det finns någon statistik vet jag inte, men det finns väl rätt många exempel på aspergare som missbrukat alkohol och/eller narkotika. Så måste man dessutom ta hänsyn till att det antas finnas ett ganska stort överlapp mellan AS och ADHD, och vid ADHD finns det säkrare underlag för att missbruk är vanligt. Det gör att det kan vara svårt att säga hur ofta ett missbruk beror på AS eller samtidig förekomst av AS och ADHD (där sistnämnda kanske har missats i diagnosticeringen).

Debbido skrev:De kreativa löper alltid större risk för depression och missbruk pga att de är skapta med lägre serotoninhalt och större kaoscentrum i det limbiska systemet.

Det är ett mycket intressant påstående. Var har du hittat det? Hur har man undersökt det och hur har man definierat "de kreativa"? Vilken kontrollgrupp har man jämfört med?

Jag vill läsa mer om detta och tar tacksamt emot referenser när det gäller fakta i ämnet.

Med oupptäckt menade jag nog det faktum att folk verkar gå omkring ganska länge innan de får en diagnos och eventuella hjälpredskap för hur de kan hantera sina liv på bästa sätt. Själv är jag 38 och ska först nu på en utredning. Mitt sätt att hantera och trycka ner vissa känslor var att dricka alkohol som senare blev alkoholism. Ville bara veta om det scenariot är vanligt.

I ditt och mitt fall är det väldigt vanligt

Titti skrev:

Debbido skrev:De kreativa löper alltid större risk för depression och missbruk pga att de är skapta med lägre serotoninhalt och större kaoscentrum i det limbiska systemet.

Det är ett mycket intressant påstående. Var har du hittat det? Hur har man undersökt det och hur har man definierat "de kreativa"? Vilken kontrollgrupp har man jämfört med?

Jag vill läsa mer om detta och tar tacksamt emot referenser när det gäller fakta i ämnet.

Det finns många studier kring bipolaritet och kreativitet (t.ex. de här).

Man har också tittat på depression och andra funktionshinder/sjukdomar, särskilt de som har direkt med hjärnan att göra, och den kreativa processen.

Spännande, ska kolla direkt!

Tony Attwood skriver om det i boken Om Aspergers syndrom

Titti skrev:

Debbido skrev:De kreativa löper alltid större risk för depression och missbruk pga att de är skapta med lägre serotoninhalt och större kaoscentrum i det limbiska systemet.

Det är ett mycket intressant påstående. Var har du hittat det? Hur har man undersökt det och hur har man definierat "de kreativa"? Vilken kontrollgrupp har man jämfört med?

Jag vill läsa mer om detta och tar tacksamt emot referenser när det gäller fakta i ämnet.

Det tar för lång tid nu att hitta den hemsida jag fick tag på för nästan 10 år sedan, som beskrev det något större tomrummet i limbiska systemet hos kresensitiva människor. Jag hade ställt frågan till Drömjaget, det allmedvetna (Jung): "Vad är grundorsaken till alla mina sjukdomar?" När jag började vakna nästa morgon och hjärnan befann sig på teta-nivå hörde jag orden "Limbiska systemet". Det var då jag tog reda på vad det innebar.

Liknande sida:

http://www.00tal.com/?p=1149

Det tar en stund att googla sig fram till detta med tomrummet i Limbiska systemet, som är så viktigt för den som skapar. Ångest är ju som vi vet många konstnärers främsta tillgång. Med kresensitiva menar jag alla verkligt känsliga konstnärer, författare, musiker eller annat. Allt som kräver "nytänk".

Att både kresensitiva och förälskade personer har låg serotoninhalt var det en professor i psykiatri som sa i ett TV-program för några år sedan. "Därför blir det självmordsrisk om förhållandet går över styr." Att rockmusiker har kort livslängd är ju bevisat. En låg serotoninhalt är så vitt jag fattat det en förutsättning för en rejält förhöjd endorfinhalt, som vid nyskapande, förälskelse - och alkoholintag.

Ja, Tony Attwood skriver om det och jag har även läst det i någon annan bok (kommer tyvärr inte ihåg vilken).

Jag känner dock igen det. Jag missbrukade alkohol en lång period av mitt liv.
Men jag har ju ingen AS-diagnos än så...hmm...

Debbido, jag gillar din inställning och dina tips!