Jag har fått diagnosen aspergers syndrom, och faktiskt börjat känna igen mig och identifiera mig med den. Fast nu inser jag att den är fel och jag tycker vissa saker är märkliga:

Personlighetsmässigt är jag som en aspie. Jag är och har varit udda hela mitt liv, aldrig passat in och känt mig utanför. Jag är inte som dom andra fåren och sticker ut genom att vara omogen, annorlunda och ha svårt för folk. Har knappt några vänner och har svårt att umgås med andra. Jag behöver tid för mig själv och funderar djupt på saker. Jag har också en tendens till att bli besatt av saker och älta.

Men, när jag läser om skillnaderna mellan en AS och en NT hjärna, så ser jag att jag har en NT hjärna. Jag säger tack även fast jag inte är tacksam, är oärlig för att det är socialt lämpligt osv. Samt att min hjärna är byggd för polytropisk uppmärksamhet, kan till exempel titta och lyssna i en konversation och samtidigt fundera på andra saker (som fotbollsresultat) medan de med AS använder monotropisk uppmärksamhet, tex de missar de signaler som påkallar uppmärksamheten för andra saker.

Mer om detta finnas att läsa här: http://media.pedagogisktperspektiv.se/2010/05/liv_och_larande_med_autism.pdf

Det här var intressant:

Om man vill kan man föreställa sig att de neurotypiska har sin egen triad av begränsningar
(svårigheter) vad gäller social förståelse, kommunikation och rigiditet i tänkandet (Klein,
2003; Lawson, 2001; 2003; Murray, 2001). De ger till exempel ibland en förvanskad bild av
verkligheten (och kallar det för diplomati). De har en disposition som gör det möjligt för dem
att säga en sak men mena något annat. Detta kallar de att vara socialt anpassningsbar. De
neurotypiskas sätt att kommunicera kan vara undvikande, indirekt eller t.o.m. oärligt. Det är
inte så att de vill vilseföra eller förvanska, men deras behov av att bli socialt accepterade
väger tyngre än deras behov av att vara ärliga, och kan få besvärliga följder.

Men det är inte bara NT som vill bli socialt accepterade, det vill (iaf många) aspergare också. Alltså lär de sig att säga vita lögner för att inte såra folk (och även andra lögner som är till för att gynna dem själva), men det kan ta längre tid att lära sig för dem.

Dessutom så är det ingen knivskarp gräns mellan autismspektrumtillstånd och normaltillståndet. Det viktigaste är om du har problem av dina aspergerdrag; då är det orsak nog till att du fick diagnos.

Jag är sådan att jag tänker på annat när folk pratar med mig. Det är som om min hjärna triggas av det. Dvs den börjar bearbeta information från tidigare konversationer när jag pratar med folk. Kan nog vara irriterande för andra. Tror inte alls att det är NT att vara sådan, snarare autistiskt.

Fast att kunna vara en social kameleont, vilket jag är, torde kräva ett stort mått social kompetens = talar emot AS (?)

lallic skrev:Fast att kunna vara en social kameleont, vilket jag är, torde kräva ett stort mått social kompetens = talar emot AS (?)

Inte alls ovanligt, speciellt hos kvinnor med AS.

Här är lite lättlyssnat
http://www.blogtalkradio.com/aspergerwomen

Jo, men idag kom jag på mig själv att jag nog automatiskt tolkar kroppsspråk vilket är NT. När jag satt och väntade på bussen tittade jag på dom andra när dom kommunicerade. En tjej sa: "Nej, den lämnar vi hemma" och höll ut handen som ett stopptecken. Jag förstod automatiskt att det var en förstärkning på "den lämnar vi hemma". En med AS klarar ej sådana saker.

Rättelse: Många med AS klarar inte det, många andra klarar det. En del helt enkelt efter många års övning, andra har aldrig haft problem med just det - men med tillräckligt många andra AS-drag för att få diagnosen ställd.

I princip ingenting när det gäller AS går så där pass i svart eller vitt enbart och kan slås fast så glasklart. Det är ett visst antal av flera olika kriterier som ska uppfyllas, så det är många möjliga kombinationer. Mycket få har alla AS-drag på en gång, men har man diagnosen har man tillräckligt många drag.

Okej, fast när nu diagnosen ska tas bort och ersättas med autism, så kommer det krävas att man uppfyller fler kriterier, vilket gör att många blir avdiagnostiserade. Det tycker jag är dumt.

Det som vidare gör att jag tvivlar på diagnosen är att jag är socialt anpassningsbar som jag skrev innan. Det betyder att jag kan tala med bönder på bönders vis och lärda på latin. Jag vet också vad som är rätt och fel i sociala sammanhang, men struntar ibland medvetet i uppförande och gör på mitt vis istället. Dvs om jag känner för att göra något avvikande, så gör jag det, men jag kan skärpa mig när det krävs.

Jag kan förstå en massa NT kroppsspråk och miner.

Men det beror på att jag övat målmedvetet i 15 år på att förstå och memorera dom.

Jag är autistisk ändå. Fast har "mild AS" vad jag vet. Egen bedömmning.

Instämmer med Pemer. Känner igen mig själv i mycket av det du beskriver och alltid någon annan aspergare i resten. Att jag och de har asperger kan inte rimligen tvivlas på. Du kan lugnt släppa även den där föreställningen att man måste sakna social kompetens eller flexibilitet.

Men förutom det Pemer nämnde fladdrar det också runt, bland både "experter" och en del av oss själva, allsköns missuppfattningar om hur många eller väldigt speciella kriterier man måste uppfylla som inte har stöd vare sig i hittillsvarande diagnoshandböcker eller i vederbörande personers livshistoria och -situation.

Det finns också de fackmän som vill strama åt diagnoskriterierna, och de kommer ju nu att bli bönhörda åtminstone i DSM. Eftersom de inte samtidigt tänker införa någon diagnos som passar de hjälpbehövande som då helt faller utanför diagnosradarn, och det kan tänkas att många av dem är välkompenserande personer, "oärliga mot sig själva" så att säga, vilket för en aspergare alltid tar extra energi, som man därtill ofta har extra ont om, så kan en del av dem komma att få det lika tufft som innan aspergerdiagnosen fanns, ja.

Men då undrar jag, är inte just avsaknaden av social kompetens och flexibilitet (kognitiv funktionsnedsättning) själva grundpelaren i asperger/autismspektrum?

Om det är så att många kommer att bli avdiagnostiserade i och med nya DSM, då gäller det att "passa på" att ta emot hjälp innan det är för sent. Jag tänker då på att skaffa sig ett tandvårdskort, LSS åtgärder som man behöver, arbetsanpassning etc.

lallic skrev:Men då undrar jag, är inte just avsaknaden av social kompetens och flexibilitet (kognitiv funktionsnedsättning) själva grundpelaren i asperger/autismspektrum?

Det är inte så enkelt att man antingen har den eller inte har den. Den består av flera områden där samma person kan vara olika "skicklig", varje område för sig är en löpande skala som man kan befinna sig var som helst längs, det är väl knappast otänkbart att en enskild aspergare kan vara skickligare än en enskild "NT" i något socialt delavseende - kanske rentav ha en specialtalang där, till exempel genom någon sådan extrem känslighet som många av oss har på något område - även om helheten visar att h@n har AS.

Och inte heller aspergare är oförmögna att lära sig under livets gång de saker eller grader man inte har mönstren för medfödda. Tvärtom, en del av oss lär sig ju att maskera sig så väl att man lurar alla och istället far desto sämre inom oss och efter den livskatastrof som kommer när man inte längre har krafter kvar till skådespelet; vad jag har märkt, alldeles bestämt, kan man i viss utsträckning också lära sig på ett mer äkta sätt så att man ökar sin sociala förmåga utan att behöva spela. Det där sista kan väl också hänga ihop med fördröjd neurologisk utveckling, skulle jag tro, men jag vet inte om forskningen har hunnit ens till att uppmärksamma saken.

Inte nödvändigtvis total avsaknad, det är en överdriven missuppfattning. Det handlar om att ha påtagliga problem med att reglera sina förmågor på de områdena.

Exempel:

Myt: "Aschbergare har inte empati." (De mest okunniga brukar ju inte direkt ofta ens ha lyckats uppfatta syndromets namn rätt. )

Verklighet: Vi har i princip alla svårt i varierande grad med kognitiv empati, dvs att kunna läsa av och förstå andras känslor utifrån deras miner osv. Inget nytt under solen där, det är ju just detta som brukar beskrivas som själva grunden i AS, men med lite andra ord - att ha svårt att läsa av människor på samma sätt som "vanliga" är vana att göra och förväntar sig att alla ska kunna. (Vilket ofta är var en stor del av problemen mellan "oss" och "dem" uppstår)

Många kan också mycket väl ha problem även med affektiv empati, dvs att verkligen känna med andra. Men det är inte något kriterium, de kanske flesta funkar hyggligt normalt som vem som helst, och en del av oss är snarare överempatiska.

Men detta sistnämnda är vad de flesta uppfattar att ordet empati betyder, och har därmed skapat myten att det är detta vi ska vara oförmögna till.

Asperger problematiken blir "lite" mindre ju längre man lever. För mig bara "lite" dock. Man fattar ju lite mer nu vid 35 år. Fast jag är KÖRD ÅT HELVETE för all framtid med NT.

Man lär sig lite mimik och kroppsspråk. Vad de betyder.

Jag kommer ha "Autism" så länge jag lever ENLIGT statens regler. Jag fixar alltid allt jag måste.

Uppmanar alla titta SÅ LITE som möjligt i ögonen på eventuella FK undersökare. Det ÄR ju obehagligt så.

Och fråga gärna vad undersökaren menar, gärna 5 gånger om, om det inte är klart vad den mongoloida undersökaren menar.

Garanterar mig själv Asperger diagnos i framtiden. Eller en "Gerklymrt-diagnos" eller vad fan idioterna nu ska kalla den.

Fascister gör mig förbannad... speciellt FEGA låtsas-fascister som bara låtsas. Känner åtminstone respekt för hårdhudade jävlar, men inga fega slemkryp.

Tack för alla bra svar jag fått. Väldigt lärorikt.

Det är [något] med mig som gör att jag inte connectar med andra hur mycket jag än försöker. Jag ser ut som vilken NT som helst, har börjat fylla dagarna med socialt umgänge och till och med börjat gå på sociala event tex allsång och andra sammankomster. Jag har gått social fobi kurs och varit igång hela dagen, och mår bra. Ändå är jag fånge i mig själv på något vis. Jag kommer inte över på planhalvan där alla andra är, hur normalt jag än beter mig och ser ut så går det ändå inte. Jag känner mig inte rädd och blyg, utan det är en känsla som jag inte kan beskriva riktigt.

lallic skrev:Jag känner mig inte rädd och blyg, utan det är en känsla som jag inte kan beskriva riktigt.

Då kanske vi känner samma då...

För mig är det som att vara bakom en glasruta hela tiden, speciellt när jag är med folk.

Jag kan inte delta på "riktigt". Är inte "där" dom andra är.

Jag tror att det kan vara samma känsla som jag har.
Det är som om allting går bra. Jag är trevlig, sympatisk, tolkar rätt, svarar rätt osv men kommer ändå inte med riktigt. Jag tror att känslan försvinner av alkohol, tillfälligt.

Känner också igen den. Precis, vågar jag nog säga. Särskilt från yngre dagar och från att umgås på normala ("NT"-)premisser.

Intressant tråd.

Jag känner igen mig mycket i lallic, men så har jag ingen diagnos, utan snarare drag av aspergers/autism. Men då gick jag igenom en utredning såpass tidigt som 97. Hade jag gått igenom den idag istället så hade jag säkert kunna få en diagnos, de verkar delas ut generösare nu...

Det är precis som jag befinner mig både i AS och NT- land, eller i ett gränsland. Sen är det svårt att veta vad som handlar om anpassning och vad som kommer naturligt.

lallic skrev:Fast att kunna vara en social kameleont, vilket jag är, torde kräva ett stort mått social kompetens = talar emot AS (?)

Gör du det helt automatiskt utan att tänka/i stort sett helt utan energiåtgång?

Själv lägger jag ner mer o mer av NT-skådespeleriet för varje dag som går eftersom det gör mitt liv ohållbart. Men det är inte lätt. Andra, t ex grannar, blir lätt besvikna när jag t ex börjar undvika dem för att inte dagens energi ska gå åt till småprat i trapphuset. Svårt att orka förklara sig och ursäkta sig - ska man eg behöva det?!

Nja, när jag mår bra och har lite flyt eller tycker det är intressant så kan det gå automatiskt. Annars tar det mycket energi att spela roller. Jag har dock märkt att det är lättare att kommunicera med folk om man gör det på deras nivå. Som till typiska arbetare kan man säga: "hur fan går det gubbar?" (verkstadssnack) och till en överklasstant kan man vara lite fiiin och ha stil.

Pemer skrev:Vi har i princip alla svårt i varierande grad med kognitiv empati, dvs att kunna läsa av och förstå andras känslor utifrån deras miner osv. Inget nytt under solen där, det är ju just detta som brukar beskrivas som själva grunden i AS

Där har jag problem, men det är mest för att jag inte tittar på andra människor. Jag kan ju inte läsa av någonting jag inte tittar på. När jag tittar brukar jag tycka mig skönja avsky i människors blickar. Så jag tittar hellre på någonting annat.

Skulle jag börja titta kanske jag skulle kunna lära mig? Jag stör mig lite på att det alltid i alla beskrivningar förutsätts att man tittar, men inte förstår vad man tittar på.

Pemer skrev:Många kan också mycket väl ha problem även med affektiv empati, dvs att verkligen känna med andra. Men det är inte något kriterium, de kanske flesta funkar hyggligt normalt som vem som helst, och en del av oss är snarare överempatiska.

Hehe, det är väl mer ett problem för andra än en själv om man har nedsatt affektiv empati. Det är oerhört skönt att ha det, att bara älska ett fåtal och att sällan/aldrig överväldigas av känslor.

De gånger man är känslomässig känns så mycket mer värda då, man uppskattar det eftersom det sker så sällan.

Det måste ju vara ett rent helvete att vara överempatisk.

Absolut! Det kan vara ganska påfrestande i längden...

lallic skrev:Jag tror att det kan vara samma känsla som jag har.
Det är som om allting går bra. Jag är trevlig, sympatisk, tolkar rätt, svarar rätt osv men kommer ändå inte med riktigt. Jag tror att känslan försvinner av alkohol, tillfälligt.

Samma igen med mig...