Det som hänt sedan människan var vild (samlare/jägare) och rättså nomadisk är att våra hjärnor krympt. Det finns en uppsjö teorier varför de krympt, alltså en äkta krympning i förhållande till annan kroppsstorlek, dvs en kort liten människas hjärna mäts i förhållande till kroppen.

En teori bygger på att våra husdjur och bruksdjurs hjärnor också har krympt. En hjärna drar mycket energi och det som inte används rationaliseras bort. Husdjuren behövde inte längre ha samma extrema rädslor mot omvärlden, de kunde bli matade eller ledas till mat och det var positivt att de uppvisade mindre aggression inom flocken.

Vad gäller väldigt ny djuravel till skillnad från detta som var för mycket länge sedan finns avel av pälsräv och olika fina utstställningskatter. Här verkar hjärnan också krympa efter upprepad avel, där främst aggression och jakt avlas bort. Det behöver inte finnas eller är inte önskvärt.

Har vi som människor avlat bort vissa drag som vi hade innan med vår större hjärna? Hade vi mer aggressioner inom gruppen människa? Hade vi mer jaktinstinkt? Finns människans jaktinstinkt ens kvar? Vissa hävdar att vi aldrig haft någon utan bara mentalt härmat jagande djur, vilket låter lite otroligt. Det finns ju folk som gillar att jaga, men känner de verkligen något i stil med lejonet som just ska fälla sitt byte?

Har vi blivit husdjur själva? Tuktade, socialiserade med färre instinkter och mindre hjärna, eftersom att vara husdjusrsmänniska funkar mycket bättre i större grupper som alla lever i numera. Är vi den domesticerade människan?

Skillnaden är att människan nedvetethar avlat bort oönskade drag från sina husdjur. Men vem skulle medvetat fött upp människan, vem är vi husdjur till? Jättar som sedan försvunnit?

En annan sak är om kvinnor (och män) föredragit icke jaktstinkt och fredlighet hos sin partner, dvs sexuell selektion. Men så verkar det ju inte vara, kvinnor sägs föredra "bad boys", dvs män med jakt- och krigarinstinkter. Och resultatet ser vi t ex här: http://www.dn.se/nyheter/sverige/andra- ... nsk-match/

Frågan är också om det behövs bättre hjärnor för att jaga och slåss än för att t ex utveckla boten mot cancer el annan vetenskap.

kiddie skrev:Det som hänt sedan människan var vild (samlare/jägare) och rättså nomadisk är att våra hjärnor krympt. Det finns en uppsjö teorier varför de krympt, alltså en äkta krympning i förhållande till annan kroppsstorlek, dvs en kort liten människas hjärna mäts i förhållande till kroppen.

En teori bygger på att våra husdjur och bruksdjurs hjärnor också har krympt. En hjärna drar mycket energi och det som inte används rationaliseras bort. Husdjuren behövde inte längre ha samma extrema rädslor mot omvärlden, de kunde bli matade eller ledas till mat och det var positivt att de uppvisade mindre aggression inom flocken.

Vad gäller väldigt ny djuravel till skillnad från detta som var för mycket länge sedan finns avel av pälsräv och olika fina utstställningskatter. Här verkar hjärnan också krympa efter upprepad avel, där främst aggression och jakt avlas bort. Det behöver inte finnas eller är inte önskvärt.

Har vi som människor avlat bort vissa drag som vi hade innan med vår större hjärna? Hade vi mer aggressioner inom gruppen människa? Hade vi mer jaktinstinkt? Finns människans jaktinstinkt ens kvar? Vissa hävdar att vi aldrig haft någon utan bara mentalt härmat jagande djur, vilket låter lite otroligt. Det finns ju folk som gillar att jaga, men känner de verkligen något i stil med lejonet som just ska fälla sitt byte?

Har vi blivit husdjur själva? Tuktade, socialiserade med färre instinkter och mindre hjärna, eftersom att vara husdjusrsmänniska funkar mycket bättre i större grupper som alla lever i numera. Är vi den domesticerade människan?

Har hjärnorna även krymt i samma utsträckning hos folken som har levt kvar som jägare, samlare och nomader!

Mycket bra fråga. Det verkar iallafall som deras hjärnor också genomgått krympning, t ex Australiens urbefolkning. Men de verkar ju trots allt ha ett slags samhälle trots att de inte är uppbyggda runt jordbruk.

-Om folk har blivit sina husdjur får vi innerligen hoppas att de inte har guldfiskar.

Människoartens olika grupper måste beblandas i större utsträckning för att undvika stagnation - arten har själv försatt sig i situationen av diverse sociala konstruktioner.