missbutterfly skrev:Ibland kan man fråga sig hur många som har fått diagnosen AS som har fått det för att de själva tycker sig känna igen vissa drag av Asperger och hur pass udda man behöver vara för att få en diagnos idag?

Jag tror det är svårt att bara FÅ en AS-diagnos helt utan några större genomgångar. De flesta som jag har läst något av, eller pratat med över nätet har haft svårt att ens få till en AS-utredning, då läkarna inte tycker de kvalificerar sig för att ens gå vidare.

missbutterfly skrev:Ibland får jag för mig att vissa som får diagnosen inte har verkliga PROBLEM som AS oftast medför. Jag har träffat folk med AS som inte kan peka på något som enligt mig skulle utgöra ett Aspergerrelaterat problem.

Kanske vet de själva inte med sig vilka problemen är? Kanske beskriver de bara de problemen som de tycker att DU ska få reda på? Kanske har de inte lust att berätta om alla negativa saker i deras liv? Kanske kompenserar de och tar bara fram sånt som är av någolunda positiv karaktär?

missbutterfly skrev:En person med AS sade t ex att hon är superbra på att "manipulera människor" och att det var så de såg att hon saknar empati (vilket vi ju kommit fram till inte är ett AS-drag!) och därför blev diagnosticerad med AS. Utöver den beskrivningen kunde hon inte förklara något mer som utgjorde svårigheter/ handikapp för henne.

Kanske manipulerar hon sig själv? Jag tror att psykolog och läkare vet bättre varför just hon fick AS-diagnos. De såg kanske saker som vare sig hon eller du ser. Hon tolkar det som manipulation. Fast psykologer och läkare kanske menar att det är en roll eller en mask hon tagit på sig för att orka med och spela "vanlig"?

missbutterfly skrev:En annan berättade att hans problem var att han ogillade att jobba. Han stannade hellre hemma om dagarna och höll på med sina specialintressen.

Detta klingar, i varje fall i mina öron, som ett mycket tydligt AS-drag. Att han "ogillade att jobba" kan ju snarare bero på sättet han uttrycker sig. Det kan ju lika gärna betyda att han inte vill/orkar arbeta med de arbeten som samhället har att erbjuda. Men att han gärna skulle arbeta med sina specialintressen.

missbutterfly skrev:Personligen kan jag tycka att en "biljett" till att "slippa jobba" inte ska ges till en sådan som ovanstående. Den ska ges till de som verkligen (efter flera försök) inte passar på arbetsmarknaden.

Som sagt, vet du hela hans problematik? Är du insatt i hans liv? Har du sett hans journaler? Även nära vänner berättar inte allt. Jag berättar inte ens allt för min familj och min man t.ex.

missbutterfly skrev:För egen del vet jag när jag har kört slut på mig själv. Då blir jag oftast sängliggande flera dagar som följd.
Men de som hävdar att de inte orkar jobba men sedan varje vecka går på krogen, hänger hela dagarna med kompisar och när man möter dem verkar allmänt "pigga och glada" tycker jag borde omprövas innan försäkringskassan träder in.

Du verkar se allt i svart eller vitt. Det finns ju en hel svär av gråzoner däremellan. Man behöver inte vara totalslut och ligga i sängen flera dagar för att bli sjukskriven och inte orka/vilja jobba. Precis som man inte behöver vara helt frisk bara för att man SER glad ut.

Att verka "pigga och glada" kan ju vara en social mask som man sätter på sig för att man inte orkar konfrontera andra människors funderingar/ifrågasättande/fördomar kring AS-diagnosen. Kanske masken finns där för att personen i fråga känner skuld och skam inför sig själv och sin diagnos? Kanske är det en mängd med dolda saker som inte du ser, vet om och kan analysera?
Kanske har psykologer, habilitering, kuratorer eller någon annan sagt att den här personen ska "utsätta sig" för något socialt för att komma ut? Den här personen väljer då kanske krog och vänner för att det är lättast för honom? Medan någon annan hade valt att åka till badhuset och simma eller ta en prommenad med vän?

missbutterfly skrev:Att allmänheten har en väldigt otydlig bild av Asperger syndrom är beklagligt och man skulle ju hoppas att det inte kunde utnyttjas av folk som ovanstående.

Jag har aldrig träffat folk med AS som utnyttjar Aspergers syndrom som ovanstående. Men visst kan det förekomma, det säger jag inte. Jag undrar bara om DU är helt säker i DIN analys av "de ovanstående"? Om du inte är det så vore det ju synd eftersom din analys bidrar till att allmänheten får en väldigt otydlig bild av Aspergers syndrom.

missbutterfly skrev:Inger: Det här handlar inte om mig specifikt utan om folk som simulerar sig till en diagnos som "specialisterna" inte förstår sig på. Det kommer inte gynna oss som grupp i slutändan.

ALLA med Asperger har problem på ett eller annat sätt. Om jag inte haft problem så skulle jag absolut inte ha gått med på att få en diagnos.

Det är verkligen inte något jag ser som givande att dras med en diagnos om man inte har några problem/ svårigheter. Den enda anledningen till att någon skulle vilja ha en diagnos är antagligen att just Asperger syndrom tydligen har blivit lite "inne" på senare år (precis som sugis antyder).

Har jag svårt att tro.
Tvärtom mot vad du påstår här, att ALLA med Asperger har problem, skulle jag vilja säga att de som får diagnosen AS är enbart toppen av ett isberg.
De som föds med AS eller av någon anledning under vuxenlivet utvecklar AS och därmed får diagnosen, är i minoritet.

Jag skulle tro att vi har en stor grupp människor som egentligen har AS men inte behöver någon diagnos då de inte har tillräckliga funktionshinder eller också lider av andra psykiska åkommor som överskuggar AS-problematiken.

vadloink skrev:Jag är rätt skeptisk till att så många människor skulle vilja ha en diagnos för att slippa grejer. Men jag kan ha fattat det ni säger fel, som sagt.

Nu kan jag ju bara prata för mig själv, men efter att i flera år innan jag fick min diagnos ha skickats ut på den ena hemska, meningslösa praktiken efter den andra av Arbetsförmedlingen för att inte belasta deras statistik och sålunda skickats rätt in i en massa depressioner, så skulle jag nästintill ha kunnat gå ner på knä och bönat och bett om en diagnos för att få en väg ur eländet.

Apophis skrev:

vadloink skrev:Jag är rätt skeptisk till att så många människor skulle vilja ha en diagnos för att slippa grejer. Men jag kan ha fattat det ni säger fel, som sagt.

Nu kan jag ju bara prata för mig själv, men efter att i flera år innan jag fick min diagnos ha skickats ut på den ena hemska, meningslösa praktiken efter den andra av Arbetsförmedlingen för att inte belasta deras statistik och sålunda skickats rätt in i en massa depressioner, så skulle jag nästintill ha kunnat gå ner på knä och bönat och bett om en diagnos för att få en väg ur eländet.

Drabbades/drabbas du av depression varje gång du hamnar i en arbetssituation? Eller hade du depressionen redan innan och att den förvärrades av arbetet?

Jag har egentligen ingen åsikt om det är lätt eller svårt att få en diagnos. Den enda utredning av vuxna som jag har insyn i är min egen. Jag fick en känsla av att dom var ganska restrektiva och noggranna. De pratade en del om vikten av att det verkligen finns svårigheter och att de inte beror på något annat. De pratade också om risken för diagnosen urvattnas om man är allt för generös med att "dela ut" diagnoser.

sigge skrev:Jag har egentligen ingen åsikt om det är lätt eller svårt att få en diagnos. Den enda utredning av vuxna som jag har insyn i är min egen. Jag fick en känsla av att dom var ganska restrektiva och noggranna. De pratade en del om vikten av att det verkligen finns svårigheter och att de inte beror på något annat. De pratade också om risken för diagnosen urvattnas om man är allt för generös med att "dela ut" diagnoser.

Låter bra. De har tydligt tagit intryck. Branchen mognar så klart med tiden. Skönt att min egen utredning är senare i år.

Väldigt många psykiatriska diagnoser, inklusive AS, är svåra att ställa med stor säkerhet, eftersom det ofta inte går att använda någon fysiologisk metod som t.ex. blodprov, utan man måste gå på patientens beteende och egna berätterlser.

Givet detta är det högst troligt att en och annan får någon psykiatrisk diagnos, t.ex. AS, när de egentligen borde ha fått en annan diagnos, eller ingen alls. Dessutom varierar kunskapen och erfarenheten hos utredare, vilket gör att bedömningar kan vara olika.

Det kan alltså mycket väl vara så att det finns somliga som fått en AS-diagnos som kanske inte borde ha haft det. Jag är dock övertygad om att det motsvarande finns många som inte har fått en diagnos fast de borde ha fått det, av samma skäl.

Jag tror alltså inte att det generellt sett ställs diagnoser för lättvindigt, utan snarare att precisionen är sämre än man önskar. Lägg därtill att det förefaller vanligt att man nöjer sig med att ställa en AS-diagnos och där slutar utreda vidare för andra diagnoser. I synnerhet förefaller det vanligt att man inte utreder ADHD, trots tecken på det, om det går att ställa en AS-diagnos.

Att många aspergare är till synes högfungerande betyder inte att de inte har problem. Vi är som bekant många gamlingar här på forumet som levt utan vetskap om vår AS och försökt leva som alla andra, med utbildning, jobb och karriär, och sedan hamnat i lång sjukskrivning för utbrändhet, troligen till stor del för att vi försökt kompensera och leva som NT. Hos många av oss har sjukvården i många år missat att överväga NPF för att vanliga psykiatrer inte tycker det finns några tydliga tecken, men när det till slut blir utredning så är det ofta väldigt tydlig AS enligt utredarna som är experter på just detta. Hos den vuxna befolkningen är jag övertygad om att AS är kraftigt underdiagnosticerat, och att det finns många som har stora problem med utförsäkring, missbruk och liknande och som skulle kvalificera för en AS-diagnos.

Jag har inte fått någn diagnos. Jag har gjort en neuropsykologisk utredning som gav resultatet "problematik inom autismspektrumet" men jag uppfyller inte kriterierna för någon speciell diagnos. Denna utredning gick till så att jag träffade en utredare i ca en timme. Vi pratade, jag fick berätta om mina problem. Sen gjorde han några tester. Jag fick läsa texter, förklara ordspråk, fingerrörelser mm. Sen var det klart. Jag trodde det skulle vara flera dagar av tester och samtal.

Jag har nu frågat på habiliteringen om jag kan få en ordentlig utredning, men de tycker jag är för frisk för att få detta. Så jag har inte rätt att få en sådan utredning. Så enligt min erfarenhet är det inte lätt att få en diagnos. Men jag vet ju inte hur det är för alla andra.

Väldigt bra inlägg, Kvasir. Skriver under på det.

På tal om feldiagnoser och underdiagnostisering när man väl satt en eller några, så ska det bli spännande att se vad min utredningsläkare säger om att jag fick PTSD-diagnos nu, vilket han inte andades om när jag utreddes för npf. Ännu mer spännande blir att se hur bokstavlig jag ter mig när PTSDn är så behandlad som det går...

vadloink skrev: På något bakvänt sätt inbillar jag mig ibland att det var bättre när jag gick omkring och trodde att jag var normal.

Jag missuppfattar förmodligen ditt sätt att uttrycka dig men en person med AS tror jag aldrig går runt och tror att h*n är normal. Man har ständigt en stark känsla av att vara allt annat än normal och den större delen av ens kraft går åt till att försöka "spela normal" för att man ska bli accepterad. (Och hur mycket man än försöker så upplevs man aldrig heller som 100% "normal".)

Folk som simulerar sig till en diagnos är sådana som väljer att ha ett aktivt umgänge, orkar gå ut jämt, har massor med kompisar (och en naturlig "plats i umgänget" bland NT). Jag vet flera med diagnos som faktiskt orkar leva som en NT.
Skillnaden är bara att de har tyckt sig känna igen något drag av Asperger och sedan fått en diagnos av någon okunnig läkare, som i slutändan gör att de blir befriade från ansvar (jobb).

En kille jag känner med AS säger sig vara totalt oförmögen att arbeta och hans förklaring till det är att han har svårt att passa tider. Märkligt nog var detta hinder helt obefintligt när det gällde roligare saker som att hänga på krogen med polarna t ex..
Då var alla hans "handikapp" som bortblåsta helt plötsligt.

Varför skulle man ägna större delen av sin kraft åt att försöka spela normal? Det varierar från person till person om man bryr sig om sådant eller inte.

Alltså, jag tycker om dig, missbutterfly, men den här tråden känns bara bitter. Jag har ett aktivt umgänge, orkar för det mesta gå ut och jag har, sedan jag flyttade hemifrån, haft väldigt mycket polare. Du får ju tänka på att det kan finnas andra faktorer än AS som påverkar en person. T ex kombinationen Aspergers och ADHD, som - särskilt bland kvinnor - kan vara svårupptäckt eftersom beteendemönstret avviker från klassiskt Aspergerbeteende.

Edit: Du verkar ha fastnat vid vad AS innebär för problem för dig. AS är inte svart eller vitt och det är inte heller så att alla har problem med samma saker. Men fram tills den dagen du testat på att vara en annan människa så kanske det är bäst att vara försiktig med att uttala sig om att andra simulerar.

missbutterfly skrev:

vadloink skrev: På något bakvänt sätt inbillar jag mig ibland att det var bättre när jag gick omkring och trodde att jag var normal.

Jag missuppfattar förmodligen ditt sätt att uttrycka dig men en person med AS tror jag aldrig går runt och tror att h*n är normal. Man har ständigt en stark känsla av att vara allt annat än normal och den större delen av ens kraft går åt till att försöka "spela normal" för att man ska bli accepterad. (Och hur mycket man än försöker så upplevs man aldrig heller som 100% "normal".).

Jag vet inte om det går att uttrycka sig så generellt. Jag har AS och jag har hela mitt liv trott att jag är normal. Frågan är kanske vad ordet normal står för.

Jag har alltid fattat att det är nåt knas med mig, men jag har alltid trott att jag ska kunna göra nåt för att det ska bli rätt, liksom. Jag har verkligen trott att människor känner och upplever världen ungefär som jag och att jag har misslyckats för att jag är lat, dålig, paj i skallen eller vad det nu kan vara.

Jag begärde utredning för att kunna avfärda att jag var aspergare. Jag ville ha bekräftelse på att jag var "normal". Men visst, som jag har arbetat för att få rätsida på mitt liv, innan diagnosen kan jag inte påstå att jag egentligen har trott att jag är en genomsnittlig, harmonisk människa.

Skriver under på vadloinks inlägg, igen... Förutom att jag inte sökte utredning för att utesluta att jag hade AS och/eller ADHD utan VETA.

Charley?s inlägg var också bra förresten, det skulle jag ju säga.

Truly, Kvasir och Charley? har nog fått med allt vad jag tänker kring det här.

Jag trodde också innan diagnosen att jag var..jag vet inte om normal, men inget inom autismspektrumnet iallafall, då jag bara trodde det var klassisk autism och sen "vi andra". Låter dumt, men så tänkte jag. I skolan hörde man att där och där går autisterna, så jag trodde liksom att jag var vanlig. Fast jag var så liten då jag hörde om autistklasserna och senare har jag nog inte tänkt på det så mycket.

Diskussionen är ju generell, finns det folk som utnyttjar en situation eller är alla ärliga och välvilliga livet igenom?

Jag hade inte varit hos läkare på 25 år, men hittade till slut en som jag inte tyckte var helläskig och vågade ställa en fråga till denna doktor. Och nu sitter jag och skriver här som en konsekvens av detta. Inte fan vet jag om jag har AS eller inte - jag har tillit till att de vet vad de pysslar med inom psykiatrin. Det är den enda gången jag varit på någon utredning.

Om livet är helt ohanterligt och jag ärligt berättar om situationen och sedan (motvilligt och skeptiskt - men det ligger hos mig) tar emot hjälpen som de erbjuder så ser jag det som ödmjukhet och självacceptans snarare än manipulation.

Mycket bra har sagts, som jag hoppar in och håller med om.

Såsom:

vadloink skrev:Ärligt talat, måste man vara ett depressivt vrak för att ha AS? Vet inte om jag missförstår något nu, men jag fattar inte riktigt vad ni menar.

Det finns inget som säger att AS skulle innebära sjuklighet i sig. Dessutom är det väl fortfarande försvinnande få som har diagnos och problemet är snarare underdiagnostisering. Många av oss som är över 40 har kämpat med olika problem under hela livet och har diagnostiserats med de mest märkliga psykiatriska åkommor utan att bli hjälpta av det. Nu börjar man komma ikapp också med de äldre.

Så sant!

Charley? skrev:Man måste ju faktiskt inte ha haft allvarliga problem för att ha Aspergers. Det finns högfungerande varianter. Jag förstår inte varför någon har ett problem med att de har en diagnos. Det är givande för alla människor att förstå hur de fungerar, och fungerar de som en aspergare så är det givande med en diagnos, även om de inte har massvis med allvarliga problem i livet.

Väl talat!

Inger skrev:- Att en potentiell psykopat lyckas lura till sig en AS-diagnos av okunniga utredare är väl knappast att förundras över. Det är väl en ren utbildningsfråga.

- Att en Aspergare hellre vill ägna sig åt specialintressen än åt själsdödande jobb är inte heller konstigt utan helt normalt. Vad vet du om vad de specialintressena kan leda till? Hur vet du att inte den personen skulle gå under av stress om han tvingades arbeta?

Detta missnöje med att andra 'fått fribiljett' fast de inte verkar ha dina begränsningar, är det inte bara ett tecken på att du själv skulle behöva ett mindre slitsamt liv?

Tänkvärt.

Zombie skrev:Man kan också fråga sig om det gynnar oss i slutändan att säga samma saker om en massa ospecificerade medaspergare man inte känner som flashbackare, ensidiga socialkonstruktivister och en hel del okunniga läkare och journalister säger om oss alla.

Varför inte lägga samma krafter på att få respekt för att man har allvarliga problem istället? Eller på att rent allmänt få samma respekt som en som inte har Asperger?

Mycket, mycket sant...

alfapetsmamma skrev:1. Klåpiga och okunniga utredare och andra s.k proffs kommer det alltid att finnas.

2. Projektion, bortförklaringar, rationalisering, förskönande, bristande självinsikt osv kommer också alltid att finnas, såväl hos patienter/klienter/brukare som hos andra.

Dvs, man kan ha problem man själv inte inser grunden i eller inte förstår på rätt sätt. Det låter kanske coolare att säga att man är svinbra på att manipulera när man i själva verket är en social analfabet och inte har fattat ett skit.

Dessutom finns ju inget som utesluter att man kan ha npf PLUS en psykisk sjukdom eller problematik (lättare eller tyngre) eller drag av personlighetsstörning.

Word.

LILITH_ skrev:Jag skulle tro att vi har en stor grupp människor som egentligen har AS men inte behöver någon diagnos då de inte har tillräckliga funktionshinder eller också lider av andra psykiska åkommor som överskuggar AS-problematiken.

Indeed! Jag tror de är massor, kanske särskilt bland de kategorier som hört talas om syndromet, tror det bara omfattar de "utåt sett gravaste fallen" och sitter och dömer ut alla andra högfungerande med diagnos ställd de möter som feldiagnosticerade arbetsskygga simulanter.

Kvasir skrev:Att många aspergare är till synes högfungerande betyder inte att de inte har problem. Vi är som bekant många gamlingar här på forumet som levt utan vetskap om vår AS och försökt leva som alla andra, med utbildning, jobb och karriär, och sedan hamnat i lång sjukskrivning för utbrändhet, troligen till stor del för att vi försökt kompensera och leva som NT. Hos många av oss har sjukvården i många år missat att överväga NPF för att vanliga psykiatrer inte tycker det finns några tydliga tecken, men när det till slut blir utredning så är det ofta väldigt tydlig AS enligt utredarna som är experter på just detta. Hos den vuxna befolkningen är jag övertygad om att AS är kraftigt underdiagnosticerat, och att det finns många som har stora problem med utförsäkring, missbruk och liknande och som skulle kvalificera för en AS-diagnos.

Kan bara instämma ord för ord...

vadloink skrev:Jag vet inte om det går att uttrycka sig så generellt. Jag har AS och jag har hela mitt liv trott att jag är normal. Frågan är kanske vad ordet normal står för.

Jag har alltid fattat att det är nåt knas med mig, men jag har alltid trott att jag ska kunna göra nåt för att det ska bli rätt, liksom. Jag har verkligen trott att människor känner och upplever världen ungefär som jag och att jag har misslyckats för att jag är lat, dålig, paj i skallen eller vad det nu kan vara.

Precis så var det för mig också. Jag trodde jag var "normal", "samhället" tyckte jag var "normal", men lustigt nog såg inte arbetsgivare - eller det motsatta könet - mig som "normal". Då var man oftast tillräckligt fel för att inte duga...

Zombie skrev:Man kan också fråga sig om det gynnar oss i slutändan att säga samma saker om en massa ospecificerade medaspergare man inte känner som flashbackare, ensidiga socialkonstruktivister och en hel del okunniga läkare och journalister säger om oss alla.

Varför inte lägga samma krafter på att få respekt för att man har allvarliga problem istället? Eller på att rent allmänt få samma respekt som en som inte har Asperger?

Hade missat ditt inlägg, det var först när Pemer skrev sitt inlägg som jag såg ditt och hur mycket jag håller med om det här också.

Men innan diagnos blir ju föräldrarna intervjuade just för att det inte ska finnas några tvivel! Alla tester då? De är väl säkra men ni kanske tror en del ljuger i testerna?

vadloink skrev:Det där är en dubbel grej. Jag fick min diagnos när jag var 46. Och även om jag säkert skulle ha gått under till slut utan diagnosen så har jag förbannat diagnosen många gånger sedan dess. På något bakvänt sätt inbillar jag mig ibland att det var bättre när jag gick omkring och trodde att jag var normal.

För det mesta innebär diagnosen en enorm lättnad, det blir lite lättare att förstå en massa konstigheter som här hänt i mitt liv och jag kan fokusera på de styrkor som jag har, som tidigare varit uppbundna med att kompensera mina brister.

Jag har försökt förstå alla mina tidigare problem så som enbart psykiska problem, har gått tre år i terapi utan större förbättring. Har haft panikångest, samt under senare år insett att jag har haft någon form av socialfobi. Efter två års sjukskrivning gick jag i samtal med några personer, och försökte förklara min känsla av utanförskap. Men fick ingen reaktion på mina misstankar om ADHD/AS.

Har faktiskt mått ganska dåligt sedan jag insåg att jag har någon typ av NPF, framförallt när jag insett att mycket av mina problem grundar sig i min oförmåga att förstå verkligheten som jag lever i. Vad jag förstår av min omgivning så uppfattas jag inte så annorlunda som jag känner mig och alltid har känt mig. Mina depressioner och min avsaknad av självförtroende kan nog till stor del vara resultat av att jag inte klarar att förstå min omvärld.

Vad jag hoppas på av en diagnos är alltså inte sjukskrivning eller andra förmåner. Snarare hoppas jag på att jag skall kunna förstå hur jag skall kunna hantera min omvärld.

Vad jag har iakttagit så finns det i grunden två scenarion varför man blir diagnoserad Asperger.

1 Man är avvikande i skolan och har problem med att ta del av undervisningen i vissa eller många ämnen.
Nästan alltid kombineras AS-diagnosen med ADD/ADHD eller varför inte Dyslexi/Dyskalkyli.

2 Man upplever en livskris i samband med t.e.x jobbyte som leder till sjukskrivning. Man söker då efter förklarande diagnoser och får då AS på "relativt" saklig grund. AS blir då ofta ETT verktyg för att "slippa jobba" .

Torsdag skrev:Vad jag har iakttagit så finns det i grunden två scenarion varför man blir diagnoserad Asperger.

1 Man är avvikande i skolan och har problem med att ta del av undervisningen i vissa eller många ämnen.
Nästan alltid kombineras AS-diagnosen med ADD/ADHD eller varför inte Dyslexi/Dyskalkyli.

2 Man upplever en livskris i samband med t.e.x jobbyte som leder till sjukskrivning. Man söker då efter förklarande diagnoser och får då AS på "relativt" saklig grund. AS blir då ofta ETT verktyg för att "slippa jobba" .

Så vi som gick ut skolan innan 1990-talet, då diagnosen började ges, är alltså simulanter, eftersom vi är hänvisade till alt. 2?

Fortsätt att slipa på din iakttagelseförmåga.

För mig går det ut på att klara det här jävla livet på något sätt, skit samma hur, bara det funkar. Visst kanske vissa av oss är en lättnad för samhället med näsan i vädret, men jag vill visa mina barn att pappa var en fighter som trodde att det goda vinner över det onda för det mesta. Även om övervikten bara är +0.000000000000001 så är det dit jag ska. AS eller inte, det spelar ingen roll. Jag vill leva och bli av med gamla hjärnspöken. Jag har en vision om att jag kan få det jag behöver nu när jag insett att det finns hoppfullhet och inte bara hopplöshet.

Eller jag vet inte, ibland är det Totalt Jävla Mörker...


Tur att man lever så kort och är död så länge.

Jag är alternativ 3 på listan "hur jag fick diagnos":

Arbetsförmedlingstanten sade:
- Alltså, jag tror du behöver söka hjälp, du verkar inte må så bra. Då ´98 var jag cirka 22 och ingenting funkade, varken jobb eller ALU eller andra åtgärder.

Så jag ringde psykiatrin och sedan dess har jag varit sjukskriven. Först för depression och ångestsyndrom, och sedan på det fick jag en Aspergerutredning och en Aspergerdiagnos.

Jag var en nickedocka hela vägen och tog aldrig några egna initiativ, förutom att jag bad om att få bensodiazepiner. Men det tog många år att tjata sig till det.