Innan jag var diagnostiserad så hade jag en del idéer om mig själv och i mångt och mycket blev jag en mystisk människa iom att andra inte kunde lura ut hur jag funkade. Det var lite spännande på ngt vis.

Sedan kan ja sitta och mer eller mindre beta av en massa tankar och beteenden och inse "Jasså det var OCKSÅ pga aspergers!" Jag känner mig ibland lite bedragen på själva komplexiteten och mysteriet eller vad man nu ska kalla det. Det känns som allt bara ligger på bordet förklarat.

Jag upplever det som trist. Att aspergers är tråkigt på ngt vis. att jaha var det inte mer än så, andra är knäppa på ungefär samma vis, jag är inte speciellt unik. Det känns som att knäppa på en lampa om natten och se vad som egentligen var i mörkret.

På något sätt gillade jag mer hur jag såg på mig själv innan. Det var mer dynamik i det hela, kan inte riktgt förklara.

Någon som känner igen sig alls?

Jag förstår vad du menar och har tänkt i samma banor.
Sedan min dåvarande terapeut nämnde ordet autism har mina tankebanor gått annorlunda och det känns som att jag inte kommer någon vart längre.
Ibland önskar jag att begreppet inte fanns eller att jag aldrig hade hört talas om det.

Alltså, det är ju en diagnos. De flesta diagnoser är ganska tråkiga, ta cancerdiagnoser till exempel.

Myrkr skrev:Alltså, det är ju en diagnos. De flesta diagnoser är ganska tråkiga, ta cancerdiagnoser till exempel.

Pucko

On topic då - Nja, kan själv inte påstå att jag känner annorlunda om mig själv eller att det på något vis skulle ha blivit tråkigt. Å andra sidan trodde jag aldrig att jag var speciell, mystisk eller unik innan jag fick diagnosen heller så det kanske är därför.

Inte är kul som ett jippo direkt.

tahlia skrev:Å andra sidan trodde jag aldrig att jag var speciell, mystisk eller unik innan jag fick diagnosen heller så det kanske är därför.

Du är väldigt mystisk

Nibor skrev:

tahlia skrev:Å andra sidan trodde jag aldrig att jag var speciell, mystisk eller unik innan jag fick diagnosen heller så det kanske är därför.

Jag tycker du är väldigt unik och mystisk

Jag har sedan jag var liten "vetat om", eller, med tanke på att jag då var bara fem, sex år, "kännt på mig" att jag "inte är som andra". När jag drygt trettio år senare fick diagnosen "Aspergers syndrom med inslag av DAMP" så upplevde jag det som att jag hade hittat en spännande "skattkarta", med inte bara en skatt markerad, utan många; ett "kryss" för varje nytt intresse jag började odla efter flytten hit; geocaching, gruv- och järnbrukshistoria, grottkrypning, Dan Anderssons (min favoritpoet) i mitt tycke underbara diktning och livsöde, och alla andra möjligheter att förverkliga och utveckla mig själv genom att jag valde att flytta hit. Ytterligare något som "drog" mig just hit var en Scania-brandbil från 1976, som jag såg stå parkerad utanför brandstationen när jag var här första gången och gick en liten improviserad rundvandring i staden ... (hmmm, bäst jag slutar beskriva vad det var som gjorde att jag valde att "slå ner mina bopålar" just i Ludvika innan jag flippar ur helt... )

Så för mig känns det inte tråkigt alls att ha Aspergers syndrom.

Jag hoppas jag hittar en logik att släppa den konstiga känslan. men ibland känns mina intressen mindre värda "bara för att det är aspergers".

Hallå kiddie

När fick du din diagnos? Om du fick den efter att du skaffade dina intressen så förändras ju inte dina intressen alls, för att du fick diagnosen. Hoppas du förstår hur jag menar?

Jo jag vet. Kanske borde tänka mer så om jag kan.

Om du tänker så här då - att kunna intressera sig för saker är mänskligt. Den funktionen finns hos de allra flesta människor så länge de mår hyfsat bra. Att orka fördjupa sig så kapitalt som vissa gör går att knyta till AS och "specialintressen". Men, som diskuterats på forumet tidigare, är vissa NT fullt kapabla att snöa in de också.
Då kvarstår det viktigaste - vad du intresserar dig för och hur du tänker och resonerar kring och i de intressen du har. Det är ditt eget.

Du är inte AS. AS är en benämning på vissa av dina styrkor och svagheter men säger egentligen väldigt lite om dig. Inte minst för att de styrkor och svagheter, samt graden av dem, som kan bemämnas med AS är en kombination unik för dig. Är det något det här forumet borde gjort klart för dig så är det att vi som diagnostiserats med AS på intet vis är likadana - en homogen grupp. Varken ur personlighetsperspektiv eller styrkor/svårighetsperspektiv.

Jag tänker lite så ibland också. I alla fall sen jag fick diagnosen så känns det som om det som jag förut kanske såg som annorlunda, speciell plötsligt har blivit sjukligt. Och ändå har jag vetat i säkert 10 år före diagnosen att jag troligen har Asperger. Då hade jag ändå ADHD-diagnos. Men egentligen ska man inte tänka så, det bara blir så.

tahlia skrev:
Du är inte AS. AS är en benämning på vissa av dina styrkor och svagheter men säger egentligen väldigt lite om dig. Inte minst för att de styrkor och svagheter, samt graden av dem, som kan bemämnas med AS är en kombination unik för dig. Är det något det här forumet borde gjort klart för dig så är det att vi som diagnostiserats med AS på intet vis är likadana - en homogen grupp. Varken ur personlighetsperspektiv eller styrkor/svårighetsperspektiv.

+1
Viktigt att komma ihåg när man fastnar i tankar kring att ha en diagnos!

När man fått en diagnos är det nog inte så ovanligt att man går igenom en mängd olika känslor och tankar kring vem man är och vad det innebär. Jag upplevde först en stor lättnad eftersom jag i hela mitt liv hade tänkt så mycket kring "vem är jag?", "vad är det för fel på mig?", "varför klarar inte jag att få ihop allt på samma sätt som andra?" osv. Därför blev det väldigt skönt att få förklaringar på en massa saker, beskrivningar av hur min hjärna fungerar i förhållande till NT osv.

Men månaderna som följde pendlade min inställning väldigt mycket. Vissa perioder behövde få lov att bara handla om AS (+ADD eftersom jag fick båda), läste allt jag kom över och blev väldigt fast i att lära allt om diagnoserna osv. Andra perioder var mer typ "ok, jag har detta so what, spelar inte så stor roll, jag och mitt liv är ändå detsamma som alltid" etc. Vissa perioder var det enbart lättnad och glädje över att förstå, andra perioder var jag mer arg och deppig. Det kunde vara både ilska över att inse att dessa saker inte skulle kunna "gå över" och ilska över att utredning inte gjorts för länge sedan och vad det hade kunnat innebära att få dessa förklaringar tidigare. Hur som helst var det väldigt mycket pendlande och jag tror att jag liksom behövde gå igenom de olika faserna.

Nu när det gått lite tid är min inställning till alltihop lite mer avslappnad tror jag. Men jag får fortfarande nya aha-upplevelser och insikter om mig själv ganska ofta i diskussioner med andra (tex här, på HAB mm) eftersom jag nu tolkar saker ur ett annat perspektiv. Nu är jag mer villig att acceptera att vissa saker är svårare för mig än andra och börjar fokusera mer på vad som skulle få mig att må bäst istället för att som tidigare ständigt bränna ut mig i min iver att göra/klara/bevisa olika saker.

Det som du skriver skulle kunna vara en av dessa perioder man går igenom under tiden man försöker acceptera och förstå sig själv på ett nytt sätt efter att ha fått diagnos.

Nibor skrev:

Nibor skrev:

tahlia skrev:Å andra sidan trodde jag aldrig att jag var speciell, mystisk eller unik innan jag fick diagnosen heller så det kanske är därför.

Jag tycker du är väldigt unik och mystisk

Även om jag är usel på komplimanger och ovanstående lika gärna kan vara en förolämpning som en komplimang så är det ofint att bara ignorera det hela. Så, förutsatt att det var en komplimang, tack.

(Ber om ursäkt för OT)

kiddie skrev:Jo jag vet. Kanske borde tänka mer så om jag kan.

Jag ser diagnosen mer som en beskrivning av hur jag är, mer än en orsak till varför jag är sådan. Diagnosen kan vara bra hjälp för att förklara för förklara hur man fungerar, både för sig själv och andra, men att se asperger som den egentliga orsaken är lite att blanda ihop orsak och verkan. Det går inte att vara som en autistisk person utan att vara autistisk (även om en såklart kan spela teater), inte för att autism är orsaken men för att det är vad autism betyder.

Chessa skrev:Jag ser diagnosen mer som en beskrivning av hur jag är, mer än en orsak till varför jag är sådan. Diagnosen kan vara bra hjälp för att förklara för förklara hur man fungerar, både för sig själv och andra, men att se asperger som den egentliga orsaken är lite att blanda ihop orsak och verkan. Det går inte att vara som en autistisk person utan att vara autistisk (även om en såklart kan spela teater), inte för att autism är orsaken men för att det är vad autism betyder.

1+.

Nej det är inte tråkigt, det är jätteroligt att ständigt bli missförstådd och inte förstå sig på det sociala samspelet. Det är väldigt stimulerande och kul att leva i ensamhet pga. social retardation.

Kan inte påstå att jag släppte mig själv. Det är egenskaper i hjärnan sammansatta i en kategori. Att få veta det var ytterliggare kunskap, det mår jag bra av. Jag mår mycket bra av att veta och kan enklare släppa något om jag vet det.

Handlar om så mycket saker jag gör... det är det som är problemet, att inget är enbart mitt längre. Gör jag si, ja då hör jag att andra aspergare också gör så, tänker jag så så inser jag att det är en följd av typiskt aspergertänkande.

Hela jag skulle nästan kunna förklaras med en diagnos.

Ja, jag tycker det känns tråkigt. Vad blir det kvar som bara är mitt???

earlydayminer skrev:Kan inte påstå att jag släppte mig själv. Det är egenskaper i hjärnan sammansatta i en kategori. Att få veta det var ytterliggare kunskap, det mår jag bra av. Jag mår mycket bra av att veta och kan enklare släppa något om jag vet det.

1+

kiddie skrev:Handlar om så mycket saker jag gör... det är det som är problemet, att inget är enbart mitt längre. Gör jag si, ja då hör jag att andra aspergare också gör så, tänker jag så så inser jag att det är en följd av typiskt aspergertänkande.

Hela jag skulle nästan kunna förklaras med en diagnos.

Ja, jag tycker det känns tråkigt. Vad blir det kvar som bara är mitt???

Sååå tänkvärda ord... tack kiddie för ditt inlägg !