Får ni någonsin ångest av vissa sånger eller fick ni det som barn?

Det finns vissa låtar jag fortfarande inte klarar av att höra för att de är så hemska. Mina föräldrar spelade mycket progg och visa när jag var barn. Flickan och kråkan av Mikael Wiehe klarar jag fortfarande inte av att höra, inte heller Titanic-hymnen. Jag tycker att de är så otroligt sorgliga.
Det finns också någon sång av Björn Afzelius om gerillan i Nicaragua och en kvinna som de barmhärtighetsmördar för att hon blir galen när de skjuter hennes man. Den tycker jag är så hemsk att jag fortfarande får hjärtklappning bara jag skriver om den. Likaså någon progglåt om någon som satt på Hallonbergens tunnelbanestation och sniffade ihjäl sig. Usch!

Jag klarade heller inte av låtar om folk (eller djur) som grät eller som hade ont någonstans, bara "Ekorrn satt i granen" räckte för att skrämma mig, det var ju så hemskt med ekorren som gjorde sig illa!
Det fanns en låt på den klassiska barn-LP-skivan Goda' Goda' som hette Mitt sår och den hatade jag. Jag tyckte heller inte om Ett barn ska jag ha, för i den antyddes det att barn kan råka ut för "eld och djupa vatten" och springa bort i "mörka natten"....

Hela min barndom var en enda ångestneuros...

Jag klarade inte av att höra "I en sal på lasarettet" när jag var liten. Det finns fortfarande sånger som kan få mig att må otroligt dåligt men tack och lov är de väldigt få.

Ah, du menar sångest?

*flåt kunde inte låta bli... återkommer med seriöst svar om och vid vändande ork*

En fyndig ordvits?! Den mannen kan inte ha aschbärgler...

En sång som jag fick ångest för, var And When I Die av Laura Nyro. Jag hörde ofta en inspelning av jazzrockgruppen Blood, Sweat And Tears. Det otäcka med sången är att Laura Nyro, som skrev den, inte lever längre. Hon avled 1997, 49 år gammal. Se här:
http://www.lauranyro.com/
Hoppas att mitt inlägg inte skapar ångest, annars kanske ämnet borde stängas för flera diskussioner.

Lurigt det här. Av vissa låtar får jag ångestladdade rysningar av välbehag. hmmm....

Länge sen jag hörde denna men rysningarna kom omgående bara genom att läsa texten:

"Losing My Religion" REM

Life is bigger
It's bigger than you
And you are not me
The lengths that I will go to
The distance in your eyes
Oh no I've said too much
I set it up

That's me in the corner
That's me in the spotlight
Losing my religion
Trying to keep up with you
And I don't know if I can do it
Oh no I've said too much
I haven't said enough
I thought that I heard you laughing
I thought that I heard you sing
I think I thought I saw you try

Every whisper
Of every waking hour I'm
Choosing my confessions
Trying to keep an eye on you
Like a hurt lost and blinded fool
Oh no I've said too much
I set it up

Consider this
The hint of the century
Consider this
The slip that brought me
To my knees failed
What if all these fantasies
Come flailing around
Now I've said too much
I thought that I heard you laughing
I thought that I heard you sing
I think I thought I saw you try

But that was just a dream
That was just a dream

En till

Nästintill bokstavligt självupplevd inkl antal år.


14 Years, Guns N´Roses

I try and feel the sunshine
You bring the rain
You try and hold me down
With your complaints
You cry and moan and complain
You whine an tear
Up to my neck in sorrow
The touch you bring
You just don't step inside to
14 years
So hard to keep my own head...
That's what I say
You know...I've been the beggar...
I've played the thief
I was the dog...they all tried to beat

But it's been
14 years of silence
It's been
14 years of pain
It's been
14 years that are gone forever
And I'll never have again

Your stupid girlfriends tell you
That I'm to blame
Well they're all used-up has-beens
Out of the game
This time I'll have the last word
You hear what I say
I tried to see it your way
It won't work today
You just don't step inside to
14 years
So hard to keep my own head...
That's what I say
You know...I've been the dealer...
Hangin' on your street
I was the dog...they all tried to beat

But it's been
14 years of silence
It's been
14 years of pain
It's been
14 years that are gone forever
And I'll never have again

Bullshit and contemplation
Gossip's their trade
If they knew half the real truth
What would they say
Well I'm past the point of concern
It's time to play
These last 4 years of madness
Sure put me straight
Don't get back 14 years
In just one day
So hard to keep my own head
Just go away
You know...just like a hooker she said
Nothin's for free
Oh I tried to see it your way
I tried to see it your way

Jag får ångest mer av vissa musikkategorier än specifika låtar.

-Pop (menlöst dravel skapat av menlösa töntar)
-Radioskval (jag är en ohyfsad jävel som stänger av radion hos folk)
-Hiphop (negermusik)
-RnB (varför inte se på porr istället för på Beyonce?)
-Soul (de låter bara som kvidande getter hela högen)
-Nu-metal (metal skapad av kastratsångare)
-Plastpunk (Green Day, Good Charlotte, Limp Bizkit, Slipknot etc)
-Dansband (ord överflödiga)


Ja all 'glad' och trendig musik hatar jag.

Wumpscut - Die in winter

En sista

Hoppade över den värsta i omtanke om forumets läsare


Led Zeppelin, Since I´ve been loving you

Working seven to eleven evry night,
It really makes my life a drag,
I dont think thats right.
Ive really, really been the best of fools,
I did what I could,
cause I love you, baby,
How I love you, darling,
How I love you, baby,
How I love you, girl, little girl.
But baby, since Ive been loving you, yeah,
Im about to lose my worried mind, oh, yeah.

Evrybody trying to tell me
That you didnt mean me no good.
Ive been trying, lord, let me tell you,
Let me tell you I really did the best I could.
Ive been working seven to eleven evry night,
It kinda makes my life a drag.
Lord, you know it aint right.
Since Ive been loving you,
Im about to lose my worried mind.

Said Ive been crying,
My tears they fell like rain,
Dont you hear,
Dont you hear them falling,
Dont you hear,
Dont you hear them falling.


Do you remember, mama, when I knocked upon your door?
I said you had the nerve to tell me
You didnt want me no more,
I open my front door hearing my back door slam,
You must have one of them new fangled,
New fangled back door man,

Ive been working from seven, seven, seven,
To eleven evry night,
It kinda makes my life a drag, a drag, drag,
Ah, yeah, it makes a drag.
Baby, since Ive been loving you,
Im about to lose,
Im about to lose, lose my worried mind.

Jag avskydde att lyssna på låtar där barn sjöng. Sådant som tydligen andra gillade.
Classe Möllberg sjöng sånger med barnkör *RYYYYS*

Jag ville bara höra Alice Babs sjunger Alice Tegnér och Sven-Bertil Taubes lustiga barnskiva med låtar med väldigt lustiga texter. Mamma tyckte att jag skulle lyssna på annat än bara dessa, och att jag borde tycka om det där andra som "alla andra" tyckte om.

******

Jag avskydde att bli sjungen för när jag fyllde år, eller sjunga för andra som fyllde år.
Jag avskyr det fortfarande och önskar att man ÅTMINSTONE kunde få slippa höra eländet när man själv fyller år. Det känns jobbigt att alla glor och sjunger, och man vet inte vad man ska göra. Och då menar jag inte de smärre känslor/tankar som andra "så är det för mig med" utan mycket värre.

När man ska sjunga för andra, så står jag som ett fån och håller käft - och tänker "NEEEEEJ" när någon alltid ska klämma i med "åååååååååå, NÄR han har levat...".

Jag har heller aldrig förstått varför man ska sjunga och bli sjungen för när man fyller år. Det är ju bara krystat och skapar pinsam stämning.

Det värsta jag sett var på en folkhögskola när en elev fyllde år. Eleven ifråga var vuxen och inte dum i huvudet på minsta vis. I matsalen där hela skolan satt och käkade klämde den hurtigaste och mest förvirrade tanten i och skanderade nu tycker jag att vi sjunger för X som har FÖDELSEDAG idag!!

Det syntes lång väg att hon inte uppskattade det.

Ta mig ut, på djupare vatten
Låt mig drunkna i din (nåd?)

Grattis Korskyrkan som späder på min suicidalitet...

Zombie skrev:Ah, du menar sångest?

*flåt kunde inte låta bli... återkommer med seriöst svar om och vid vändande ork*

Oh, ja...svår sångest.

När jag var yngre och lyssnade mycket på musikaler, kunde pappa komma in i mitt rum just när jag var mitt inne i den allra sorgligaste och mest hjärtslitande biten av "Fantomen på Operan" (när Fantomen har blivit lämnad av ALLA, t.o.m. av kvinnan som trots allt älskade honom, och han gråter så hjärtskärande att jag får knivar i bröstet, men det gör ont på ett bra sätt).

"Jaha, nu är det sorgligt," sade pappa. Åååh, vad jag avskydde det! Då ville jag ju vara ensam i det där bitterljuvt vackra och värkande...

Zombie skrev:Ah, du menar sångest?

*flåt kunde inte låta bli... återkommer med seriöst svar om och vid vändande ork*

Ha ha ha, den va kul

Ångest, hmmm.. Jag fick så jobbig ångest av Led Zeppelins "Stairway to heaven" när jag var ung i samband med en tråkig händelse. Fick väl nån sorts panikångest så jag bet mig hårt i armen och slet bort en liten köttbit. Har ett fint litet ärr där idag

Vet inte om det kan kallas ångest men jag blir tokig (känns det som) när jag hör låtar på franska eller opera och operett. Dansband har jag väldigt svårt för oxå

Idag kan jag få ångest av en hel del låtar för att jag känner mig skyldig då. Till att ha förstört för folk. Om jag lyssnar på texten då.

Men jag kan få ångest för vissa låtar en del dagar, som jag kan lyssna på andra dagar, som då gör att jag vet undvika det en del dagar. Vissa långa perioder tom. är det alldeles för mycket, medans andra gånger, då jag känner mig starkare, så kan jag lyssna på det mer problemfritt.

När jag var liten kunde jag få ångest av instrumentala bitar i filmer (behövde inte vara skräckfilm, men jag tror att musiken är rätt bra gjord nu när jag tänkt på det), och har ofta inte klarat av barnkörer heller.

EF skrev:Vet inte om det kan kallas ångest men jag blir tokig (känns det som) när jag hör låtar på franska eller opera och operett. Dansband har jag väldigt svårt för oxå

I högstadiet under en mattelektion sjöng jag av någon anledning lite på Edith Piaf's Non, je ne regrette rien (jag läste franska som tillval), varpå matteläraren frågade om jag gillade Edith Piaf (jag var väl inte så jätteförtjust i henne på den tiden). Sedan tog han fram en bandspelare modell bergsprängare som han ställde på mitt arbetsbord, tryckte på play och lät Edith Piafs Nååååån sjö nöh rrrrägrrrrätttt riääääään dåna ut i klassrummet....
Åååååh vad jag tyckte det var pinsamt!

Det finns en del. Håller fortfarande på och reparerar låtlistan från mitt gamla förhållande. Vad kan jag säga? Hon var verkligen speciell.

När jag var liten var det framför allt två låtar jag inte kunde höra utan att gråta. Tell Laura i love her och Kors på Idas grav

Vet inte varför just dom två påverkade mig så mycket, det var bara så. Ungefär som att jag aldrig kunde läsa Edgar Alan Poes berättelse "Den svarta katten" utan att gråta.

Kahlokatt skrev:När jag var yngre och lyssnade mycket på musikaler
---
Då ville jag ju vara ensam i det där bitterljuvt vackra och värkande...

Jag har aldrig gillat musikaler men ovanstående text väcker ett minne från sjuårsåldern eller så då jag spelade in en musikal från teve till kassettband med fruktansvärt dålig kvalitet (ja, det var på 70-talet det).
Musikalen handlade om en fårmamma (tror jag?) som ville skydda sina barn från vargen.

Följande sång sitter fortfarande kvar i minnet:

"Mom is home
now you can open the door
don't be afraid now
not anymore..."

Musik som är så otroligt vacker, storslagen och sorglig att den
får mig att gråta är Vangelis Reprise. Den sätter jag på när jag
vill vältra mig i sorg. Nej, inte ångest.

Ångest är mer "Don't worry, be happy" och annat klämkäckt.
Nu förstår jag även varför jag hatade franska showprogram med
smörsångare. Det var för mycket ljud på en gång, för många
synintryck, snabba klipp, färger och blinkande ljus.

Även syrrans mekaniska påsättande av radions skvalmusik
gnagde mig på nerverna. Samt pappas tevetittande och malande
ljud från teven under min uppväxt. Jag behöver mycket tystnad
för att må bra.

All slags dansbandsmusik!!!

Michael Jacksons sång "Little Susie" som handlar om en liten flicka som mördas när hon ramlar ner från en trappa.

Some body killed, Little Susie the girl with the tune.

Kahlokatt skrev:

EF skrev:Vet inte om det kan kallas ångest men jag blir tokig (känns det som) när jag hör låtar på franska eller opera och operett. Dansband har jag väldigt svårt för oxå

I högstadiet under en mattelektion sjöng jag av någon anledning lite på Edith Piaf's Non, je ne regrette rien (jag läste franska som tillval), varpå matteläraren frågade om jag gillade Edith Piaf (jag var väl inte så jätteförtjust i henne på den tiden). Sedan tog han fram en bandspelare modell bergsprängare som han ställde på mitt arbetsbord, tryckte på play och lät Edith Piafs Nååååån sjö nöh rrrrägrrrrätttt riääääään dåna ut i klassrummet....
Åååååh vad jag tyckte det var pinsamt!

Ha ha, pinsamt. Sjunger du fortfarande på franska? Just den låten du skrev om ger mig riktigt obehagliga irritationskänslor/ångest