Kurvan för vikt respektive längd (finns en för huvudomfång också) består av flera linjer. En är medium och sedan finns det flera över och flera under. Så länge barnet följder "sin egen" kurva vare sig den ligger under eller över medium så anses allt vara ok.

BVC är en frivillig verksamhet, absolut inget man är tvungen att gå till.

Om vikten går upp mer ibland och mindre ibland brukar de ta med ro. Men längden är viktigare för om de inte växer på längden som förväntat brukar det vara ett tecken på att något inte är bra med barnet. Viktigt är också att huvudomfånget ökar som det skall, i annat fall kan det vara något som är fel och som kan behöva läkarvård.

BVC är inte alls i första hand till för att övervaka föräldrarna som en del tycks tro utan för att vaka över att barnet växer som det skall och inte drabbas av något "fel" i form av tillväxtproblem eller sjukdomar. Det är en av orsakerna till att så relativt få barn far illa i Sverige idag av sjukdomar som kan behandlas.

Jag har altid gått på BVC med mina barn - oftare i början och med första barnen. Hur skulle jag kunna försvara om mitt barn drabbades av någon form av sjukdom/skada som jag skulle ha kunnat lindra, avvärja eller bota genom att följa upp hur det mår med regelbundna besök på BVC? Sen behöver man inte väga barnen varje vecka fram till skolåldern - men det är det ingen som gör.

Och vad gäller beteendet/den psykiska utvecklingen vet BVC ganska lite. Båda de barn jag har som har (diagnosticerad) AS och ADHD/ADD och där det märktes tydligt när de var mindre att det var något som inte var "som vanligt" missade BVC. De är bra på fysisk utveckling men det är OCKSÅ viktigt!

Utvecklingsbedömningarna som det står om i den gröna boken man får tycker jag är positiva. Känns bra att veta att barnet utvecklas "normalt" och kan det barnet förväntas kunna/vara mogen för vid respektive ålder.

Det ska nog till allvarliga missförhållanden om BVC ska reagera och göra anmälan, vilket jag tycker är bra för det är väl ingen som vill att barn ska fara illa?

På tal om detta fick jag bita mig hårt i tungan när vi var på öppna förskolan i måndags. Där var en tvåbarnsmamma som hade uppenbara problem med att få ihop det. Hon skulle mata bebis samtidigt som hon skulle hålla reda på en aktiv tvååring.

Tvååringen bråkade lite med andra barn så mamman går dit och hämtar honom och slänger ner honom i en barnstol. Där vill han såklart inte sitta så han står upp och är på väg ur stolen innan hon reagerar och lyfter ner honom. Vid det laget hade jag nästan slutat andas. Men det skulle bli värre...

Sedan säger hon till sin son flera ggr: "du är dum, du är dum du är dum, de andra barnen vill inte leka med dig för du är dum".

Hon har så vitt jag vet ingen diagnos och har säkert aldrig varit föremål för utredning. Jag blir så upprörd så jag vet inte var jag ska bli av. Varför utreder inte kommunen alla föräldrar utan bara oss med diagnoser?

Det finns SÅ många föräldrar som inte förstår att göra rätt. Det barnet kommer att ha noll självkänsla om mammans kränkningar fortsätter.

Men såklart, de har det gott ställt ekonomiskt. Pappan är pilot och mamman är flygvärdinna, eller kabinpersonal heter det kanske numera, bor i fin villa så allt är ju perfekt.

*morrar åt flygvärdinnan*

serpentin skrev:Det ska nog till allvarliga missförhållanden om BVC ska reagera och göra anmälan, vilket jag tycker är bra för det är väl ingen som vill att barn ska fara illa?

I det här fallet var det inte BVC som gjorde någon anmälan. Det var vårdcentralens kurator som reagerade över en massa förvirrad rappakalja jag satt och kräktes ur mig i samband med min dotters födelse. Mina barn var absolut inte vanvårdade eller hotade på något sätt. Däremot mådde jag apa p.g.a. graviditetsdepp. Alltså jag fick som en förlossningsdepp innan förlossningen för jag var så i ett så embarmligt dåligt skick p.g.a. konstant illamående och kräkningar hela graviditeten.

Däremot blev BVC informerade via socialtjänsten att jag (vi) var under utredning och efter det blev det vädligt noga med BVC-rutinerna.

Så, det var inte BVC som anmälde någonting, det var en inkompetent kurator på vårdcentralen.

Ursäkta trådkapningen!

*morrar också åt flygvärdinnan*

Alien skrev:Det viktiga var väl att kurvan visade att barnet ökade i vikt, annars var det något fel.

Jo, precis. Jag fick inte med det i föregående inlägg. Sedan är längden ju också viktig som Titti skrev, kanske viktigare.

Jag har turen att ha haft att göra med den bästa överläkaren och mentalskötarna och psykolog man kan tänka sig. "Min" Msk skulle definitivt ställa upp som back up för mig i möte med myndigheter. Hon anser att personer oavsett diagnos har en rättighet att få ha med sig ngn som kan diagnosen.

Psykologen har också från början sett till att ta med allt som tänkas kan i utlåtandet efter utredningen. I utlåtandet finns också med utlåtanden ifall man av myndighet skulle bli utpekad som dålig förälder och vikten av rätt stöd för att INTE någon situation ska behöva uppstå där jag känner att jag inte jan hantera situationen som ensamstående med barn. På det sättet kan utredningen bli till din fördel, alltså om utlåtandet skrivits på ett sätt som inte kan miss-tolkas/brukas av torftiga myndighetspersoner.

Mitt råd är att du ska se till att få en ordentlig representant som kan följa med, en vän är faktiskt inte det bästa då den betraktas som subjektiv och icke expert. Du bör också ha ett bra skrivet läkarutlåtande.

Hej igen
Det är inte bara folk med diagnoser som blir starkt ifrågasatta. Ensamstående med barn blir granskade med helt annan lupp än paren. Par finns där där ena perten både knarkar och slåss men soc låter bli de för då räknas ju andra föräldern som pålitlig.

Som ensam med barn får du knappt påträffas på krogen efter 20 då sonen är hemma med barnvakt. Eller som en soc-tant förklarade: Ja är man som ensam vårdnadshavare så ska du inte dricka alls då du faktiskt är ensam om att ha ansvaret. Punkt. Så som ensamförälder ska du inte ha egna behov. Punkt. Vare sig det gäller sex, god mat, vin eller annat. Det har samhället bestämt då man från samhällets sida också vet att inga pengar finns för att underlätta ensamföräldrars tillvaro. Annat var det förr då man fick hemhjälp som ensam med barn.