På engelska finns uttrycket "the autistic tantrum" myntat som ett välkänt begrepp. Men på svenska Google hittar jag inte så mycket om AS och utbrott, utom när det gäller barn. Barn utan AS kan givetvis också börja skrika och bråka om de inte får sin vilja igenom.

Jag har nyligen fått diagnos AS men har dessutom flera andra handikapp. Är man trött och svag är man förstås mer lättretad, men jag undrar ändå...det kan hända att om jag blir riktigt illa behandlad av en människa så kan jag inte alls tala, bara rusa ut ur rummet och smälla igen dörren så hela huset skakar. Det sker under påverkan av en snabb adrenalintillströmning där jag totalt förlorar kontrollen. Denna kontrollförlust fyller mig sedan med skam och sorg. Jag riktar aldrig vreden fysiskt mot en människa, men jag får ju dåligt rykte.

Ingen accepterar ett sådant beteende i Sverige, lagomlandet. Kan jag hänvisa till min diagnos?

Är detta AS-symptom?

Det där låter som jag när jag käkade syrrans p-piller i panik över att jag slarvat bort mina.

Jag blev helt knäpp. Fick cepeutbrott över ingenting. Naturligtvis fett med uselt samvete efteråt. Efter ett riktigt allvarligt fall av vansinnesutbrott bestämde jag mej för att slänga pillrena. Sedan dess har sådana där utbrott bara kommit i samband med svår ångest som "grundkänsla".

Så, jag har ingen aning om det du säger är något "typiskt AS". Det kanske är det för dem som är lite mer autistiska och inte sådär jobbigt sociala som jag är. ;-D

Känner inte igen uttrycket du sett men känner igen känslan. Stämmer nog att man som "aspie" kan vara väldigt känslosam och reagera starkare än vad som är vanligt för sådant man uppfattar som någon form av orättvisa angrepp.

Om du ska försöka förklara att det beror på din diagnos är upp till dig, men vi har nyligen i en tråd avhandlat huruvida det är lämpligt i olika lägen.

Finns risk att vissa inte alls förstår dig bättre för att du lider av nåt otäckt syndrom..

Debbido skrev:På engelska finns uttrycket "the autistic tantrum" myntat som ett välkänt begrepp. Men på svenska Google hittar jag inte så mycket om AS och utbrott, utom när det gäller barn. Barn utan AS kan givetvis också börja skrika och bråka om de inte får sin vilja igenom.

Jag har nyligen fått diagnos AS men har dessutom flera andra handikapp. Är man trött och svag är man förstås mer lättretad, men jag undrar ändå...det kan hända att om jag blir riktigt illa behandlad av en människa så kan jag inte alls tala, bara rusa ut ur rummet och smälla igen dörren så hela huset skakar. Det sker under påverkan av en snabb adrenalintillströmning där jag totalt förlorar kontrollen. Denna kontrollförlust fyller mig sedan med skam och sorg. Jag riktar aldrig vreden fysiskt mot en människa, men jag får ju dåligt rykte.

Ingen accepterar ett sådant beteende i Sverige, lagomlandet. Kan jag hänvisa till min diagnos?

Är detta AS-symptom?

Jag blir också arg, särskilt när jag tycker att jag blir orättvist el översittaraktigt behandlad. Fast sen jag fick min diagnos har jag blivit mer dämpad. Eftersom jag är avvikande är det nog jag som har fel, utgår jag ifrån. Dessutom har jag ju inte längre något arbete. Ju mindre kontakt med andra människor, desto mindre orsak till vredesutbrott.

Känner också igen det där med att bli alldeles stum. Efteråt kan jag komma på massor av saker som jag borde ha sagt. Men just då var jag för arg/upprörd/rädd för att säga något.

Det är också så att folk kan säga vilka elakheter som helst, bara de gör det på ett lugnt sätt. De gör inte bort sig. Men om jag blir arg så gör jag bort mig, även om jag s a s hade hur goda orsaker som helst. Den som tappar humöret får aldrig sympatierna på sin sida.

Att hänvisa utbrott till sin diagnos tycker jag låter lite tveeggat. Visst kan du lättare förlåtas för dina utbrott då. Å andra sidan riskerar du att inte tas på allvar. "Man behöver inte bry sig om Debbidos reaktioner, hon överreagerer alltid, eftersom hon har AS."

Berätta gärna lite mer om dig så man får en bild av dig. Kram.

Varför ska man bry sig om vad andra accepterar, man duger ju aldrig i allas ögon ändå?

Man måste ju få bli arg. Vissa får kraftfulla vredesutbrott. Andra säger nedrans så förargligt med kristen och lågmäld röst. Alla har olika förmåga vad gäller att behärska sig.

Folk får antingen gilla läget eller ge fan i att umgås om det nu är så förskräckligt med vredesutbrott. De flesta kan lära sig att ta utbrotten med en klackspark efter att ha sett några.

Jag fick en del vredesutbrott när jag var liten, mest pga störsamma barn hos dagmamman. Dom betedde sig lite konstigt tyckte jag (pga AS tro?). Mest att dom aldrig någonsin lyssnade på mig och totalt ignorerade min åsikt.

Numera blir jag aldrig arg över någonting. Jag har nog lärt mig att behärska mig eller helt enkelt att inte bry mig.

Jag kan förstå att vissa (läs många) kan ha svårt för folk som springer ut och slänger igen dörren, eller kastar saker omkring sig.
Jag själv har alltid tolkat det som ett tecken på omognad. Man klarar inte konfrontationer, diskussioner och meningskiljaktigheter.

Idag vet jag att många kan bli väldigt arg p.g.a t.ex diagnossjukdomar som ADHD eller AS. Men jag har jättesvårt att inte reagera negativt om någon blir sådär arg.

tahlia skrev:Jag kan förstå att vissa (läs många) kan ha svårt för folk som springer ut och slänger igen dörren, eller kastar saker omkring sig.
Jag själv har alltid tolkat det som ett tecken på omognad. Man klarar inte konfrontationer, diskussioner och meningskiljaktigheter.

Idag vet jag att många kan bli väldigt arg p.g.a t.ex diagnossjukdomar som ADHD eller AS. Men jag har jättesvårt att inte reagera negativt om någon blir sådär arg.

Spontant infinner sig genast frågan:

Hur är du när du "reagerar negativt" på ett mera socialt accepterat sätt?

tahlia skrev:Jag kan förstå att vissa (läs många) kan ha svårt för folk som springer ut och slänger igen dörren, eller kastar saker omkring sig.
Jag själv har alltid tolkat det som ett tecken på omognad. Man klarar inte konfrontationer, diskussioner och meningskiljaktigheter.

Idag vet jag att många kan bli väldigt arg p.g.a t.ex diagnossjukdomar som ADHD eller AS. Men jag har jättesvårt att inte reagera negativt om någon blir sådär arg.

Vi har en kultur där det råder konfliktskänsla och det är fiiint att behärska sig i stället för att visa känslor.
Men vad i helvete gör det om folk skriker eller kastar prylar? Det kan till och med vara ett uppfriskande tecken på att dom faktiskt har kontakt med sina känslor.

Jag ser mycket hellre ett rakt ärligt öppet utbrott än den ack så välfungerande medelklassbeteende där man ska le, behärska sig och få ont i magen och sedan gå och prata skit om folk eller få ut sina frustrationer genom att glo på såpaprogram på TV där andra får symbolisera de "negativa" känslor som man har förträngt att man har.

Och huruvida det finns någon koppling till diagnosen si och så det har jag ingen aning om men jag tycker kanske att man ska vara lite försiktig med att koppla allt oönskat mänskligt beteende till diagnoser.

Jag vet exempelvis att när undertecknad blir riktigt arg eller trängd så kan det hända att hon kastar sakerna PÅ folk eller slår dem, och hon har för den saken ingen jävla diagnos att skylla på.

Jag tror att gemene man är rädd för vredesutbrott.
Själv har jag under lång tid varit konfliktsrädd och i det längsta försökt att dra mig ur.
Men på senare år så har jag vänt det mot alla andra. De är nämligen mer konfliktsrädda.
Ett riktigt vredesutbrott(asputbrott) när man verbalt får folk att bli rädda. kastar saker och bara AAAAARRRRRGGGGGHHHHHHH.

Det funkar
Mot dörrförsäljare bettlare radiotjänst chefer kunder
Det rekomenderas att testa någon gång.

Själv kan jag inte gräla. Det kan vara konflikträdsla.
Men jag tror inte det. Snarare är det så att gräl är en irrationell verksamhet som jag inte förstår.

Ja, det här känner jag allt igen mig i! Jag kan bli fullkomligt vansinnig i vissa lägen. Ofta kan man spela "spelet" och hålla god min, men ibland brister det, och brister rejält...

Eftersom jag är aggressiv av naturen har jag känt mig tvungen att ägna mig åt anger management. Det funkar, men det är inte jag. Tycker den svenska konflikträdslan är rätt töntig, en rejäl konflikt, konfrontation rensar luften. Det är inte sunt att gå och bära på sin ilska. Fram för det sydländska temperamentet!
De är otaliga, alla gånger jag önskat mig och min fiende tillbaka till stenåldern...

sugrövmanövern skrev:Varför ska man bry sig om vad andra accepterar, man duger ju aldrig i allas ögon ändå?

Man måste ju få bli arg. Vissa får kraftfulla vredesutbrott. Andra säger nedrans så förargligt med kristen och lågmäld röst. Alla har olika förmåga vad gäller att behärska sig.

Folk får antingen gilla läget eller ge fan i att umgås om det nu är så förskräckligt med vredesutbrott. De flesta kan lära sig att ta utbrotten med en klackspark efter att ha sett några.

Har man ett jobb och vill behålla det, är man tvungen att bita ihop och behärska sig.

Har man barn måste man också behärska sig. Man kan inte skrika hur som helst och kasta saker omkring sig, då skrämmer man de små barnen.

När barnen är äldre bör man heller inte skrika åt fröken el grannen, då får barnet skämmas över sin mamma.

Har man en hund bör man inte heller bråka. De gånger vi höjt rösten hemma och bråkat, har hunden gnällt och sprungit fram och tillbaka av skräck. "Bråk inom flocken = livsfara"

Alien skrev:

sugrövmanövern skrev:Varför ska man bry sig om vad andra accepterar, man duger ju aldrig i allas ögon ändå?

Man måste ju få bli arg. Vissa får kraftfulla vredesutbrott. Andra säger nedrans så förargligt med kristen och lågmäld röst. Alla har olika förmåga vad gäller att behärska sig.

Folk får antingen gilla läget eller ge fan i att umgås om det nu är så förskräckligt med vredesutbrott. De flesta kan lära sig att ta utbrotten med en klackspark efter att ha sett några.

Har man ett jobb och vill behålla det, är man tvungen att bita ihop och behärska sig.

Inte så säkert. Beror på var man arbetar. Och vilken typ av utbrott man får. Exempel: Lärare som hotar att döda sina elever, inte bra. Lärare som krossar en och annan pekpinne mot katedern och vrålar tyst i klassen är harmlöst och lite coolt.

Har man barn måste man också behärska sig. Man kan inte skrika hur som helst och kasta saker omkring sig, då skrämmer man de små barnen.

Äsch, vad är det för fjask-barn som inte tål att se att mamma/pappa har temperament?

När barnen är äldre bör man heller inte skrika åt fröken el grannen, då får barnet skämmas över sin mamma.

Beror ju på vad fröken eller grannen gjort, det mesta kan tas i vanlig samtalston.

Har man en hund bör man inte heller bråka. De gånger vi höjt rösten hemma och bråkat, har hunden gnällt och sprungit fram och tillbaka av skräck. "Bråk inom flocken = livsfara"

Jag bråkar aldrig med min sambo med höjd röst. Han kränker mig aldrig. Jag har aldrig sett någon skräck hos min hund när jag har tantrums. Han tycker det är obehagligt när jag skriker och slamrar, så klart. Men han är ju van vid att jag är galen, jag måste ju dock försäkra honom om att det inte är honom jag är arg på, när han kommer fram till mig med slokande öron och "undrar". Sedan efter det är allt bra. Han är ingen fjask-hund som är gjord av porslin, hemma hos oss får man ha temperament. Snabbt övergående raserianfall bryr han sig inte om, det är de där långvariga svordomsmonologerna han tycker är lite läskiga.

Grejen är ju den att man inte kan hålla igen varje gång. Ingen vill vara ett aggressionsmonster. Jag brukar dunka huvudet i väggen, slå mig själv i ansiktet och väsa för att hindra utbrotten.
Vardagsutbrott utanför hemmet är också bra. Jag skriker och svär i bilen, åt alla idioter i trafiken. Säger högt vad jag tycker om folks förehavanden inne på affärer, tex mobiltelefonerande och skrikiga ungar samt folk som pratar för högt.

sugrövmanövern skrev:

Har man barn måste man också behärska sig. Man kan inte skrika hur som helst och kasta saker omkring sig, då skrämmer man de små barnen.

Äsch, vad är det för fjask-barn som inte tål att se att mamma/pappa har temperament?

Det där uttalandet var väl rätt korkat?
Om man är 2-3 år gammal och mamma eller pappa börjar gapa och skrika och slänga saker omkring sig så är det fullständigt naturligt att barnet blir rädd.
Att gapa och skrika kan dessutom sätta ordentliga spår hos barnet, som osäkerhet och nervositet.

Thunderchild skrev:

tahlia skrev:Jag kan förstå att vissa (läs många) kan ha svårt för folk som springer ut och slänger igen dörren, eller kastar saker omkring sig.
Jag själv har alltid tolkat det som ett tecken på omognad. Man klarar inte konfrontationer, diskussioner och meningskiljaktigheter.

Idag vet jag att många kan bli väldigt arg p.g.a t.ex diagnossjukdomar som ADHD eller AS. Men jag har jättesvårt att inte reagera negativt om någon blir sådär arg.

Spontant infinner sig genast frågan:

Hur är du när du "reagerar negativt" på ett mera socialt accepterat sätt?

Nu vet jag inte om jag förstår frågan, men tippar på att du undrar hur jag gör när jag blir arg. (Rätta mig om jag är helt fel ute)

Jag blir helt enkelt inte arg på det sättet. Jag kan föra en diskussion om precis vad som helst, utan att börja gapa och skrika. Blir jag arg så sänker jag istället rösten lite, och upprepar vad jag just sa.
Börjar man gapa och skrika och slänga saker, så har man totalt förlorat diskussionen och sin trovärdighet i sammanhanget.
Man behöver aldrig skrika. Det är så totalt onödigt och ingen lyssnar mer på någon som skriker, snarare tvärt om.

Sedan tjänar man en hel del på att hålla sig lugn. Möter du en person som har en tendens att bli förbannad på ett "negativt sätt", så blir de bara mer och mer förbannad ju lugnare man själv håller sig, vilket resulterar i att de förlorar sin trovärdighet.

Bjäbbmonstret skrev:Jag vet exempelvis att när undertecknad blir riktigt arg eller trängd så kan det hända att hon kastar sakerna PÅ folk eller slår dem, och hon har för den saken ingen jävla diagnos att skylla på.

DÅ kan man börja prata om omognad.

tahlia skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Jag vet exempelvis att när undertecknad blir riktigt arg eller trängd så kan det hända att hon kastar sakerna PÅ folk eller slår dem, och hon har för den saken ingen jävla diagnos att skylla på.

DÅ kan man börja prata om omognad.

Det är möjligt att jag är. Men jag tror inte att man kan säga att svårigheter med impulskontroll och att hantera pressade situationer alltid handlar om omognad. Dessutom finns det andra situationer där det faktiskt är en fördel att reagera snabbt och utåtagerande i stället för att bli rädd.

Bjäbbmonstret skrev:

tahlia skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Jag vet exempelvis att när undertecknad blir riktigt arg eller trängd så kan det hända att hon kastar sakerna PÅ folk eller slår dem, och hon har för den saken ingen jävla diagnos att skylla på.

DÅ kan man börja prata om omognad.

Det är möjligt att jag är. Men jag tror inte att man kan säga att svårigheter med impulskontroll och att hantera pressade situationer alltid handlar om omognad. Dessutom finns det andra situationer där det faktiskt är en fördel att reagera snabbt och utåtagerande i stället för att bli rädd.

Det är skillnad på att agera snabbt och utåtagerande och att bli förbannad och slå människor eller kasta saker på dem. Du behöver inte bli rädd bara för att du inte blir våldsam.

tahlia skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Jag vet exempelvis att när undertecknad blir riktigt arg eller trängd så kan det hända att hon kastar sakerna PÅ folk eller slår dem, och hon har för den saken ingen jävla diagnos att skylla på.

DÅ kan man börja prata om omognad.

Mmm.. Det är synnerligen omoget att ha AS..

Att reagera spontant istället för att stanna upp och tänka efter vilket beteende som gynnar oss själva och vår status i den sociala gruppen bäst..

Alla med AS bore skickas tillbaks till Lekis.. Pronto..

tahlia skrev:

sugrövmanövern skrev:

Har man barn måste man också behärska sig. Man kan inte skrika hur som helst och kasta saker omkring sig, då skrämmer man de små barnen.

Äsch, vad är det för fjask-barn som inte tål att se att mamma/pappa har temperament?

Det där uttalandet var väl rätt korkat?
Om man är 2-3 år gammal och mamma eller pappa börjar gapa och skrika och slänga saker omkring sig så är det fullständigt naturligt att barnet blir rädd.

Klart ungen blir förskräckt, men den kommer över det. Är det ett fjask-barn som inte ens tål att morsan blir förbannad över en grej får man väl adoptera bort det.

Att gapa och skrika kan dessutom sätta ordentliga spår hos barnet, som osäkerhet och nervositet.

Vid vilken ålder kan man börja visa sitt rätta jag inför barnet då? vid vilken ålder ska man chocka barnet med att visa att mamma kan bli arg? 4? 5? 13? När är barnet redo att se känsloskiftningar? Eller är man en helt olämplig mor om man har egenskapen att man kan bli väldigt arg och tom skrika? Kanske, jag vet inte.

Jag tyckte som barn att det var lugnt att folk skrek, så länge det inte var riktat mot mig.
Däremot så tog jag alla former av tillsägelser både från vuxna och andra barn som djupa kränkningar, speciellt de lågmälda och mästrande varianterna. Om folk skrek kunde jag i alla fall skylla det på att de gjorde det i affekt.

sugrövmanövern skrev:Däremot så tog jag alla former av tillsägelser både från vuxna och andra barn som djupa kränkningar, speciellt de lågmälda och mästrande varianterna. Om folk skrek kunde jag i alla fall skylla det på att de gjorde det i affekt.

Jäpp.. Tacka vet jag spontana och ärliga reaktioner på känslor istället för att förtränga dom och medvetet använda manipulativa tekniker.. Det är ju sånt som passar NT..