Kvasir skrev:En intressant fråga är kanske också om den till synes oproportionerliga vreden faktiskt bara beror bara på den aktuella situationen. Jag har, eller hade i alla fall när jag var yngre, en tendens att hålla inne med min ilska i de flesta situationer. Resultatet blev att jag reagerade och blev arg någon gång ibland och då handlade det nog om att passa på att få ur mig även gammal upplagrad ilska från alla de gånger jag inte hade visat något. Alltså tenderade jag ofta att reagera mycket häftigare än vad som var motiverat de gånger jag reagerade. Om jag t.ex. skällde ut en person så kanske jag egentligen undermedvetet skällde ut även alla andra som jag skulle ha velat skälla ut för samma sak.

Den här upplevelsen har jag funderat på. För ibland när jag är arg så är jag inte ens arg på personen som kanske får ta emot. Det kommer jag dock inte på förrän efter, då det irrationella ruset dragit förbi. Då brukar jag bli skamfylld, förklara och be så mycket om ursäkt. Vilket oftast uppskattas av de flesta.

Jag har alltid lidit av vredesutbrott. De förvärrades i somras då jag började skada mig själv, blev så arg att jag såg rött! Jag sparkade sönder badkarskanten, ute sprang jag iväg planlöst. Min räddning blev Zyprexa! Nu blir jag inte alls så arg som jag blev förut, det var väldigt lätt att trigga igång mig. Nu kan jag behålla mitt lugn till en viss gräns, sonen är i trotsåldern........................

Jag är nästan alltid lugn och följer samma mönster som Kvasir, d.v.s. när jag väl blir arg, så blir jag fly förbannad. Men med stigande ålder har jag slutat att lagra på mig för mycket ilska innan korken flyger ur. Numera försöker jag prata av mig (stackars släktingar) och de enda vredesutbrott jag får är till följd av frustration över maktlöshet, t.ex. inom psykiatrin eller när folk skall "skoja" och håller fast mig eller liknande.

Jag har aldrig slagits eller slagit någon, men däremot kastade jag saker i vredesmod när jag var barn. Jag har vält ett par bord och hystat stolar genom fönster. Fast det upphörde i tio-tolvårsåldern.

Jag känner igen mig väldigt väl i earlydayminer's och Lakrits inlägg. Tidigare var jag också så att jag lagrade ilska för att sedan explodera bland dem jag litade på. Sparkade sönder en dörr en gång och har även slagit sönder en skåpsdörr. Nu har jag blivit betydligt bättre på att visa min irritation direkt och förklara varför jag blir sur, vilket innebär att de explosionsartade utbrotten har upphört.

Däremot så kan jag bli väldigt arg när jag blir frustrerad, eller precis som Lakrits sa, när någon ska "skoja" med en och göra något de vet att man inte tycker om.

Ja, det är lite därför jag är rädd för att hamna i bråk och tjafs med människor. För om någon håller fast mig blir jag fullständigt tokig, och det brukar endera skrämma folk eller göra dem ännu mer aggressiva. I det senare fallet så är det väl för det mesta folk som är påverkade eller har låg impulskontroll som reagerar med aggressivitet.

Det är med ilska, vrede.. Det är något jag ständigt arbetar på, för det är vad jag anser är sämst för alla parter. Jag kan kompromissa och jag kan ändå ta andras perspektiv även om jag är rigid och trotsig. Oftast handlar problem med andras perspektiv om hur de formuleras, snarare än vad perspektivet i sig betyder. Hur som helst, vrede.. Det är ett tillstånd som är bra i situationer där man ligger i underläge rent fysiskt, men det är också ett väldigt destruktivt tillstånd - på alla planer, alltså för andra och för dig själv.

Men en mildare form av ilska som uppstår när andra talar om för en vad man kan och inte kan göra, den är väldigt bra. För mig är den en källa med motivation till att klara det någon/några påstår att jag inte kan klara av. Då är också envisheten en väldig tillgång.

Numera finns det bara en orsak till varför jag på något vis skulle bli aggressiv, och det är när någon/några vägrar lämna mig i fred trots att jag uttryckligen visat och sagt att min vilja är att bli lämnad i fred. Blir jag lämnad i fred en stund så kan jag fortsätta att diskutera senare. Då kan jag ta tag i något eller slå näven i bordet för att visa att gränsen är nåd och att jag kräver respekten att bli lämna i fred när jag sagt så.

Blir alltså arg om jag på något vis känner mig "inträngd" och inte kan röra mig fritt.

Men jag blir inte arg om folk kallar mig saker eller något i den stilen, det är liksom inga problem. Men känner mig jag inträngd och att min integritet våldtas och inte respekteras så blir jag vansinnig.

Jag anser att det är något som är viktigt att jobba med, och om man känner att den står i vägen för rationella tankar och uppkommer i opassande situationer så ska man lägga all vikt i att göra något åt det. Det är väldigt viktigt!

Ja, det är väldigt viktigt att försöka hantera sin vrede!

En sak är ju att undvika provokativa situationer. Men det kan man inte alltid. T ex när en psykiatrisköterska kom hem och bedömde att jag behövde utökat stöd. Jag höll med. Sedan kom chefen och ett jäng människor hem och stirrade på mig. Chefen sa att jag INTE behövde utökat stöd.

- Ja, men jag behöver tid både till att prata och med städning. Är ju multisjuk.

- Nej, boendestödet är inte till för att du ska få prata av dig. De ska bara se till att din vardag fungerar! (Tolkning: vardagen är rent materiell. Jag behöver bara mat och lite städ, har inte rätt till sociala behov).

Chefen ställde sig över sköterskan och sa att jag inte kunde få mera tid (ens under senvintern när det finns stor suicidrisk).

Min respons på detta trängda läga var att skrika rakt ut i luften och rusa ut ur min lägenheten. Sprang runt i skogen en timma, med tofflor på och utan jacka.

Japp. Så illa kan det gå. Och tro inte att omgivningen tänker sätta sig in i vad det innebär att var en autist som kan få tantrums. Nix. Denna sida av handikappet ska inte tas hänsyn till. Min hjärna ska fungera perfekt och tillräckligt snabbt för relevanta svar (inte skrik) .... men dessvärre räcker den inte till för det. Den funkar inte som den ska. Och felet är MITT!

Hej!

Jag tror att man måste tillåta sig att bli arg ibland, när det är befogat. Om man bara går omkring och sväljer all förtret blir man till sist en tryckkokare. Så det är bra att skälla ut den man blir arg på, eller på annat sätt markera gräns. Inte kasta saker som små barn gör, eller gå iväg och drämma igen dörren på tonårsvis. Men låtsas som ingenting är inte heller bra.

Hälsningar

Lilla Gumman

(Lite OT) Boendestödet fungerar väldigt olika beroende på i vilken kommun man bor. I Uppsala får jag hjälp av en grupp som specialiserar sig på kunder (förr "brukare") med NPF. Naturligtvis fungerar jag olika bra med olika personer, men genrellt sett är hjälpen förstklassig.

I somras fick jag efter rätt mycket dividerande hjälp också när jag var bortrest under semestern. Min mor skulle vara borta under en vecka och min lillebror skulle också han vara annorstädes, så hon och min bror lyckades få Göteborgs kommun och Uppsala kommun att gå med på två besök under min vistelse i Göteborg.

De göteborgska boendestödjarna var tyvärr inte lika duktiga som i Uppsala, även om man räknar med min stress över att det kom nya människor och att jag var i en annan stad. Jag hade en dålig dag första gången boendestödjaren kom, men hon verkade inte inse att jag hade det svårt med kommunikationen och ordningssinnet. Istället försökte hon stressa på mig, vilket ledde till att jag gick in i min bubbla och tappade kontakten helt. Det som skulle bli en promenad till affären slutade med att jag låg på soffan och gjorde ljud och rörelser medan boendestödjaren tog promenaden på egen hand.

Lilla Gumman skrev:Hej!

Jag tror att man måste tillåta sig att bli arg ibland, när det är befogat. Om man bara går omkring och sväljer all förtret blir man till sist en tryckkokare. Så det är bra att skälla ut den man blir arg på, eller på annat sätt markera gräns. Inte kasta saker som små barn gör, eller gå iväg och drämma igen dörren på tonårsvis. Men låtsas som ingenting är inte heller bra.

Hälsningar

Lilla Gumman

Du har förstås rätt, men det är ändå så här som autistiska tantrums ofta ser ut: Man hamnar i en oförutsett svår situation. T ex trodde jag att psykiatrisköterskans makt var mycket större än den sedan visade sig vara. Jag mådde extremt dåligt. Hade (har) ingen fungerande psykmedicin och ett flertal sjukdomar. Jag lider och plågas nästan varje dag av mina sjukdomar och den påtvingade ensamheten. Det finns ingen här att skälla på - mera än mig alltså. För jag är ju ensam. I isoleringscellen finns ingen att avreagera sig på.

Jag har snälla, goa, boendestödjare. Dem kan jag inte bli arg på. De har ju inget ont gjort. De säger: "Ja, vi har ju ingen fungerande psykiatri i den här kommunen". Vi är alltså överens om att jag inte får den vård jag behöver och alltså kan jag inte skälla ut mina hjälpare.

Den där chefen var så elak så då kan jag inte skälla. Bara skrika. Zyprexa skulle stänga av alla känslor och fick jag bara en sepcialgjord permobil gjord för en 150-kilosrumpa så skulle jag väl hålla käft och sitta still. Mina leder klarar nämligen inte mer övervikt än den jag redan har.

Flera personer anser att den där chefen är rena psykopaten. Dessutom har jag senare fått en timmas extra stöd. Jag tror att andra personer övertalade henne (körde över henne). Mitt utbrott sa ju en del om hur jag mådde.

Om det ska vara någon vits med att få en handikappstämpel som AS så måste det vara att omgivningen (särskilt vården) SKA kunna visa en smula hänsyn. Handikappanpassning betyder att omgivningen ska anpassa sig eller miljön till den handikappade. Inte tvärtom.

Jag blir vrål förbannad, oftast när jag r stressad. har slagit sönder två tangentbord till datorer. På jobbet har jag blivit förmanad att försöka hålla inne med min vrede. När jag var gift och hade barn hemma, kunde jag skrämma hela familjen med mina vredesutbrott. Min före detta utnajade det genom att reta mig om hon hade något att dölja, då blev jag helt fixerad vid min rede. Har läst senare att det är ganska vanligt att AS personer har ett väldigt häftigt humör, men att vi är tämligen ofarliga, eftersom vi oftast är mycket och omtänksamma personer. Detta även om vi inte uppfattas som, jag tror vi har vårt eget sätt att måna om våra medmänniskor. Vanliga människor har nog ett ganska begränsat och av normer styrt sätt att hantera empati. Jag tror däremot att vi som är AS har ett sätt att hantera känslor mot våra medmänniskor som mer bygger på vad vi kan utläsa ur de mer grundläggande reaktioner som vi är betydligt bättre på att se, än vad NT är.

lasseivägen skrev: Jag tror däremot att vi som är AS har ett sätt att hantera känslor mot våra medmänniskor som mer bygger på vad vi kan utläsa ur de mer grundläggande reaktioner som vi är betydligt bättre på att se, än vad NT är.

Du menar att vi skulle förstå bakomliggande budskap bättre än andra? Jag trodde det var tvärtom?

Jag kan också få vredesutbrott som påminner dem ni beskriver när någon triggar mig och jag känner mig trängd, särskilt om jag dessutom inte har sovit ordentligt - då fungerar spärrrarna sämre, men jag har har ingen diagnos att skylla på.

Jag har dock aldrig slagit sönder någonting hemma.

Min man tyckte att jag fick utbrott utan anledning men jag håller inte med. Det var när han skojade med mig som jag blev så arg, tog det så bokstavligt, det han sa. Nu är jag mycket lugnare med Zyprexa. Då jag var 4 år välte jag omkull vardagsrumsbordet då jag blev arg!

Debbido skrev:Du menar att vi skulle förstå bakomliggande budskap bättre än andra? Jag trodde det var tvärtom?

Nog bara en fundering, har hört att många AS och ADHD har bra hand med djur och barn. Det påstås att jag har det, jag märkte när barnen var små, att jag uppfattad saker som deras mor, (barnpsykologen) inte uppfattade. Däremot är jag väldigt dålig att visa empati i sådana situationer där det krävs social kompetens. Finns en gammal tråd om empati.

Haha, det där kan höra till min vardag allt.

Just att jag kan bli som en jäkla femåring när jag inte får det som jag vill.
Är jag stressad ryter jag till om någon annan människa än min mamma säger någonting åt mig då...

lasseivägen skrev:

Debbido skrev:Du menar att vi skulle förstå bakomliggande budskap bättre än andra? Jag trodde det var tvärtom?

Nog bara en fundering, har hört att många AS och ADHD har bra hand med djur och barn. Det påstås att jag har det, jag märkte när barnen var små, att jag uppfattad saker som deras mor, (barnpsykologen) inte uppfattade. Däremot är jag väldigt dålig att visa empati i sådana situationer där det krävs social kompetens. Finns en gammal tråd om empati.

Efterom AS definieras som en "genomgripande utvecklingsstörning" så utgår jag från att något är stört hos mig, men inte intelleket utan de känslomässiga nivåerna. De ligger kanske på en primitivare eller barnsligare nivå? I så fall borde jag vara bra på att uppfatta signaler från barn och djur eller ev. andra levande varelser också. Det är jag!

Jag har hjälpt flera personer till diagnoser som psykiatrikerna missat. Varför? Jag "ser igenom" en massa bjäffs, det yttre. Men det jag inte ser är hur jag ska hantera att jag ser mer än de flesta. Jag borde insett att de betraktade mina ageranden som "besserwisserfasoner" eller något sjukligt. Så jag blev utmobbad trots att jag skapade lite mera rättvisa.



Jag tror m a o att vi förstår varandra, även om jag blev OT.
(Man kan ju bli förbannad förstås för att ingen tar en på allvar när man har rätt!)

Blev väldigt attraherad av en kvinna, men kunde inte förstå varför. Det jag kan förstå är att hon är en AS person, något som jag troligen insåg redan första gången jag såg henne. Troligen en del av de du kallar att förstå känslor på den primitiva nivån.
Däremot tror jag att alltihop skitit sig p.g.a inblandning av för många NT dom har ju lite dålig pejl på hur en AS fungerar, framförallt att vi fungerar olika.

lasseivägen skrev:Blev väldigt attraherad av en kvinna, men kunde inte förstå varför. Det jag kan förstå är att hon är en AS person, något som jag troligen insåg redan första gången jag såg henne. Troligen en del av de du kallar att förstå känslor på den primitiva nivån.
Däremot tror jag att alltihop skitit sig p.g.a inblandning av för många NT dom har ju lite dålig pejl på hur en AS fungerar, framförallt att vi fungerar olika.

Jag hoppas inte att det skitit sig. DU har ju SETT henne. En förmåga som gränsar till kärlek, känns som kärlek. Go for it!

Jag blev lite bekant med en kille i en kyrka. Sedan slog det mig: Jamen, han är ju aspergare! Så jag frågade honom lite försiktigt. Jodå, det var han, sa han, och tog inte alls illa vid sig.

Ville hålla kontakt men det gick inte då hans mobil nästan alltid var ur funktion, suck!

En viss person ville ha med honom i ett kyrkligt uppdrag och frågade mig varför personen aldrig svarade eller tog kontakt på annat sätt.

- Jamen, han har ju AS, sa jag.
- Va? Hur vet du det?
- Därför att det syns så klart.
- Gör det?
- Ja, om man själv har AS så vet man! Vi vet ALLT!

Hej Debbido

Tack för uppmuntran.
Men att hon är aspie behöver ju inte betyda att hon känner som jag.
Bar att jag sett hennes AS.

Ett citat från Anders Björck:

Att säga ifrån skadar inte, tvärtom. Om man blir befogat förbannad, då är man inte kolerisk, då har man visat civilkurage.

Om man bortser från att det är lättare att visa sin vrede när man är landshövding än lågstatusperson så har han rätt, tycker jag. Och om omvärlden behandlar en illa, så är det befogat att få ett "autistiskt utbrott".

Jag hade vredesutbrott om jag inte fick som jag ville. Jag kunde skrika och kasta saker omkring mig. Men har blivit lugnare med åren.

Shadow skrev:Jag hade vredesutbrott om jag inte fick som jag ville. Jag kunde skrika och kasta saker omkring mig. Men har blivit lugnare med åren.

Jag var Stora Lugnet som barn. Ett under av tysthet och självsysselsättning.

Men sedan, genom livet, så har utbrotten blivit både fler och större, vissa rent gigantiska.

Jag har väldigt många sjukdomar och har utsatts för enorma påfrestningar. Jag tror att trösklarna har nötts ned. Min kraft är slut. Mitt tålamod med livet och korkade, elaka, oförstående människor är slut.

Det som är allra mest slut är tålamodet med dryga, besserwissers i maktpositioner. DÄR spar jag inget krut!

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/000203DA.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

I min kamp för de utslagna blev jag hotad med polisanmälan av Överförmyndaren. Då blev jag lite lugnare ett tag. Inte för att jag fruktade fängelsestraff för min rättvisekamp, men däremot böter...
Jag hade buggat och spelat in ett band där en godeman gjorde en rad påståenden av allvarlig art (stöld) gällande Överförmyndaren. Bandet hade jag skickat till Länsstyrelsen. Jävlars - vilket liv det blev!!!

Slutsat: Det är farligt att bugga om man inte dansar.

Intressant, hade som barn ett väldigt häftigt humör.
I mellanstadiet fick jag härdsmälta varje gång fröken envisades med att jag skulle följa med i undervisningen i stället för att läsa andra böcker under bänken, jag vrålade i högan sky, slängde ner boken i bänken, drämde igen bänklocket och sprang skrikande ut från klassrummet.

Har sprungit från åtskilla läkarsamtal i blandad ilska och panik, det började jag med redan på BUP. Ut från mottagningen tills jag lugnat mig och insett att jag inte har en aning om var jag är. Det har lugnat sig lite med åren.
Jag är däremot nästan fortfarande besatt i att smälla i dörrar när jag är arg.

Men i alla fall, när jag var inlagd i februari eftersom jag håller på att gå sönder i väntan på min nya utredning pratade jag med en läkare, kommunikationen löpte inte direkt smärtfritt till slut fick jag psykbryt och började skrika och gråta (men lyckades låta bli att springa min väg) varpå han satt där och nickade och mumlade något om "autistiska drag" och "affekt" lyckades dock lugna mig och avsluta samtalet.