Vilka drömmar har ni tvingats ge upp?

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, marxisten, atoms

Vilka drömmar har ni tvingats ge upp?

Inläggav Fabela » 2019-01-01 16:58:08

kiddie skrev:Men då hamnar ju hästen hos mig. Hur ska jag komma tillbaka när hästen är tillbakalämnad? Då kan den likagärna bo hemma hos mig i förrådet.

Eller i soffan:
1_4366919.jpg

Inte så mycket att rida på kanske, iofs. :-)063
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
Fabela
 
Inlägg: 2482
Anslöt: 2013-12-08

Vilka drömmar har ni tvingats ge upp?

Inläggav kiddie » 2019-01-01 20:55:36

Går bra att köra dem:

kiddie
 
Inlägg: 13180
Anslöt: 2013-02-23

Vilka drömmar har ni tvingats ge upp?

Inläggav Tobias » 2019-01-10 10:21:52

Tvinga hela Enköping att byta officiellt språk till smurfiska.
Tobias
 
Inlägg: 250
Anslöt: 2005-10-19

Vilka drömmar har ni tvingats ge upp?

Inläggav Teagirl » 2019-01-16 12:49:08

Jag ville hela livet plugga på universitet, såg det som enda möjligheten, tänkte inte ens att det fanns andra alternativ, jag ville först bli veterinär men sen smög det in lite tankar på jurist och psykolog. Även journalist och just det pluggade jag på distans ett år på folkhögskola med ganska många träffar ändå. Trots att det var bara ett par dagars träffar i taget så orkade jag inte med det sociala gick ifrån samtal och fikastunder och efter måltiderna när dom andra satt och pratade och gick promenad för mig själv.

På universitet krävs mycket grupparbete även om universitet där jag försökte plugga psykolog ville försöka hjälpa mig att få jobba på egen hand istället för i grupp. Men jag orkade inte, det var på tok för mycket intryck och krav och socialt och jag klarade inte ens av att vara med på hela rundvisningen utan åkte hem tidigare för att det bara blev för mycket. Gav upp efter 2 dagar.

Partner känns också långt bort, jag vet inte om jag skulle klara det, har haft något eller några förhållanden men tror inte att jag skulle klara att vara sambo med någon. I sådana fall särbos tänker jag.

Barn, jag har har aldrig varit intresserad av barn men trodde som liten att det var något som alla hade och att man var tvungen till det så jag bestämde att jag skulle ha två barn. Men jag kan inte hantera barn, jag förstår dom inte, vet inte hur man pratar med ett barn, vet inte hur dom fungerar i en viss ålder och vad dom förstår och tycker det är läskigt och svårt bara. Känner nu som vuxen att jag kanske inte vill ha barn och att det är ok. Jag säger varken ja eller nej nu utan tänker att det får växa fram ett beslut efter hur livet blir, jag är 31 och har ändå ett par år på mig.

Det sociala livet. Orkar definitivt inte det som andra klarar, efter 1 eller 2 timmar är jag helt slut. Tycker det kan vara jobbigt att bara sitta mitt emot varandra utan föredrar typ promenader och så. Det blir ett problem med orken på högtider t.ex, att jag går hem mycket tidigare än alla andra. Jag gick till och med hem flera timmar innan alla andra när jag fyllde 30 år, på att eget firande liksom. Samma med jul och nyår och allt sådant där.

Känslan av att umgås, jag tolkar människor fel, pratar vid fel tillfällen, har svårt med turtagning, vet inte när det är skämt eller på riktig, hänger inte med i samtal för att jag fastnar vid någon tanke eller ser detaljer som jag inget kan släppa eller saker i omgivningen som stör, t.ex när jag sist träffade en kompis och det enda jag kunde tänka på var att hennes ljus på bänken inte stod i symmetrisk ordning. Och jag kommer ibland på mig själv med att inte titta på den jag umgås med, försöker ögonkontakt grejen men det kommer inte naturligt. Ångrar mig alltid efter att ha träffat någon. Blir liksom svårt för vissa människor för att dom inte vet om jag lyssnar eller inte och samma sak om någon är arg på mig eller är på mig om något, jag blir rädd eller har inget att säga som skulle kunna vara relevant eller påverka samtalet och blir helt tyst och svarar inte, jag hör allt personen säger men visar inga känslor utåt och många tror att jag inte bryr mig alls fast jag gör det inuti. Det blir svårt i relationer med familjen t.ex. Dom här sakerna gör att vardagen blir svårt och att jag kanske inte riktigt känner mig bekväm i sociala sammanhang eller att berätta saker som kanske kan vara känsligt utan döljer saker jag skulle vilja prata om och saker jag behöver hjälp med.
Teagirl
 
Inlägg: 74
Anslöt: 2014-11-27

Vilka drömmar har ni tvingats ge upp?

Inläggav Teagirl » 2019-01-16 12:56:12

Just det, har alltid velat ha ett fint hus på landet med massor av djur, men nu bor jag mitt i stan i lägenhet, däremot flyttar jag snart till en lite större lägenhet och trivs i området där jag bor även om jag 'är sjukt trött på min nuvarande lägenhet. Har hund också och har haft häst och lite mindre djur.

En sak jag verkligen inte klarar är att ha ett fint hem, jag har noll förmåga att sortera, organisera, packa, vika sakler, slänga saker osv. Min mamma får komma hit och hjälpa mig med sånt för det kan vara kaos hos mig. Ibland ett fullständigt kaos för andra men helt logiskt för mig, för varför inte försvara batterierna i en kastrull eller mat och torrvaror i ugnen liksom?
Teagirl
 
Inlägg: 74
Anslöt: 2014-11-27

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in