Anastasia skrev:Jag tycker det är ganska naivt att romantisera Downs syndrom så som hon verkar göra. Alla "downies" är inte alls glada och charmiga hela tiden, utan både fysiska och psykiska problem som hjärtfel och depressioner är vanligt inom gruppen.
Jag kan förstå om man väljer att behålla ett barn som man får reda på har Downs syndrom, men att önska sig ett utvecklingsstört barn bara för att man själv tycker de är söta tycker jag bara är barnsligt. Det är en sak att de flesta föräldrar nog älskar ett handikappat barn lika mycket som ett "friskt", men jag kan inte förstå varför man från början vill ha ett barn med låg intelligens och en massa andra problem.
Håller helt med. Ekelund vill bara ha en liten acessoar.
Samma människor brukar ju säga att tänk vad hemskt det vore om det inte fanns några med [sätt in valfritt medfött syndrom], då så skulle det inte finnas någon individualitet. Tja, jag har aldrig umgåtts med de som har downs syndrom och kommer heller aldrig att göra det och konstigt nog så har jag funnit indivduella skillnader hos alla dom personerna som bara har 46 kromosomer.
Om Ekelund menar allvar med att det annorlunda automatiskt är fint så kan hon ju ta något intressant fultjack så att hon kommer i stämning för att låtsas raka sig med en glasskärva. Men det kommer hon ju aldrig medvetet att göra, för då så skulle ju folk titta på *henne*.
EDIT: I Ayn Rands Urkällan finns det en hejdlös och nattsvart scen där Roarks tempel desavoueras. De låter bygga om det till ett hem för efterblivna barn. Men man nöjer sig inte med att låta ett redan existerande hem flytta in där, utan man finkammar hela USA i jakt på de mest hopplösa fallen. Sedan så kan de fina människorna kokettera med vilka stora filantroper de är.