AspergerForum

Ny Teknik 2020-12-15 skrev:Är du deprimerad och har en manlig chef? Då är risken stor att han kommer säga: Ta dig i kragen och ryck upp dig. Dubbelt så stor andel manliga chefer som kvinnliga har nämligen negativa attityder till depression, visar en studie från Göteborgs universitet.

https://www.nyteknik.se/ingenjorskarria ... on-7006817

Ja, att vara empatisk och förstående inför svaghet, det ingår ju inte i den manliga könsrollen. En chef ska vara stark och handlingskraftig och främst inriktad på resultat.

Genom en webbenkät fick 2 663 chefer svara på i vilken grad de instämde i tolv olika påståenden, i elva fall av tolv såg man skillnader mellan män och kvinnor.

Männen tenderar, enligt svaren, i högre grad än kvinnor att känna sig osäkra tillsammans med medarbetare med depression. Männen anser i högre grad att dessa medarbetare är en börda för arbetsplatsen och de manliga cheferna instämde i högre grad än kvinnorna med påståendet att de inte skulle anställa någon som de visste hade haft depression.

Så om man har en traditionell manlig chef, ska man då försöka dölja sin depression?

Alien skrev:Så om man har en traditionell manlig chef, ska man då försöka dölja sin depression?

Ja, det är nog klokt. Det är i alla fall min magkänsla efter många år i byggbranschen. Sedan finns det många andra fördelar med manliga chefer, men någon medkänsla för svaghet är inte att vänta. Inom vissa gränser då, alltihop är ju generalisering. Även en manlig chef stöttar sina underlydande, men säkert inte lika långt som en kvinna. Och om man haft depression förut är det förstås risk att man får det igen, så då är man en riskperson. Då blir man lätt bortsorterad i konkurrensen när det skall anställas, tillsammans med nygifta kvinnor i barnafödande ålder, kåkfarare och folk som är allt för engagerade i facket.

Beror nog på var i näringskedjan man står, men är man strykpojken längst ner i källarförrådet bör man nog vara lite försiktig, men är man släkt med ledningen eller "stjärnreportern på redaktionen", kan man nog hålla långa fördrag om hur deprimerad man kan vara...

Nu är detta iofs inte från arbetslivet men ändå likartat. Min unge hade rejält med ångest och depression på mellanstadiet (några år senare diagnostiserad med bl a atypisk autism och högkänslig)
Kvinnliga lärarens svar på hennes mående: du är ung du kan inte ha ångest/depression
Resultat blev total krasch i stort hela sjunde och halva åttonde klass var hon hemma innan hon fick komma med i specialstödklass och går nu i nian ca75%

Har man en depression ska man väl vara sjukskriven? Sedan får chefen tycka vad hen vill men kicken kan man inte få bara sådär.
Även manliga chefer måste rätta sig efter lagen!
Jag tror inte det finns så stora skillnader mellan könen när det gäller försiktighet vid anställningar.
Skulle dock välja en kommunal anställning framför andra om jag fick välja vad jag ville alternativt större företag som butikskedjor mm.
Annars ska man gärna ha en riktigt bra kompetens för att kunna öka sin lön och vara stadigvarande så man inte sägs upp pga arbetsbrist stup i kvarten.

En person som kan slänga upp verandor väldigt fort ger snabbt en stigande vinst.

antonius skrev:Beror nog på var i näringskedjan man står, men är man strykpojken längst ner i källarförrådet bör man nog vara lite försiktig, men är man släkt med ledningen eller "stjärnreportern på redaktionen", kan man nog hålla långa fördrag om hur deprimerad man kan vara...

...så det är nog inte så stor skillnad mellan kvinnliga och manliga chefers behandling av personalens psykiska tillstånd, är kanske mer beroende på företagsatmosfären som sådan, tuffa arbetsplatser, har tuffa tag generellt.

Har själv upplevt kvinnliga arbetsledare som varit sträng med det mesta, och manliga som varit enormt förlåtande och nästan bett om ursäkt för att de finns till. Men på dessa arbetsplatser var de självgående och behövde inte någon arbetsledning egentligen, utan chefen kunde åka omkring och fika med kunderna hela tiden, och den frihet som personalen hade ville dom inte tappa, så dom jobbade stenhårt...

Av egen erfarenhet så har den chef som haft mest empati med min problematik varit man och de chefer som behandlat mig värst och inte haft nån empati alls var kvinnor.

Jag tror inte det har med kön utan med personlighet att göra , vissa personer har större eller mindre fallenhet för empati.

Jag behöver iaf empati av en chef, därför gillade jag bland annat en chef jag snackade med på samhall.
Jag fixar inte okänsliga människor och girgbukar
Hamnar man hos en sådan chef vill man inte ställa upp och göra det lite extra.
Jag är super lojal och gör mitt bästa på jobb och så, kan ej lämna saker dålig gjort och vill bli tagen för en bra anställd.

Senast när jag jobbade med städ på en mataffär fick jag beröm för att jag var noga och gjorde det lilla extra
Det var personal som kom fram och tyckte jag var duktig
Då blev jag superglad, men fick ej anställning tyvärr, jag trivdes med arbetsuppgifterna även om lönen inte var så toppen.

Ofta kan manliga chefer vara väldigt deprimerande. Kvinnliga med.

Min erfarenhet av chefer (jobbade åt, inte i, ett stort företag med många chefer) var att manliga chefer känns mer stabila och trygga medan kvinnliga var mer benägna att slicka uppåt och sparka neråt (möjligen för att kvinnor får kämpa mer för att komma dit)

Det är sant att chef eller lagledare alltid ska vara "på toppen". De är alltid ansvariga för människor och för resultatet och har bara inte råd att "slappna av". Men vi är alla människor. Ändå är det en av anledningarna till att det är cheferna ... de kan dela upp jobbet och resten av livet.

Det är lite intressant det här, jag har haft manliga chefer tidigare och några kvinnliga. Och män är vanligtvis rakt på sak, kan du arbeta eller inte? Om du kan arbeta, så arbeta. Om inte, gå hem. Mer är det inte att prata om. Det har jag inte upplevt med kvinnliga chefer. De har varit mer omtänksamma.

Min far lärde mig också detta. Ibland var jag med honom och jobbade och ibland ramlade jag ner eller något och slog mig hemskt så det gjorde ont. Och jag klagade, som barn gör. Men allt kokade ner till en enkel fråga, kan du arbeta eller inte? Om du har så ont att du inte kan göra någonting, gå hem. Sitt inte på jobbet och klaga. Och om du kan arbeta, så arbeta.

Som mann så tycker jag det är bra, det bygger karaktär. Du lär dig något. Om du sätter dig ner och klagar och någon behandlar dig med silkehandskar och säger "stackars dig", blir man snabbt lite besvärlig och lat. Det blir lite arbete. Det förvånar mig inte att manliga chefer är negativa till anställdas depression. Om de är så deprimerade att de inte kan arbeta, är de ingen nytta. Och en chef måste trots allt tänka på företaget och arbetet som behöver göras. Jag menar inte att det är fel att vara deprimerad, det kan hända vem som helst. Men man borde inte klaga om det på jobbet. Då är det bättre att stanna hemma.

Undrar om studien tog hänsyn till att kvinnorna kan ha svarat "mjukare" eftersom det förväntas av kvinnor att de är mer empatiska?

Jag var gruppchef, o var jättedeprimerad. Men min manlige chef var bra, han accepterade att jag var sjukskriven ofta eller bara jobbade deltid. Dessutom erbjöd han att betala för KBT-terapi.

Alien skrev:Ja, att vara empatisk och förstående inför svaghet, det ingår ju inte i den manliga könsrollen. En chef ska vara stark och handlingskraftig och främst inriktad på resultat.

Det har väl något att göra med att de måste göra det också. Det handlar nog inte bara om könsroller. De är ju ansvariga för ett företag, så det finns en gräns för hur mycket tid de kan spendera på att vara förstående och empatiska med alla. De behöver folk som kan göra ett jobb och de måste se till att företaget är lönsamt. Annars förlorar alla sina jobb. Så det är lite orättvist att skylla det på negative manliga 'könsroller'.