Alyana skrev:Men att kunna gå upp på morgonen, fixa frukost, packa sin saker och gå till skolan "vanliga" klarar de flesta tolvåringar.
Kanske svårt att fatta utan kontext. När jag var 7 blev jag väckt och min mamma hade dukat frukost åt oss, sedan gick jag till skolan. När jag kom hem så var föräldrar och jobbade men det föll dem aldrig in att ha någon som kollade oss. När jag var 6 så hade jag "dagmamma" till min mamma kom hem, men det verkade mest för att jag ännu inte kunde laga mat åt mig själv än.
De såg det praktiska på rätt nivå ungefär, men de såg inte det emotionella alls. Som efter mitt första betyg i fyran så tyckte de jag var jobbig om jag ville visa mitt betyg så jag slutade med det. De tyckte jag var jobbig om jag kom med papper de skulle skriva på att de fått del av info eller tillåtelse att åka på skolutflykt så jag fick skriva under detta med min mammas eller pappas namnteckning. Att vara så himla blasé om barnets skola verkar inte normalt. Sedan var det saker jag faktiskt inte klarade, t ex att lägga gympakläderna i tvätten så de fick vara i gympapåsen till nästa gympa. De kläderna måste varit rätt sviniga eftersom det var blöt handduk med. Och hände att jag glömde packa skor för jag hade inga extra gympadojjor. Så ofta fick jag gympa barfota.
Det känns lite konstigt för vi barn hade uppgifter vi skulle göra till far och mor. Göra dem mellis och sådant på helgerna. De gjorde aldrig mellis till oss. Var vi ute och åkte och de stannade vid en tjorre så fick de välja vilken mat de ville men vi barn (även när vi blev äldre och behövde energi) fick bara ta billigaste korv med bröd. Vi hade heller inte något som lagade middag under vardagarna, och de vägrade köpa så vi kunde laga själva. De ansåg att skollunch var OK som dagens enda mål medan de själva åt mer riktig mat på jobbet plus fikor. Så för dem var det OK att bara äta macka när de kom hem, men vi nästan svalt. Ibland var skolmaten oätlig, då fick man svälta ett dygn. Vi hade också regler om hur många mackor man fick göra hemma. Bara för barnen förstås.
Det gjorde egentligen inte så mycket, för mina kompisars föräldrar bjöd rätt ofta på middag om jag var med den kompisen. Plus att mitt syskon åt upp allt bröd när han kom från skolan när ingen var där och kunde implementera tvåmackorsregeln.
Det var bättre innan skolan för då var min mamma hemma så man fick äta riktig mat med henne.
Jag tror inte alls de gjorde detta av elakhet, utan de bara körde på med vad som hade funkat när vi var mindre barn och glömde att man måste äta mera när man blir större. Det var ändå deras emotionella distans som var det som jag upplevde då som det mest onormala. Fast när jag blev ca 13 så blev det till en fördel för eftersom de inte brydde sig om vad jag gjorde hade jag komplett frihet.
Tyvärr så neggade de ofta på oss barn pga jantelagen, de tyckte inte att några barn skulle kaxa sig alls. Dvs man fick inte ha gjort något bra och höra det, för då skulle man bli "högfärdig". När vi hade kvartssamtal och läraren sa att Kiddie är en av våra bästa elever men skulle behöva göra sina läxor och prata mer på lektionerna, så fick man aldrig beröm för att man fick bra resultat, utan de tittade strängt och sa Varför pratar du inte mer på lektionerna? Läxorna snackade de inte om, de kanske visste sin egen skuld i det. Men det var det negativa som skulle fram, ingen plan hur man förbättrade det utan det skulle användas att trycka ner en. För de sa att det är väldigt viktigt. Så man inte blir skrytsam.
Tycker synd om mina föräldrar för de mognade sedan som människor och de vet att de gjorde massa fel när vi var små. En av dem kan ha dåligt samvete nu. De fattade när de var kanske 55-60 hur de borde gjort. Men kan ju inte egentligen klaga till dem, de visste ju inte bättre.
Känner lite igen mig i filmen för de föräldrarna tar för givet att barnet inte har känslomässiga behov och de tror att man kan kasta in ett barn i en barnlös familj och det ska vara precis detsamma. Mina föräldrar förstod spädbarns och småbarns behov, men efter det så verkade de tycka att de ska få leva precis som barnlösa gör, fast det finns två barn. Mina föräldrar tvingades av traditionen att skaffa barn.