Pappa Daniel utgick från denna krönika:
Aftonbladet skrev:Till dig som har en tonårsdotter: sluta snacka LCHF och hur många kilo du borde gå ner när ni äter middag. Sucka inte över att du måste gömma dig i vassen i år igen när det är dags att gå till stranden och kommentera inte Lets dance-deltagarnas kroppar – har hon inte gått ner lite väl mycket? – under fredagsmyset.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/usava ... 3857076.abVisst ska man inte prata om bantning och andras kroppar. Men om föräldrarna lägger om till LCHF-kost, hur ska de kunna låta bli att prata om det? Tonåringen lär ju upptäcka all kolhydratrik mat som försvinner (spaghetti, ris, potatis, bröd etc) och fråga varför.
Det är ju verkligen lätt att identifiera sig med "Pappa Daniels" oro och frustration:
Först ville jag inte ens ta hjälp av sjukvården av oro för att det skulle stigmatisera min dotter. Först när de kunde lova att alla samtal om hennes kropp skulle ske när min dotter var i ett annat rum gick jag med på att skriva in henne på en mottagning för barn med övervikt eller fetma. Det enda jag kunde tänka på var att inte skapa sår i min dotters självkänsla.
Och så började processen med en då sexårig flicka.
Vi har aldrig varit stora konsumenter av godis och sötsaker men efterrätter och fika försvann, till och med när vi hade gäster. Det gav inga resultat.
En dag plockade vi ner mattallrikarna i källaren och sedan dess har hela familjen ätit på assietter för att hålla nere storleken på matportionerna. Inga resultat.
Vi har pratat med skola och fritids och bett dem hålla koll på henne. Inga resultat.
Grannbarnen springer med godispåsar och chipsbehållare och min nioåring tittar bedjande upp mot mig när de erbjuder henne att smaka.
– Nja, vi ska snart äta middag, svarar jag.
---
Hon har känt sig annorlunda, orättvist behandlad och konstig under alla dessa år och jag har svikit henne genom att ta dessa beslut över hennes huvud utan att inkludera henne i processen. ”Varför är jag annorlunda?”
Men varför gav inte åtgärderna något resultat? Kanske för att dottern blev hungrig/sugen och åt mellan målen. När kompisarna bjuder och föräldrarna inte är närvarande tackar dottern säkert inte nej.
Och det verkar iaf inte som hon blivit retad pga att hon är tjock, annars skulle hon själv fattat varför pappa var så "orättvis".
Alltså det kan ju räcka med att föräldrarna ändrar kosthållning för hela familjen och börjar leva mer aktivt. Men har det gått så långt att barnet inte får äta samma/lika mycket som kompisarna, då måste man ju förklara orsaken.