Pikachu skrev:tahlia skrev:Nu måste jag fråga... Anser du att neuropsykiatriska funktionshinder och/eller mentala sjukdomar inte kan göra en människa arbetsoförmögen?
Ja helt klart, men om man får sjukpension mm. så har utredare ansett att man inte kan utföra de enklaste av arbeten, ett slags omyndighetsförklarande. Därför är dessa arbeten mycket bra eftersom folk som
Kanin även kan utföra för att få det bättre och dra sitt strå till stacken.
Du har verkligen ingen aning om hur förolämpande och dumt det där låter?
Jag ska försöka ge dig ett annat perspektiv - mitt.
Det är fullkomligt omöjligt att lugnt acceptera att man aldrig kommer att kunna arbeta när den domen delas ut vid 25 års ålder. Att acceptera att livet stadigt kommer att försämras, inte förbättras. Att ens ekonomi stadigt kommer att peka nedåt från nära botten.
Så, istället för att fokusera på att läka, att må så bra som möjligt och att anpassa sig till sitt liv och sitt handikapp så stångar man huvudet i väggen om och om igen i sina försök att hitta något arbete som skulle kunna fungera. Varje gång går man in med hopp och en brinnande önskan bara för att var gång ramma väggen och falla ytterligare längre ned på stegen. Varför? För att man bedömts som arbetsoförmögen av en anledning och på goda grunder - man klarar inte av ett arbete.
Det har nu gått 15 år sedan den bedömningen av mig gjordes och jag har fortfarande inte kunnat acceptera den. Jag springer fortfarande in i väggar med jämna mellanrum för jag vill inget hellre än att kunna arbeta som normalt folk och på så vis ge mina barn ett bättre liv.
Samtidigt berövar jag dem något annat - en nöjd mamma, en mamma som är tillfreds, som håller ihop och som alltid har energi. Min ovilja att acceptera min oförmåga och den stress som ekonomin lägger på mig omöjliggör mina möjligheter till att vara en bättre förälder.
Och så kommer då du och hävdar att arbetsoförmågan inte existerar. Att jag... inte anstränger mig tillräckligt?
Din sanning är din sanning. Det innebär inte att den är någon annans.