"den här människogruppen" ett inlägg från 1980

[plåtmonster]

På ett diskussionsforum som hette QZ hittade jag följande meddelande:

Diskussionslog från avdelningen (Konstiga) fenomen (och deras) förklaring:

(111762) 80-06-30 18:20 Henrik Eriksson
Mottagare: (Konstiga) fenomen (och deras) förklaring
För kännedom: Science Fiction, framtid, spekulativa ideer. Sändare: ADB och lagstiftning
Kommentar till :111731: av Lars-Henrik Eriksson ADB-Uppsala
Ärende: Programmering och SF

Sammanfattningsvis gillar vi programmerare SF (dock inte space
opera som ju saknar abstrakta ideer), musik (dock inte Beethovens
sexa som skildrar livet på landet) och matematik (dock inte lant-
mätargeometri eller ränta på ränta). I en artikel i Asimovs
SF magasin förra året räknade någon in pusseldeckare (Christie,
Carr, Queen etc) i denna grupp av abstrakta hobbyer. Finns det
fler? Javisst! Konstiga spel är väl det mest typiska.
Jag undrar om det finns någon psykologisk eller sociologisk
undersökning av den här människogruppen. Av egen erfarenhet
anar jag den kan ha svårigheter att smälta in i sällskapslivet.
Men - för att anknyta till mötets rubrik - hur kommer det sej
att jag trivs så bra tillsammans med barn fast jag ofta blir
illa till mods tillsammans med vuxna? Barn - det borde väl
vara motsatsen till abstrakta spekulationer?

Min fetmarkering.

Det verkar som man redan 1980 anade att det fanns en viss speciell grupp..

[KrigarSjäl]

-Nördar eller?

[plåtmonster]

Kriterierna som nämns känns dock rätt likt de kriterier som finns i diagnosmanualen för asperger:
* Svårigheter att smälta in i sällskapslivet.
* Trivs bra tillsammans med barn.
* Illa till mods tillsammans med vuxna.

[KrigarSjäl]

Punkt två och tre stämmer inte alls på mig.

[plåtmonster]

Om du tänker på barn i en lugn situation och inte den stimmiga varianten och att de i den situationen mer förutsättningslöst lyssnar på vad som sägs än vad ingrodda tankenbanor hos vuxna (neurotyper) mäktar med. Samt att jämnåriga (vuxna neurotyper) har svårt att till sig det som är annorlunda från det de är vana vid så kanske kriterierna kan ses ur en annan infallsvinkel.

Alltså inte, stimmiga barn med tänkande vuxna. Utan förutsättningslösa barn med normbetingade vuxna.

[Gripandekylig]

* Trivs bra tillsammans med barn.
* Illa till mods tillsammans med vuxna.

De egenskaperna funderade jag över när jag satte mig in i aspergerdiagnosen för några år sedan. Jag förstod det dock som att man observerat att aspergare i högre utsträckning än andra människor ofta haft svårt att interagera med jämnåriga som små barn då de inte på samma vis uppskattat att ägna sig åt låtsaslekar och att de därför oftare trivts bättre med äldre människor än de själva som varit mer vuxna.

Jag blev dock aldrig riktigt klok på om forskningen visat att umgängespreferensen för vissa aspergare någon gång slog om till att de vuxna aspergarna i högre grad än sina jämnåriga hellre umgicks med yngre personer för att de då skulle ha lättare att interagera med mindre socialt intrikata medmänniskor och således slippa delar av de intriger och ickeverbala kommunikationer som mer och mer präglar mänsklig social interaktion ju närmare människor kommer zenit av sitt reproduktiva liv varefter tolerans tar över och gör människor mer öppensinnade och mindre komplicerade för aspergare att ha att göra med.

Min förståelse blev att även om aspergare, ur ett strikt socialt hänseende, kan framstå som lillgamla som unga respektive omogna som vuxna bör det för vuxna aspergare vara lika vanligt att de fortsätter att framstå som lillgamla om de istället finner en social gemenskap bland de människor som passerat fertil ålder och inte längre måste ägna sig åt inbördes sociala strider för att vinna partners utan istället kan ha påverkats av erfarenhet och föräldrahormoner till att bli mer toleranta. Mina resonemang grundar sig dock bara på logik och inte på empirisk forskning.

Personligen märker jag hur jag kan vantrivas tillsammans med triviala jämnåriga människor som inte begriper varför de beter sig som de gör utan som bara intrigerar på med ofta kortvarigt populariserade verbala uttryck såväl som kroppsspråk, som de kanske snappat upp från källor så som tv-serier, för att desperat försöka att framställa sig själva i så god dager som möjligt [för att finna en partner att reproducera sig med - men det begriper de inte själva]. Kanske tänkte inläggsförfattaren att programmerare fungerade likt mig men kanske lade denne då till slutsatsen att de lär trivas bättre med yngre och socialt inkompetenta istället för med äldre och visa.

[KrigarSjäl]

Om du tänker på barn i en lugn situation och inte den stimmiga varianten och att de i den situationen mer förutsättningslöst lyssnar på vad som sägs än vad ingrodda tankenbanor hos vuxna (neurotyper) mäktar med. Samt att jämnåriga (vuxna neurotyper) har svårt att till sig det som är annorlunda från det de är vana vid så kanske kriterierna kan ses ur en annan infallsvinkel.

Alltså inte, stimmiga barn med tänkande vuxna. Utan förutsättningslösa barn med normbetingade vuxna.

Nä, tror inte på det alls.

[Surkatt]

För mig stämmer det, även det som Gripandekylig skriver. Jag är själv förälder, men har så svårt att umgås med andra föräldrar. Jag tycker dock oftast om deras barn och de gånger jag går på släkttillställningar eller andra fester där barn är med märker jag att jag oftast hamnar i en bortre ända av trädgården, i en studsmatta eller i en undanskymd vrå tillsammans med alla barn

Jag tror det handlar mycket om att inte behöva spela en roll. Barn pratar ofta om sådant de ser, sådant de tycker är roligt och om de anförtror en något som de tycker är jobbigt, känns det ofta verkligt och inte så tramsigt som vuxnas problem.

Det där med att umgås med äldre personer har jag också funderat kring. Det kan nog vara så att de inte i lika hög grad drivs av en livsstilsstress, att de funnit ett sätt att vara och i högre grad struntar i att passa in. Men det gäller förstås inte alla. I ett samhälle där ungdom och utseendehysteri hyllas blir ju alla människor påverkade.

[plåtmonster]

för att de då skulle ha lättare att interagera med mindre socialt intrikata medmänniskor och således slippa delar av de intriger och ickeverbala kommunikationer

Det verkar som hela (majoritets) samhället är infångat i ett evigt ekorrehjul av sociala intriger och tävling. Skitsamma vad målet och meningen är bara man kan visa sig bättre och finare fasad än andra runt en. Och absolut ses som att man följer normen.

kan vantrivas tillsammans med triviala jämnåriga människor som inte begriper varför de beter sig som de gör utan som bara intrigerar

Det är väl lite av ett signum. Agerande efter norm utan kritiskt tänkande. En slags social automaton.

inte längre måste ägna sig åt inbördes sociala strider för att vinna partners utan istället kan ha påverkats av erfarenhet och föräldrahormoner till att bli mer toleranta.

Det tillståndet kräver vishet och intelligens och kommer inte med automatik med lång levnadstid. Förutom det som de provat och märkt att det inte fungerar. Skillnaden är att inse att spisen kan vara varm och därmed skadlig istället för att pilla på den och lära sig av ren kroppsskada.

Skulle nog säga att erfarenhet bara kan påverka om det finns lyhördhet och vilja att lära sig. Annars spelar levnadstiden liten roll.

känns det ofta verkligt och inte så tramsigt som vuxnas problem.

Endast vuxna har kapaciteten att krångla till saker ordentligt och sedan kunna låtsas om något annat

Så vi är nog omgivna till största delen av flocksökande simpla sociala tävlings automatoner som intrigerar och straffar allt som avviker från den stora normen. Så livet är väl mycket om att definiera sitt liv efter eget huvud och kritiskt tänka på varför saker är som de är och inte på något annat sätt. I vilket man hittar nya infallsvinklar och ideér.