Pemer skrev:Bjäbbmonstret skrev:Jag träffade för ett tag sen en man som jag funderade på att starta en relation med. Kemin funkade, vi hade många likartade intressen och värderingar, och/men när jag kom hem till honom så kändes det som vi hade kännt varann i flera år!
När jag använde hjärnan så resonerade jag mig fram till att just den här mannen borde jag kunna bli lycklig med.
Men hur ska man kunna bygga upp någon spänning när allt redan är uppenbarat i frånvaro av avstånd?
I synnerhet som jag nästan exakt samtidigt trillade på en annan man som visserligen inte var lika lämplig i ålder, intressen och värderingar, som inte hade samma spontana känslor för mig och behandlade mig med samma värme och förståelse, men som kittlade min fantasi och fick mig att bli fruktansvärt förälskad och fixerad av honom
Jag tycker väldigt mycket om den förste mannen, jag respekterar honom men det verkar som han sitter fast i samma fälla som du:
" Alla kvinnor säger att jag är en alldeles underbar man för nån annan men ingen tycker att jag är underbar just för mig"
Människor väljer ofta inte med hjärnan. De väljer inte det lågmälda utan inledningsvis något som innebär spänning romantik och intensitet. Det kanske kan vara svårt att uppleva med någon som redan är bekant och invand.
Hur det gick?
Jag miste båda...
Här förtjänar att påpekas igen de rön som skrevs om i Illustrerad Vetenskap nr 3 2005. "Kärlek är förnuft - förälskelse är psykos".
Det är ingen nackdel att tillåta sig lyssna till hjärnan - för all forskning visar att djup varaktig kärlek ofta växer sig som allra starkast med någon vi inte alls har haft någon inledande förälskelse för.
Tråkigt då att många i vår tid - vid nätdejting inte minst - uppenbarligen använder hjärnan och hjärtat i växelverkan, men precis tvärtom, för att sträva mot största möjliga kittlande "förälskelseattraktion", och rentav sitter just med hjärnan och bestämmer sig för att välja bort just dem som man förstår att man skulle kunna bli väldigt lycklig med.
Läste i David Golemans "Social intelligens om anknytningsmönster. Där hävdas på ett oromantiskt och naturvetenskapligt språk att kärleken funkar genom tre skilda system i hjärnan, med varsin uppsättning signalsubstanser och hormoner, ett för anknytning kopplat till saknad, ett för omvårdnad och ett för sexuell attraktion.
Enligt modellen för västerländsk romantisk kärlek ska ett förhållande börja med attraktion, eller kanske helst i dess sublimerade form, med attraktionen under ytan samtidigt som man utforskar sina gemensamma intressen och så vidare, för att sen gå vidare till andra former av anknytning, att känna saknad, ömhet, vilja vara svag och stark i den älskades närhet, ibland med omvårdnad sparat till familjebildningsfasen osv. Och Pemer har rätt. Vad är det som säger att det måste se ut på just det sättet?
En vän till mig stötte ihop med ett indiskt par i 60-årsåldern, ursprungligen gifta genom ett arrangerat äktenskap. De sa sig inte förstå den västerländska modellen för relationer som först skulle börja så hett och sedan svalna av...i stället handlade det om att hålla en gryta kokande som blev allt hetare efter att åren gick. Och fungerade det för dem så var det väl bra.
Men om man nu ska ta detta med anknytningsmönster på allvar så tror jag att för att få en relation att fungera bör man väl känna att få alla dessa olika system för anknytning att riktas på ett och samma objekt. Och när det gäller mina någotsånär samtidiga förälskelser i höstas var det väldigt tydligt så att ifråga om den yngre mannen så fanns alla tre men med en tonvikt på attraktionen, medan det när det gäller den förste jämnårige mannen så handlade det om måttlig attraktion men väldigt starkt på anknytning och ömhet. (När jag talade om att kemin funkade var det väl i första hand personkemin...hm)
Om vi nu ska koppla detta till Pemers problem att få en tjej så finns det en risk utan att ta till alltför mycket förutfattade meningar tror jag att det finns ett utmejslat socialt system för hur de här olika formerna av anknytning får haka i varandra och hur de får visas och att den person som går vidare och visar varmare och mer långsiktiga känsor kopplat till anknytning och omvårdnad på ett tidigt stadium är den som bränner sig enligt modellen attraktionen måste komma först.
I stället ska man ägna sig åt att dölja det man känner tills den punkt det är lämpligt att visa dem. Samtidigt är det ju bra, speciellt för vissa personer av det motsatta könet om man kan visa att man är kapabel till den typen av känslor i allmänhet.
Alltihop det här känns som onödigt jobbigt socialt finlir.
För att inte tala om en annan social konvention som går ut på att man i vissa fall men inte i andra, oklart när, bör vänta med att ha sex med någon och att ett stort intresse för någon innebär att man håller tillbaka lite för att man annars inte är seriös. Jag har upprepade gånger försökt få olika människor att förklara sin version av vad det där går ut på men ännu inte fått något vettiga svar. Men det är kanske inte är Pemers huvudproblem?
Dock finns det en överhängande risk att man skapar ointresse eller att någon ryggar tillbaka om man som man eller kvinna, visar ett felaktigt eller otillbörligt sexuellt intresse eller tvärtom att man inte gör det när det vore lämpligt....