Tänkte bara berätta om min egen erfarenhet. Jag delade mitt liv med en
amerikansk/engelsk man i 7 år. Han var förstås överviktig och det var också hans två barn.
I början av förhållandet skulle han laga mat till fyra personer enl. eget recept. Jag assisterade.
-
Smält ett halvt kilo margarin och lägg i ostronen!- Okey!
- Smula sönder det vita brödet!
- Okey!
- Häll nu margarinet med ostron i ugnsformen!
- VA? Jag trodde att ostronen bara skulle puttra i smöret och sedan hällas av - ska alllt smör ingå i rätten???
- Yes! Häll smulorna över smöret med ostron i!
Jag var viktväktare (gamla dieten) och räknade till 1200 kcal/dag för att min ämnesomrättning låg där. Vad skulle jag nu göra? Jag rörde runt lite i maten och pratade med gästerna. Jag tänkte att han kunde få max en chans till att laga riktig mat.
Andra middagen:
Han stekte lever i ett halv kilo margarin medan jag förfasad såg på
Återigen petade jag bara lite i maten.
Sedan sa jag att jag är svensk och inte hade tänkt att bli "american size", så jag insisterade på att få laga svensk mat. Så blev det.
Han kom inte från en fattig miljö, inte heller hans engelska familj - tvärtom.
Den brittiska matkulturen testade jag i somras. Allting var friterat, inklusive löken till biffen. Det går inte att undvika fritering om man äter ute varje dag, vilket jag gjorde.
Barnens mamma lagade sällan mat eftersom det fanns ett enormt stort utbud av färdiglagad mat. På söndagar går alla man ur huse och äter billigt på Puben. De var förvånade över att jag lagade mat VARJE DAG.
MATKULTUR - hur uppstår den? Det är denna fråga jag har, men inte svaret. Fel mat och fetma finns i alla samhällsklasser. Testa Hard Rock Café och det är möjligt att du får american size på diverse rätter om du vill ha det. Är amerikaner och britter dumma i huvudet? Vet de inget om näringsriktig mat? Jag vet inte. Fattar ingenting.
Do you want fish and chips? NOOOOOOO!