''Vi behandlar fel folk, vårt problem är de normala'' (bok)
Postat: 2010-04-08 19:02:35
Psykiatern och terapeuten Manfred Lütz i Köln har skrivit en bok som heter
Irre! Wir behandeln die Falschen. Unser Problem sind die Normalen. Jag hoppas den kommer på svenska.
Så här står det i artikeln i Svd:
Hans bok har blivit en bästsäljare i Tyskland. Det är avsiktligt; han ville skriva en bästsäljare och nå även dem som inte annars läser "psykböcker".
Han kritiserar sin egen yrkeskår:
Han myntar ett nytt ord terapidefekten:
Här tycker jag hans resonemang påminner om R.D. Laing och hans teorier om "det sjuka samhället" och Antipsykiatri:
Irre! Wir behandeln die Falschen. Unser Problem sind die Normalen. Jag hoppas den kommer på svenska.
Så här står det i artikeln i Svd:
Jakten på normalitet gör samhället sjuktDet händer att psykiatern och teologen Manfred Lütz intervjuas i tysk teve, när det visar sig att den som utfört det senaste i raden av spektakulära våldsbrott i landet är psykiskt sjuk.
Vi känner till mediedramaturgin: de likaså spektakulära rubrikerna och löpsedlarna kring vansinnesdådet – och på kvällen en psykexpert i nyhetsstudion. ”Hur kunde det ske, varför gjorde han så, vems fel är det, vad ska vi göra för att undvika en upprepning …?”
Mot slutet av dylika utfrågningssessioner brukar doktor Lütz påpeka att psykiskt sjuka begår färre brott, statistiskt sett, än de så kallade normala. Och att det är ”de normala” vi ska se upp för.
Hans bok har blivit en bästsäljare i Tyskland. Det är avsiktligt; han ville skriva en bästsäljare och nå även dem som inte annars läser "psykböcker".
Manfred Lütz är på djupet oroad över vad han beskriver som en tilltagande likriktning i samhället – mitt i det som på ytan ser ut som frigjord ”individualitet” – och en därmed förbunden tilltagande trångsynthet – mitt i all förment valfrihet. Allt bottnande i förakt, både för andra och den egna personen, menar han; de båda hänger som bekant ihop. Han vill få läsaren att förstå att det rentav delvis handlar om ett förakt satt i system.
Han kritiserar sin egen yrkeskår:
De ”psykoexperter” som häftar diagnoser på folk utan att vara ombedda av individer som sökt hjälp för specifikt själsligt lidande – de ägnar sig enligt Lütz åt ideologi, inte läkekonst. De bidrar också till att skapa ett ”samfund av normopater”, frammana en genomsnittlighetens och normalitetens diktatur.
Han myntar ett nytt ord terapidefekten:
En människovänlig psykiatri ser alltid till individens existentiella kärna, det outgrundliga och icke utbytbara ”du” i mötet med en patient – och inte bara en samling symptom, som den kristet troende Lütz uttrycker det. Han är djupt kritisk till kollegor som tenderar att se endast sjukdomstecknen, och som fäster alltför stor vikt vid dem: Manfred Lütz menar att det talas för lite om ”terapidefekten”, om olika terapiers biverkningar – som exempelvis att psykiska störningar rentav kan suggereras fram av alltför stort fokus vid det förflutna.
Sådant skådande bakåt kan förvandla människan till en stenstod. Och alltför stort fokus vid själva ”defekten” kan bli destruktivt.
Här tycker jag hans resonemang påminner om R.D. Laing och hans teorier om "det sjuka samhället" och Antipsykiatri:
http://sv.wikipedia.org/wiki/AntipsykiatriPsykisk sjukdom – och här talar doktor Lütz om faktisk själssjukdom, och inte sådana egenheter som enbart är utslag av originalitet och inre rikedom – är ofta djupt mänskliga responser på ett sjukt samhälle, och dess utopiska krav. Dessa själstillstånd kan lära oss något. Vi bör besinna oss, och omvärdera dem, och deras bärare.
Skildringen av schizofreni, depression, beroenden av skilda slag och några andra mentala vandringar på lidandets väg är, paradoxalt nog, det ljusaste med Manfred Lütz bok. Han visar på ett ömsint sätt hur de ömhudade och – kanske mest av allt – kärlekstörstande bland annat kan hjälpa räddhågade ”normalitetssträvare” att våga göra inte bara som alla andra. Kanske också våga ta itu med de verkligt stora frågorna – som våra slumrande inneboende möjligheter också bjuder oss till.