Bump!
Det som är intressant med just Gajudusek är misstanken att geniet står över lagen.
SvD skrev:Carleton Gajdusek var (han dog 2008) en särling och en normbrytare med en aura av äventyrlighet och briljans. Han studerade flera ämnen som biologi, fysik och matematik innan han 1946 tog en läkarexamen i Boston. Snabbt inledde han en karriär som ”virusjägare” på ständiga resor för att finna oupptäckta exotiska sjukdomar i världens mest otillgängliga områden – från Amazonas till iranska landsbygden.
Under tidigt 50-tal hamnade han på Nya Guinea och det var där han hos fore-folket hittade den tidigare okända sjukdomen kuru som långsamt bröt ned hjärnan och som – Gajdusek kunde visa långt senare – spreds via kannibalism. Det gav honom det ultimativa internationella massmediala genomslaget och Nobelpriset 1976.
Vad som dock inte blev känt var att på den isolerade ön i Söderhavet hittade Gajdusek också en lösning på sina alldeles egna emotionella och – som det skulle visa sig – sexuella behov. Där fanns/finns en lång tradition av accepterade homosexuella kontakter mellan äldre och yngre män. Gajdusek som var öppet homosexuell blev överförtjust.
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/star- ... 930431.svdDetta ställer frågan om kulturrelativism. Om man lever i ett annat land där det som är förbjudet i ens eget land, är det ok att bryta mot lagen i sitt eget land? Inte självklart hur man ska resonera. T ex så var ju homosexualitet förbjudet i många länder förr (tänk på Oscar Wilde-rättegången). Inte tycker vi det är fel om homofiler då flytt till ett annat land för att få leva ut sin sexuella läggning.
Men om det gäller barn under 18 år? I vissa länder är det förbjudet för den som är över 18 att ha sex med den som är under 18. I vissa länder är gränsen lägre för heterosexuella förbindelser. Här i Sverige är gränsen 15 år, hade det varit ok om folk från utlandet kommit och haft homosexuella förbindelser med ungdomar över 15 år?
Så enligt svensk lag så hade det varit helt ok om pojkarna fyllt 15 år. Då hade Gajusek inte klassificerats som pedofil heller, utan hebefil. Men nu verkar det som de pojkar han utnyttjade var yngre än så.
Det intressanta i sammanhanget är forskarvärldens reaktion. Vem som helst skulle säkerligen bli chockad om en arbetskompis, vän eller kusin anklagades för pedofili, ett av de mesta avskydda brotten. Det gjorde också Gajduseks kolleger i den internationella forskartoppen på sätt och vis. Men de bombarderade domare och åklagare med ampra krav på att omedelbart släppa Nobelpristagaren. Inlagor skrevs i de vetenskapliga tidskrifterna med det uttalade kravet att inte åtala hjälten och geniet.
Den självklara utgångspunkten var att anmälaren hade grumliga hämndmotiv och att en Nobelpristagare stod över alla misstankar.
Utgick de från att en vetenskapsman är höjd över alla misstankar? Eller att genier står över lagen?