Ignorerad av andra forummedlemmar?
Postat: 2009-04-08 21:33:03
Somliga verkar ha någon sorts förväntan på andra forummedlemmar att de ska kommentera deras inlägg. Klart att det är lätt att känna sig "ignorerad" (även om det är en tolkning/tanke och inte en känsla) om man inte får det gensvar man hade hoppats på. Men de som har dessa förväntningar, känner de själva något ansvar att svara på allt som andra skriver?
Jag kan tycka det är tråkigt att inte fler är intresserade av mina två främsta specialintressen, men det skulle aldrig falla mig in att ta detta neutrala faktum personligt och anklaga 'forumet' för att inte ge det gensvar jag önskade.
De som är medlemmar här är liksom inte ens föräldrar/lärare/terapeuter/syskon/klasskompisar etc utan bara andra aspergare som själva har problem och ofta högst varierande ork. Ändå har många ofta sympati över för medlemmar som skriver om sina problem, men kanske inte i helt obegränsad kvantitet och verkligen inget man bara kan ta för givet.
Själv börjar jag känna mig helt utbränd och orkar numera sällan läsa eller svara på mer än enstaka trådar och helst då något lättsmält och kort. Det betyder inte att jag inte bryr mig om personer jag lärt känna när de har det jobbigt, men jag orkar just nu i allt mindre grad leva mig in i andras problem eller kommentera om jag råkar läsa. Om jag inte kan engagera mig helhjärtat så låter jag hellre bli att säga något alls. Har börjat få fysiska stressymtom och måste helt enkelt begränsa mig för att inte bli riktigt sjuk igen.
P g a min AS, introversion och behov av det bekanta är jag också mer benägen att tala med folk jag redan känner om de skriver om något som intresserar mig och i en tråd som jag händelsevis råkat läsa just då. Som jag beskrivit förut så tar det låååång tid för mig att få grepp om olika personer, särskilt när man inte ens träffats IRL. Detta är ett handikapp (jämförbart med ansiktsblindhet) som gör det svårt att ta in nya personer om de inte gör så pass mycket väsen av sig att de på något vis registrerar sig på min mentala karta. Och ju fler det blir desto mer förvirrad blir jag, och ju mer förvirrad jag blir desto mer tyr jag mig instinktivt till dem jag känner bäst och har mest gemensamt med.
Ändå anser tydligen en del att man är självisk, elitistisk, mobbande, klubb för inbördes beundran etc om man inte delar sin krympande ork rättvist mellan alla medlemmar och inlägg, oavsett om man är intresserad av ämnet eller ej, och tar det jättepersonligt om ingen har ork, lust eller tid att kommentera alla deras inlägg.
Samtidigt som jag har blivit ignorerad själv i större delen av mitt liv och verkligen inte önska att någon annan ska behöva känna så.
Hur kan vi lösa detta dilemma?
Jag kan tycka det är tråkigt att inte fler är intresserade av mina två främsta specialintressen, men det skulle aldrig falla mig in att ta detta neutrala faktum personligt och anklaga 'forumet' för att inte ge det gensvar jag önskade.
De som är medlemmar här är liksom inte ens föräldrar/lärare/terapeuter/syskon/klasskompisar etc utan bara andra aspergare som själva har problem och ofta högst varierande ork. Ändå har många ofta sympati över för medlemmar som skriver om sina problem, men kanske inte i helt obegränsad kvantitet och verkligen inget man bara kan ta för givet.
Själv börjar jag känna mig helt utbränd och orkar numera sällan läsa eller svara på mer än enstaka trådar och helst då något lättsmält och kort. Det betyder inte att jag inte bryr mig om personer jag lärt känna när de har det jobbigt, men jag orkar just nu i allt mindre grad leva mig in i andras problem eller kommentera om jag råkar läsa. Om jag inte kan engagera mig helhjärtat så låter jag hellre bli att säga något alls. Har börjat få fysiska stressymtom och måste helt enkelt begränsa mig för att inte bli riktigt sjuk igen.
P g a min AS, introversion och behov av det bekanta är jag också mer benägen att tala med folk jag redan känner om de skriver om något som intresserar mig och i en tråd som jag händelsevis råkat läsa just då. Som jag beskrivit förut så tar det låååång tid för mig att få grepp om olika personer, särskilt när man inte ens träffats IRL. Detta är ett handikapp (jämförbart med ansiktsblindhet) som gör det svårt att ta in nya personer om de inte gör så pass mycket väsen av sig att de på något vis registrerar sig på min mentala karta. Och ju fler det blir desto mer förvirrad blir jag, och ju mer förvirrad jag blir desto mer tyr jag mig instinktivt till dem jag känner bäst och har mest gemensamt med.
Ändå anser tydligen en del att man är självisk, elitistisk, mobbande, klubb för inbördes beundran etc om man inte delar sin krympande ork rättvist mellan alla medlemmar och inlägg, oavsett om man är intresserad av ämnet eller ej, och tar det jättepersonligt om ingen har ork, lust eller tid att kommentera alla deras inlägg.
Samtidigt som jag har blivit ignorerad själv i större delen av mitt liv och verkligen inte önska att någon annan ska behöva känna så.
Hur kan vi lösa detta dilemma?