AspergerForum

En sak som jag tänker på när jag läser kommentarer och trådar som är här i forumet, är att väldigt många verkar ta sig själva på väldigt stort allvar.
Är det så att ni med har uppfattat som att personer med Asperger, medlemmar i forumet, har en förmåga att ta sig själv på för stort allvar?

Moderator Gripandekylig - tråd flyttad från Att leva som Aspergare

Så nu försöker du rättfärdiga beteendet vad gäller tråden "brukar ni leka med de sociala koderna". Bra försök

Det är en sak att ta livet med en klackspark och en annan att göra sig löjlig över andra.

Egentligen har jag nog aldrig fattat vad det betyder att ta sig själv på för stort allvar .

Kevlarsoul skrev:Egentligen har jag nog aldrig fattat vad det betyder att ta sig själv på för stort allvar .

Nu satte du mig på pottkanten....
Jag började fundera på det och jag vet nog egentligen inte heller om jag vet hur man gör, när man tar sig själv på för stort allvar.
Kanske att det är då man är bra på att tycka synd om sig själv, kanske att det är då man anser sig själv ha rätt och alla andra har fel.
Jag vet inte...

Kan vi inte skapa en egen tolkning av "ta sig själv på för stort allvar"?

Det kanske är så att detta är ett av de sociala-uttrycken som vi med någon form av autism-diagnos har svårt att förstå helt....

Jag är nog en ganska allvarlig person och tar det mesta på allvar, inklusive mig själv. Ibland mig själv och det jag gör på för stort allvar. Försöker lära mig att ha mer distans till mig själv och det har blivit lite lättare med åldern.

Är det samma sak som att ha ''grandios uppfattning'' om sig själv? En anhörig till mig har stor tilltro på sig själv när han har maniska perioder, då blir han som en direktör eller ngt slags greve till humör och sätt att föra sig, klär sig fint och röker cigarill.

Sen när det har gått över och är åt andra hållet är det snarare att ''klä sig i säck och aska'' då tar han sig definitivt inte på stort allvar. Måste vara ett helvete att vara bipolär

Tror inte det har med aspergers att göra utan att tonen på forumet är sådan. Jag får ofta hejda mig, för om jag tar något eller mig själv på mindre allvar så kan det bli i formen av ett skämt som i sin tur blir väldigt off-topic, och det är typ en dödssynd här att gå OT. Bra på vissa sätt men känns begränsande för ett sådant mentalt yrväder som jag är.

Jag tar mig själv på stort allvar på vissa fronter och på andra tvärtom.

kiddie skrev:Jag tar mig själv på stort allvar på vissa fronter och på andra tvärtom.

Men är inte det typiskt för AS, man är en fena på vissa grejer och som mentalt efterbliven på annat, och det gör väl att man ibland hävdar sig lite, det är väl bara självbevarelsedrift, för att kompensera för de saker man är hopplös på när vi hela tiden måste följa NT folkets normer för hur man skall vara.

Vet inte men jag tog mig själv mer på allvar rakt över när jag var ung. Det tror jag NT också gör.

Tycker tråden fortfarande inte kommit fram till en bra definition av att "ta sig själv på för stort allvar".

Med "ta sig själv på för stort allvar" brukar avses en humorbefriad person utan självdistans.

Finns det nån bättre definition?

Förmåga att se sig själv utifrån helt enkelt då. Kanske mer specifikt att ta höjd för att det finns flera sätt att se på något och att man själv är en del av ett sammanhang.

KrigarSjäl skrev:Med "ta sig själv på för stort allvar" brukar avses en humorbefriad person utan självdistans.

Finns det nån bättre definition?

Då kan jag checka av att jag inte tar mig på så stort allvar. Troligen är det även ett av mina största problem, det är nog ingen annan som tar mig på allvar heller.

KrigarSjäl skrev:Med "ta sig själv på för stort allvar" brukar avses en humorbefriad person utan självdistans.

Finns det nån bättre definition?

Tja, det flyttar ju bara problemet till definitionen av "självdistans".

Problemet är väl att man anses ska kunna variera detta beroende på situation. Vilket ju då förutsätter att man uppfattar situationen någorlunda korrekt.

AÅÅÅÅÅÅH, SÅÅÅÅÅÅ TRÅÅÅÅÅÅÅÅÅKIG.

Du kommer och försvinner, börjar med att du sist kanske var lite oförstående till att gå tillbaka till detta om hur andra är osv. Det kanske är ren och skär projektion?

Livet är allvarligt. Läget är allvarligt. Problem som kommer upp här brukar oftast vara allvarliga för individen, gemenskapen eller samhället i sig. Jag förstår inte varför man ska låta det vara litet och obetydande.

Jag tycker mer att vissa ämnen är stora som jordklot.

Känner mig livslångt skyldig.

Som alla går omkring med en prismärkt "fasad".

Men jag är ju sjukpensionär, akademiker innan jag kraschade, har schizofreni och kanske nu också har varit AS:are sedan barndomen.

Och jag har visserligen bättrat mig, men jag har lyckats "processa" er allihop på nolltid, mest p.g.a orsak som är hemlig. (Fast jag har ingenting att komma med i debatterna för jag har varken läst "mänskilg filosofi" eller är van att klara mig själv numera...)

Är barnsligt förtjust i vissa saker, men jag inser att jag inte ens orkar läsa alla era skriverier. Så det blir lite kollision. Tur att jag fick hjälp att inte starta trådar. Dementerar också begreppet OID ("Obsessive Internet Disorder") - det hette något annat /hittar inte just nu/.

Jag är medelklassakademiker, sorterar fortfarande in mig i "intelligenta", fast jag är otroligt korkad ibland nuförtiden - säg inte 2013, bara ...

Suck.

/notwoodstock

http://www.dailysms4u.com/to-be-kind-is-more-important-than-to-be-right-many-times-what-people-need-is-not-a-brilliant-mind-that-speaks-but-a-special-heart-that-listens/

Citatet kom i FaceBook nyss.

/notwoodstock

Jo det stämmer nog ganska bra, även på mig.
Försöker att inte ta mig själv på för stort allvar, livet blir roligare och enklare i många fall om man tar livet med en klackspark så att säga.

Sedan är det även så att jag alltid känt att jag måste dölja vissa delar eller egenskaper i min personlighet från andra människor. T ex min AS-diagnos.

antonius skrev:

kiddie skrev:Jag tar mig själv på stort allvar på vissa fronter och på andra tvärtom.

Men är inte det typiskt för AS, man är en fena på vissa grejer och som mentalt efterbliven på annat, och det gör väl att man ibland hävdar sig lite, det är väl bara självbevarelsedrift, för att kompensera för de saker man är hopplös på när vi hela tiden måste följa NT folkets normer för hur man skall vara.

antonius skrev:

kiddie skrev:Jag tar mig själv på stort allvar på vissa fronter och på andra tvärtom.

Tror faktiskt att detta kan stämma och inte bara när det gäller självuppblåshet ... utan på många andra områden också ... man kompenserar för sina svagheter ...

Har haft långa problem av övervägande självanalys på grund utav sociala misslyckanden så det stämmer nog ganska bra.

Kämpar med att sluta försöka ändra på mig totalt, det har inte precis hjälpt utan har mest lett till att jag blivit mer apatisk av mig...

Sen så tror vissa naiva NT:s att sverige är det bästa landet att leva i, de skulle bara veta hur dåligt med hjälp det finns... eller vi kanske ska säga icke existerande hjälp om man går ner och mår väldigt dåligt. Eller sticker ut från samhällsnormen. Inte är vi bättre än andra på den punkten, bara utåt sett, nå en fasad som håller på att spricka.

KrigarSjäl skrev:Med "ta sig själv på för stort allvar" brukar avses en humorbefriad person utan självdistans.
Finns det nån bättre definition?

Inte nödvändigtvis humorbefriad. Man kan ta sin humor på för stort allvar också.
Undrar om man kan ta sin självdistans på för stort allvar...

Dagobert skrev:

KrigarSjäl skrev:Med "ta sig själv på för stort allvar" brukar avses en humorbefriad person utan självdistans.
Finns det nån bättre definition?

Inte nödvändigtvis humorbefriad. Man kan ta sin humor på för stort allvar också.
Undrar om man kan ta sin självdistans på för stort allvar...

Där sade du något Dagobert, ja jag undrar detsamma.