Sjuksköterskeprogrammet
Postat: 2021-09-29 19:43:56
Hej! Det blir nog ett långt tråd, det här...
Det är så att jag har fått diagnosen Aspergers syndrom under en pågående utbildning. Utredningen blev aktuell efter att jag blev icke-godkänd på min VFU på grund av kommunikationsbrister (sådan är den feedback jag har fått i alla fall, trots av att min dåliga relation till handledaren måste ha spelat roll också).
Nu ska jag prova lyckan igen och göra om VFU:n som ska sträcka sig i fem veckor. Jag vet dock redan nu att det nästintill är omöjligt att klara av utbildningens krav, så jag sökte pedagogisk stöd efter att jag rådförde mig med habiliteringen, men det finns alltså inga hjälp att få än den att jag personligen berättar om min diagnos för ansvarig kliniska lärare och handledare.
Sagt och gjort, jag har under en målbeskrivningen (som skulle skickas till kliniska lärare och handledare) uttryckt att jag har svårigheter som beror på min autism diagnos. Detta ångrar jag djupt just nu.
Saken är att jag tänkte ta upp med min handledare redan från första träff att hen ska säga till om jag utgör fara för patientsäkerheten (utan att berätta om min diagnos, men säga jag är introvert i stället) när som helst under praktiken, så att jag kan avsluta mina studier och fokusera på annat som kanske passar bättre. Men målbeskrivningen är redan inskickad och det kan jag inte göra något åt.
Hur tänker ni andra inför detta predikament? Ska jag vara uppriktig med min handledare såsom planerad, be hen säga till när det, milt talat, inte funkar som det ska och avsluta praktiken två veckor före - eller ska jag genomföra hela VFU:n i hopp om att ett mirakel inträffar och att jag inte hamnar i samma usla skick som sist?
Varför genomför jag då VFU:n är nog en fråga många ställer sig så här långt.
Jag har en annan etnisk bakgrund, om än det kanske inte spelar så stor roll, därför tror mina föräldrar inte riktigt på att det finns något fel på mig och att allt kommer ordna sig om jag bara utmanar mig själv (jag gick på KBT-terapi för social ångest förut). Därav mitt val att utbilda mig till sjuksköterska. Det har dock, som nämnt, inte gått särskilt bra och trots av att jag vet det kommer gå åt skogen igen så måste jag, först och främst, bevisa mina föräldrar att det inte är "mina handledare" det är fel på, men att jag personligen inte passar in i yrkesrollen, ja att jag överhuvudtaget inte passar in i deras förväntningar på vad jag kan och inte kan.
Men nu är jag så nervös att det inte är klokt. Sist jag praktiserade gick jag ned i vikt, tappade aptiten och sov så dåligt på nätterna att jag fick dåliga tankar. Habilitering avrådde mig från att göra om VFU:n, men jag känner inte att jag har något val alls vid det laget, att jag blir ett "misslyckande" och ett "misslyckat barn" på riktigt i mina föräldrars ögon om jag inte försöker igen.
Det är så att jag har fått diagnosen Aspergers syndrom under en pågående utbildning. Utredningen blev aktuell efter att jag blev icke-godkänd på min VFU på grund av kommunikationsbrister (sådan är den feedback jag har fått i alla fall, trots av att min dåliga relation till handledaren måste ha spelat roll också).
Nu ska jag prova lyckan igen och göra om VFU:n som ska sträcka sig i fem veckor. Jag vet dock redan nu att det nästintill är omöjligt att klara av utbildningens krav, så jag sökte pedagogisk stöd efter att jag rådförde mig med habiliteringen, men det finns alltså inga hjälp att få än den att jag personligen berättar om min diagnos för ansvarig kliniska lärare och handledare.
Sagt och gjort, jag har under en målbeskrivningen (som skulle skickas till kliniska lärare och handledare) uttryckt att jag har svårigheter som beror på min autism diagnos. Detta ångrar jag djupt just nu.
Saken är att jag tänkte ta upp med min handledare redan från första träff att hen ska säga till om jag utgör fara för patientsäkerheten (utan att berätta om min diagnos, men säga jag är introvert i stället) när som helst under praktiken, så att jag kan avsluta mina studier och fokusera på annat som kanske passar bättre. Men målbeskrivningen är redan inskickad och det kan jag inte göra något åt.
Hur tänker ni andra inför detta predikament? Ska jag vara uppriktig med min handledare såsom planerad, be hen säga till när det, milt talat, inte funkar som det ska och avsluta praktiken två veckor före - eller ska jag genomföra hela VFU:n i hopp om att ett mirakel inträffar och att jag inte hamnar i samma usla skick som sist?
Varför genomför jag då VFU:n är nog en fråga många ställer sig så här långt.
Jag har en annan etnisk bakgrund, om än det kanske inte spelar så stor roll, därför tror mina föräldrar inte riktigt på att det finns något fel på mig och att allt kommer ordna sig om jag bara utmanar mig själv (jag gick på KBT-terapi för social ångest förut). Därav mitt val att utbilda mig till sjuksköterska. Det har dock, som nämnt, inte gått särskilt bra och trots av att jag vet det kommer gå åt skogen igen så måste jag, först och främst, bevisa mina föräldrar att det inte är "mina handledare" det är fel på, men att jag personligen inte passar in i yrkesrollen, ja att jag överhuvudtaget inte passar in i deras förväntningar på vad jag kan och inte kan.
Men nu är jag så nervös att det inte är klokt. Sist jag praktiserade gick jag ned i vikt, tappade aptiten och sov så dåligt på nätterna att jag fick dåliga tankar. Habilitering avrådde mig från att göra om VFU:n, men jag känner inte att jag har något val alls vid det laget, att jag blir ett "misslyckande" och ett "misslyckat barn" på riktigt i mina föräldrars ögon om jag inte försöker igen.