sommar skrev:Systemet är minst sagt förlegat, men utan kontakter eller snarare rätt står man sig ganska slätt iofs. men är man tillräckligt ihärdig som bl.a. jag kan man ringa dit man inte har kontakter o. prensentera sig (ev. tom besöka tex. företag, församlingar föreningar), men har man svårigheter med det är det inte lätt.. Dock får man nog räkna med att gå via AF. om man saknar egna rätta kontakter.
Ja, det är helt klart att kontakter är överlägset. Problemet är att många av oss
saknar kontakter. Som enstörig aspergare hade jag inget stort kontaktnät. Jag fick söka jobb via AF och annonser. Hade jag haft diagnos redan då hade jag varit helt utlämnad åt AF:s praktikplatser.
Att själv ta kontakt med en arbetsgivare, som du gjorde, är en annan möjlighet. Du var företagsam men alla aspergare är inte det. Har man svårt för kontakter med främmande, känns tanken på att "tränga sig på" hos en ointresserad arbetsgivare rent fasaväckande.
Jag tycker problemet är
arbetsgivarnas fördomar. Tror de att alla som går via AF är odugliga och drägg, så blir det en självuppfyllande profetia. De praktikanter de tar emot får bara göra de enklaste arbetsuppgifterna och det tar arbetsgivaren sen som bevis att de bara klarar sånt.
Varken denna regering el den förra har varit intresserad av att
pressa arbetsgivarna; det är bara de arbetslösa/sjukskrivna som ska pressas. Privata arbetsgivare försöker de muta med ekonomiska förmåner/anställningsstöd och det går så där. Men inom offentliga sektorn skulle t ex
staten kunna föregå med gott exempel. Lika väl som man har planer för jämnare könsfördelning och fler invandrare kan man ha planer för fler anställda med funktionsnedsättning.
Det bästa vore om arbetsgivare kunde se aspergare som
önskvärd arbetskraft, att de har förmågor som andra inte har. I stället för att självklart utgå från att annorlunda = sämre. Leftisright är en början, hoppas det går bra för dem och att exemplet sprider sig. Men jag har för mig att de också kräver praktik först.