Vet inte om jag skulle använda ordet "förnedrande" för daglig verksamhet på min ort. Jag tycker att de jag har träffat ur personalen har varit trevliga och behandlat högfungerande autister som vuxna. Å andra sidan har jag bara testat en av DV:s verksamheter - det kanske är sämre på andra avdelningar.
Däremot tycker jag att de verksamheter som erbjuds är alldeles för snäva med sina inriktningar. I princip alla är olika typer av fysiskt arbete som gräsklippning, städning, tvätt på något äldreboende, vika kläder i butiker, sitta och brodera, m.m. Jag sysslar framförallt med paketering även om det är lite variation i arbetsuppgifterna från gång till gång. Väldigt monotont arbete där jag inte får använda huvudet alls. Jag antar att verksamheterna framförallt är tänkta att passa de med lågfungerande autism, och att de helt enkelt glömt bort oss högfungerande (eller inte prioriterar oss).
Problemet är att jag är mycket mer teoretiskt lagd och inte får ut någonting av kroppsligt arbete, dessutom har jag kass finmotorik och klarar helt enkelt inte av småplotter rent fysiskt. Det känns nedslående varje gång jag är på DV och sitter och kämpar med att öppna en plastpåse eller montera ihop något objekt i 5-10 minuter för att mina fingrar inte gör det som hjärnan vill.
(Jag vet inte om någon annan här har motoriska problem, har inte hört någon nämna det i alla fall, men det är ungefär som att sakna känsel i händerna trots att jag har det. Jag har noll koll på var jag befinner mig i tid och rum, det känns som att kroppen laggar efter när hjärnan säger att si eller så ska göras på ett viss sätt. Jag kan enkelt "se" framför mig hur jag t ex. ska knyta mina skor, så jag vet ju
hur man gör det, men så fort jag börjar göra någonting fysiskt är det som om kunskapen bara försvinner.)
På min ort finns det inte en enda verksamhet som riktar in sig på mer teoretiska och intellektuella arbetsuppgifter. I Stockholm, till exempel, har jag förstått att man kan syssla med programmering eller som webbskribent, vilket vore kul och skulle passa mig mycket bättre. På min ort har de en gång i tiden (innan jag började på DV) erbjudit en plats på ett litet onlinemagasin, men det lades ner pga pengabrist. Nu ska kommunen spara pengar igen, och återigen pratar de om att dra ner på t ex. daglig verksamhet, så jag tvivlar på att de kommer att starta upp nya verksamheter inom den närmaste tiden.
Jag har ju rent teoretiskt möjligheten att få en företagsplats. Men även där är det så att de platser som har arbetsuppgifter som säkert skulle passa mig (t ex. tidningar och annonsblad) använder sig av öppna kontorslandskap, vilket är en mardröm med tanke på mina sensoriska och sociala problem. Utbudet är inte så stort heller, eftersom jag bor på en hyfsat liten ort.
Jag känner mig därför fångad på min dagliga verksamhet. Jag vill ju ha en meningsfull sysselsättning på dagarna, men är fast i de mest tråkiga uppgifter. Ibland överväger jag att sluta helt, men det känns som att jag då bara ger upp och så är jag rädd för att FK och psyk ska se det som att jag är lat och manipulativ som vill ha gratis pengar utan att "arbeta" för dem. Men jag känner att jag mest mår psykiskt dåligt av min DV, eftersom jag blir ständigt påmind om vad jag inte klarar av. Det hjälper inte att min handledare har gett upp också; hon säger att de inte kan erbjuda någon verksamhet eller praktik som fungerar med mina svårigheter.
Jag vill inte gå för off-topic, men ibland fantiserar jag om att flytta till Nederländerna, där min pojkvän bor. De har ett mycket bättre skyddsnät för autister, i varje fall på papper (vet inte hur bra det fungerar i verkligheten). Men motsvarigheten till Försäkringskassan gör inga egna bedömningar utan litar faktiskt på vad läkaren skriver i sitt utlåtande, så skulle jag låta översätta mina otaliga läkarutlåtanden som säger att jag saknar arbetsförmåga, skulle jag säkert få deras motsvarighet till sjukersättning utan problem. Som EU-medborgare har man ju rätt till det om man bor i landet. Samtidigt känns det fel att utnyttja ett ekonomiskt skyddsnät i ett annat land, för jag har ju aldrig betalat skatt där (vilket jag har i Sverige).
En annan positiv aspekt är att nederländska FK uppmuntrar folk till att arbeta i den mån man kan. Och de har mycket mer exakta procentsatser för arbetsförmåga. T ex. är det i Sverige bara 25, 50, 75 och 100% man kan ha sin arbetsförmåga nedsatt. Men där gäller allt från 35-90% för sjukersättning och kan man jobba 10% (4 timmar i veckan, vilket jag nog kan om det sker på mina villkor) så har man rätt till det utan att förlora sin grundersättning.
I Sverige är ju FK väldigt anti-arbete (när man väl har fått sjukersättning). Har man 100% nedsatt arbetsförmåga (vilket i praktiken är allt över 75%) får man inte tjäna pengar alls, inte ens på sin hobby. De vill alltså att man blir ett passivt och apatiskt mähä. Men har man t ex. 85% nedsatt arbetsförmåga så tycker jag att man borde få arbeta i den utsträckning man kan, inte minst för att det är bra för självkänslan och den psykiska hälsan (vilket i sin tur har positiv effekt på den kroppsliga hälsan). Även om det bara är t ex. 4-6 timmar i veckan så gör man ju någonting. Det skulle i mitt fall kännas mycket bättre än att fortsätta på DV, om jag fick arbeta någon timme här och där när jag klarar av det samtidigt som jag har en stabil grundinkomst.
Och så har de generellt bättre dagliga verksamheter också, kanske för att de har hög befolkningstäthet så de flesta orter har hyfsat många på det autistiska spektrumet. Till exempel finns det en djurpark nära min pojkvän, där man får ha daglig verksamhet om man är högfungerande autist. Mata djur och hålla rent, det ska vara ett terapeutiskt arbete där man får arbete mycket nära djuren och klappa dem, gå på promenader med kameler, osv. Det vore drömmen.
Men jag vet inte om det ens är möjligt att flytta dit. Vi vill helst inte bo tillsammans eftersom han inte klarar av katthår och vi båda behöver mycket egentid, men jag vill inte göra mig av med mina katter utan tänker ha dem tills de går bort (av ålderdom, förhoppningsvis). Det är troligtvis minst lika svårt att få en egen lägenhet där som i Sverige pga bostadsbristen, så att bo själv vore inte det enklaste alternativet heller. Men drömma kan man ju...