Furienna skrev:BellaBelle skrev:Jag menar egentligen inte alls att det behöver vara "bara" att "gå hemma". Man kan göra saker ändå förstås.
Det finns mycket fördomar om den, som folk anser att de "bara går hemma". Vilket gör att min mamma kände sig misslyckad för att hon var hemmafru. Det var som att det inte räknades att hon trots allt uppfostrade tre barn, och att hon fick sköta nästan allt hushållsarbete i vårt hem. För det var ju sådant, som alla kvinnor skulle klara av
förutom att de också skulle göra karriär. Men hon var i alla fall gift och hade barn, medan jag inte har lyckats med
något.
BellaBelle skrev:Vad är "skenande dygnsrytm" för något?
Det betyder att jag en vecka kan vara vaken på de normala tiderna (typ från tidigt på morgonen tills en bra bit inpå kvällen), men en vecka senare kan jag vara uppe på nätterna och somna mitt på dagen. Just nu har jag ett sjok av nattuggla-varianten. Men försök att förklara det här för folk! För till och med mina syskon säger att det bara är att gå upp i rätt tid.
Aha, tack för svar. Svarar på det om "skenande dygnsrytm" först. Jag har - som man "ska" göra - lyckats med att ta mig upp på morgonen osv tidigare i livet och ha en någorlunda normal dygnsrytm. Även om det kunde vara fruktansvärt jobbigt att "ta sig upp", ibland var det en plåga.
Sedan blev jag sjuk (i en fysisk sjukdom) och sedan hamnade jag även i öppna psykvården. Sedan har jag haft perioder då jag "försökt ta mig i kragen" och "leva som vanligt". Det var arbete eller utbildning på ett halvår och sådant. Fast tyvärr har det slutat med att jag "kraschat" efter att till exempel den där halvårsutbildningen var slut.
Och nu har jag jättesvårt med sömn till och från, de sista dygnen har jag sovit väldigt lite. Så vet inte om jag också har någon slags skenande dygnsrytm. Kan också bero på att jag använder insomningsmedicin till och från - Imovane - och att den slutar funka.
Som tur är så är mina barn relativt stora nu, och går till skolan själva osv. De bor inte alltid hos mig heller. Jag får också viss hjälp.
Jag har kanske lite svårt med att vara "realistisk" med hur mycket jag orkar och inte orkar. Jag kan inte hålla på så här längre att bli entusiastiskt över något och försöka göra mer än jag orkar och sedan krascha. Men vet inte om jag blir med deppad av att "bara gå hemma" som jag gör nu. Skulle jag må bättre av att göra något regelbundet, eller skulle jag må sämre.