AspergerForum

slackern skrev:

Fleure123 skrev:

Fleure123 skrev:
Orkar inte berätta mera än så, det river upp för mycket känslor. Men tack för frågan ändå.

Det var nog inget bra yrke för någon med Asperger, men jag hade inte fått diagnosen när jag studerade, skillnad på att vara studerande och yrkeslivet.

OK tack för ditt svar, var inte min mening att riva upp sår.

Frågan är fri! Jag tog inte illa upp.

Fleure123 skrev:

Fleure123 skrev:

slackern skrev:
Får jag fråga vad du är utbildad till?

Orkar inte berätta mera än så, det river upp för mycket känslor. Men tack för frågan ändå.

Det var nog inget bra yrke för någon med Asperger, men jag hade inte fått diagnosen när jag studerade, skillnad på att vara studerande och yrkeslivet.

Samma sak här! Hade jag vetat det så hade jag ju inte valt att arbeta med människor.

Fleure123 skrev:

slackern skrev:

Fleure123 skrev:
Det var nog inget bra yrke för någon med Asperger, men jag hade inte fått diagnosen när jag studerade, skillnad på att vara studerande och yrkeslivet.

OK tack för ditt svar, var inte min mening att riva upp sår.

Frågan är fri! Jag tog inte illa upp.

Vilken tur.

kiddie skrev:
Vill man inte jobba så är man lat och värdelös och ska inte ha pengar. Jag får sjukpeng, och borde skämmas!

En hel del människor är av åsikten att varenda människa ska jobba oavsett livssituation och funktionssätt. Det brukar bottna i brist på insikter. Det är skillnad på åsikter och insikter har jag lärt mig.

@Fleure123


Ursäkta om jag var lite otydlig. Med "deltagare", menar jag att jag är en uttagen för tjänsten om man säger, jobbar som vanligt på golvet

@rapchic


Ja verkligen, det är som du säger

Om man inte kan jobba för tillfället, hur vet man ifall man aldrig mer kan det? Hur är man "säker på" att så är fallet?

Visst skulle jag ha velat jobba, bara jag hade varit frisk.

Furienna skrev:Visst skulle jag ha velat jobba, bara jag hade varit frisk.

Men hur vet man ifall man kan jobba i framtiden eller inte? Just nu känns det som jag aldrig mer kan det, men hur vet man det?

Hur ska man tänka här????? Det var i alla fall inte så här jag hade tänkt mig att det skulle bli.

Jag skulle vilja ha större ork att jobba i min "trädgård". Det kanske bara delvis är AS/ADD som ställer till det, min fysiska åkomma gör mig himla trött och får värk lätt. Utan detta hade jag velat göra mer, jobba arselet av mig för att odla mer grönsaker, träd, buskar och sånt. Det är ju inget jobb för lön men det kan leda till att man kan spara lite om man kan försörja sig på viss mat.

Fleure123 skrev:Men hur vet man ifall man kan jobba i framtiden eller inte? Just nu känns det som jag aldrig mer kan det, men hur vet man det?

Du får helt enkelt ta år för år. Kanske du kan jobba 2018?

Furienna skrev:

Fleure123 skrev:Men hur vet man ifall man kan jobba i framtiden eller inte? Just nu känns det som jag aldrig mer kan det, men hur vet man det?

Du får helt enkelt ta år för år. Kanske du kan jobba 2018?

TACK, Furienna. Det hjälpte mig. Det är ju en bra variant av att ta något dag för dag. Att leva på och försöka utveckla lite tålamod.

Jag vill jättegärna jobba. Min hobby (cosplay) är inte billig och jag vill inte behöva leva snålt hela livet, men de två jobben jag har haft (lagerarbete och montering i fabrik) tog väldigt hårt på mitt psyke. Om jag kunde jobba med något jag är intresserad av så har jag inga tvivel om att det skulle gå, men än så länge har jag inte hittat något sådant jobb. Jag är utbildad spelgrafiker och skulle jättegärna jobba på en spelstudio, men det är hård konkurrens om såna jobb. Vill verkligen att mitt liv skall falla på plats.

VILL du jobba?

Ja, hvis det var et trivelig miljø og ikke for harde krav.

notwoodstock skrev:Jag kör min sjukpension just nu på någon slags projektbasis.

Provar ämnesområden som det borde gå att gräva fram något av praktiskt intresse ur.

Jag upptäckte häromdagen att Neuroplacticitet blivit 'hot' - då skall jag lösa lite korsord och nå't mer!

Här verkar det i alla fall som om det händer saker:

https://en.wikipedia.org/wiki/Neuroplasticity

edited.

Det tyckte jag var inspirerande: att köra sin sjukersättning på någon slags projektbasis. Och liksom försöka göra nåt positivt av situationen som den är.

River skrev:VILL du jobba?

Ja, hvis det var et trivelig miljø og ikke for harde krav.

Ja, det måtte være å klippe gress, feie gulv og lignende ufaglært, mens datamaskiner er jeg ikke noe flink på.

River skrev:

River skrev:VILL du jobba?

Ja, hvis det var et trivelig miljø og ikke for harde krav.

Ja, det måtte være å klippe gress, feie gulv og lignende ufaglært, mens datamaskiner er jeg ikke noe flink på.

Forresten liker jeg best å arbeide alene også.

Fleure123 skrev:TACK, Furienna. Det hjälpte mig. Det är ju en bra variant av att ta något dag för dag. Att leva på och försöka utveckla lite tålamod.

Så bra att jag kunde hjälpa dig med mitt lilla inlägg.

Den stora frågan tycker jag är hur någon skulle orka sitta hemma hela dagarna. Har provat det själv i "kortare" perioder som 1-2 år och kunde bara på den lilla tiden känna hur frustrerande det var. Att då vara ledig permanent och inte bara något år... Den tanken ger ju klaustrofobi i sig. Då är inte jag heller någon utan hobbies eller intressen. Utan det blir bara så ofantligt ensamt och trist till slut att inte ha något att gå till eller känna ett syfte. Även om man är ledig så går ofta bara en bråkdel av tiden till det man planerat att göra, oavsett hur många planer man har på saker.

Sedan inte minst så har de ju byggt upp samhället lite som så att man hamnar utanför när man inte jobbar. Inte bara ekonomiskt och etableringsmässigt i samhället, utan även på den sociala fronten. Faktum är att man idag nästan måste jobba för att kunna få en värdig bostad. Hyresrätter är inte ett alternativ med 10-åriga kötider.

Jag säger som jag brukar. De som tror att de inte vill jobba har aldrig varit utan sysselsättning tidigare. För har man verkligen varit där och ändå vill vara kvar där, så är man den promillen av befolkningen som klarar sig helt utan mänsklig kontakt eller känsla av syfte.

Fenren skrev:Nä jag vill inte jobba.

Jag har ett par specialintressen som jag önskar kunna lägga mer tid på.
Så fort jag samlat ihop de 30-40 miljoner jag behöver så säger jag upp mig och lever lycklig med min familj och mina specialintressen.

Hur menar du att du ska lyckas samla ihop 40 miljoner på att jobba? Det låter lite väl mycket anser jag, men det låter på dig som att du är på G?

Ska man bli ekonomiskt oberoende skulle nog 10 miljoner räcka. Du skulle kunna leva rätt gott på räntan i sig.

Tuppes skrev:Den stora frågan tycker jag är hur någon skulle orka sitta hemma hela dagarna. Har provat det själv i "kortare" perioder som 1-2 år och kunde bara på den lilla tiden känna hur frustrerande det var. Att då vara ledig permanent och inte bara något år... Den tanken ger ju klaustrofobi i sig. Då är inte jag heller någon utan hobbies eller intressen. Utan det blir bara så ofantligt ensamt och trist till slut att inte ha något att gå till eller känna ett syfte. Även om man är ledig så går ofta bara en bråkdel av tiden till det man planerat att göra, oavsett hur många planer man har på saker.

Sedan inte minst så har de ju byggt upp samhället lite som så att man hamnar utanför när man inte jobbar. Inte bara ekonomiskt och etableringsmässigt i samhället, utan även på den sociala fronten. Faktum är att man idag nästan måste jobba för att kunna få en värdig bostad. Hyresrätter är inte ett alternativ med 10-åriga kötider.

Jag säger som jag brukar. De som tror att de inte vill jobba har aldrig varit utan sysselsättning tidigare. För har man verkligen varit där och ändå vill vara kvar där, så är man den promillen av befolkningen som klarar sig helt utan mänsklig kontakt eller känsla av syfte.

Det går fint att få kontakt med folk utan att jobba, man kan exempelvis vara aktiv i någon förening eller umgås med grannarna. För min del är det nästan enbart ekonomin som gör att jag jobbar, jag hade kunnat hålla mig sysselsatt på egen hand utan problem. Men jag bor på landet, om man bor i en lägenhet i stan förstår jag att det kan vara lite långtråkigt.

Det kan vara svårt att komma sig för på egen hand. På jobbet får man ju det gratis. Inte alltid lätt att skapa egna strukturer. Sedan tror jag att de flesta som blir lediga har en fas då de inte gör speciellt mycket, för att sedan börja komma på vad de vill.

För min del passar det bäst att jobba ett tag och vara ledig ett tag i cykler. Det är som årstider, efter ett tag blir man "mätt" på sommar och välkomnar hösten. På samma sätt fungerar det med ledighet för mig, efter ett tag blir man mätt på det och vill göra något annat. Men har man pengar kan man ge sig ut och resa istället, eller driva ett företag utan vinstkrav.

Huggorm skrev:Det går fint att få kontakt med folk utan att jobba, man kan exempelvis vara aktiv i någon förening eller umgås med grannarna. För min del är det nästan enbart ekonomin som gör att jag jobbar, jag hade kunnat hålla mig sysselsatt på egen hand utan problem. Men jag bor på landet, om man bor i en lägenhet i stan förstår jag att det kan vara lite långtråkigt.

Då har vi två skilda upplevelser i så fall. Det är varken lätt att hitta föreningar eller grannar som vill ha kontakt. Om du har hittat något sånt kan du vara lyckligt lottad, fast är antagligen inte representativ för den stora massan. Jag vet inte vad du klassificerar som att ha kontakt dock, är det heja när man ser varandra och slänga lite kallprat kan man såklart få det utan jobb.

Generellt dock för majoriteten så är väldigt många rätt ensamma när de sitter i sina lägenheter. Dessutom är folk ganska svåra att få kontakt med, det borde ju verkligen folk här med aspergar vara medvetna om som har ytterligare svårigheter med det sociala än vad snittet brukar ha. Därav är jobb ganska bra för många, då det ger rutin på livet och är ett billigt sätt att få ett socialt liv som man annars kanske inte hade haft.

Vill jag jobba? Vill definitivt ha pengar att röra mig med, och det har jag inte nu. Att ha "levt" på aktivitetsersättning (tror jag, blandar ihop det och -bidrag hela tiden), soc och csn i tio år är inte roligt alltså.

Önskar att jag kunde försörja mig på något som jag orkar med, men jag hittar inget sådant jobb. Åtminstone inget jobb där dom vill ha med mig att göra. Hade en praktik för ett år sedan där jag trivdes väldigt bra, men det blev ingen fortsättning där.

Så för att svara på frågan; ja, jag vill jobba, så länge det är någorlunda på mina villkor. Dåliga praktik/arbetsplatser har jag fått nog av, det funkar helt enkelt inte.