Arbetslivet med asperger
Postat: 2015-04-12 10:02:38
Hejsan!
Jag har jobbat i arbetslivet i 13 år nu på ett antal olika jobb, mitt senaste och nuvarande jobb har jag varit anställd 9 år (stort tryggt företag)
*Jag är för övrigt 32* fick min diagnos förra året i samband med utredning av min 12 åriga dotter som har ADD.
Jag har nästan alltid kunnat tackla *vanliga människor * i normala situationer men nu är energin HELT slut.
Det känns som jag är tömd på alla känslo resurser helt. Jag går runt som en tickande bomb som kan explodera på 0.01 sekund jag börjar själv inte känna igen mig själv längre ett nyare otrevligare "JAG" börjar växa fram i mig som jag inte tycker om alls.
Genom alla mina år har jag tagit så mycket skit och anpassat mig för ALLT och alla, och aldrig tänkt på mig själv i första hand.
Man kan säga att stubin tråden har brunnit Slut och kvar finns en stor dynamit kubbe som kan antända för minsta lilla.
Denna känsla jag har inom mig själv är skrämmande för jag vill inte göra någon jag tycker om illa.
Jag själv som person är väldigt glad,trevlig spontan (planerad spontanitet ) & älskar livet till
110%.
Men den senaste tiden har ett mörker vuxit i mig vilket har lett till att jag isolerar mig själv väldigt mycket undviker ny människo kontakt och situationer som jag inte har kontroll över.
Någon som känner igen sig?
Har ni något tips?
Moderator atoms - modifierade rubriken.
Jag har jobbat i arbetslivet i 13 år nu på ett antal olika jobb, mitt senaste och nuvarande jobb har jag varit anställd 9 år (stort tryggt företag)
*Jag är för övrigt 32* fick min diagnos förra året i samband med utredning av min 12 åriga dotter som har ADD.
Jag har nästan alltid kunnat tackla *vanliga människor * i normala situationer men nu är energin HELT slut.
Det känns som jag är tömd på alla känslo resurser helt. Jag går runt som en tickande bomb som kan explodera på 0.01 sekund jag börjar själv inte känna igen mig själv längre ett nyare otrevligare "JAG" börjar växa fram i mig som jag inte tycker om alls.
Genom alla mina år har jag tagit så mycket skit och anpassat mig för ALLT och alla, och aldrig tänkt på mig själv i första hand.
Man kan säga att stubin tråden har brunnit Slut och kvar finns en stor dynamit kubbe som kan antända för minsta lilla.
Denna känsla jag har inom mig själv är skrämmande för jag vill inte göra någon jag tycker om illa.
Jag själv som person är väldigt glad,trevlig spontan (planerad spontanitet ) & älskar livet till
110%.
Men den senaste tiden har ett mörker vuxit i mig vilket har lett till att jag isolerar mig själv väldigt mycket undviker ny människo kontakt och situationer som jag inte har kontroll över.
Någon som känner igen sig?
Har ni något tips?
Moderator atoms - modifierade rubriken.