Hej igen!
Jag har inte övergivit tråden, men på vardagarna när jag kommit hem sitter jag nästan aldrig vid datorn. Mest pga. att jag inte orkar resa mig ur soffan...
Nästan så jag blir rörd av att det är så många som bryr sig, efter att ha känt mig mer eller mindre övergiven och lämnad åt mitt öde!
Den här veckan var nog en av de sämre, dessvärre. Under två dagar hade jag mycket mer ångest än vanligt, så det blev en hel del blåmärken på armarna för det. Usch hur armarna ser ut... var orolig att någon skulle fråga om det på jobbet... jag hade ju ingen förklaring direkt...
Allt känns so förbannat hopplöst!!
Zima33 skrev:Har du sökt hos psykiatrin? Psykakuten?
Sjukskriva dig kan du ju göra utan intyg om det går ett visst antal dagar mellan sjukperioderna. Så länge du fortsätter jobba så ser de ju inte att du behöver sjukskrivas...
Jag vågar inte ha kontakt med psyk... när jag var 16 blev jag inlagd på BUP för depp och för att jag funderade på ett självmordsförsök.
Rena mardrömmen att vara där... jag fick en ny psykolog, eller vad de nu skulle föreställa, var och varannan gång. Och fick intrycket av att ingen brydde sig överhuvudtaget... de tvingade mig äta Citalopram fastän jag sa att den inte funkade, hjälpte inte med humöret, jag blev trött och slö samtidigt som jag blev hungrig och sötsugen. Kunde inte sova på nätterna, utan somnade vid skolbänken. Såhär sa de till mig när jag tjatade på dem att än en gång låta mig prova någonting annat:
"Det är en bra medicin och den ska du ta! Att du går upp i vikt är ditt fel för du sitter väl mest i soffan och äter godis, ut och rör på dig och ät nyttigt! Och problemet med sömnen kan vi hjälpa dig med. (skriver ut Propavan, höjer dosen Citalopram)"De var rent utsagt dumma i huvudet på barnpsyk. Efter ca. 1 år och när jag gått upp över 25 kg och helt förstört betygen sa jag till dem att jag inte ville ha deras "hjälp" och avbokade alla tider jag fick. Då fick jag brev ifrån SOC som i sin tur skulle ta mig in till BUP på tvång för att "jag hade inget val". Jag var under 18 och då kunde jag ju inte veta vad som var bäst för mig, så jag skulle inte få välja.
När jag fyllde 18 sa jag upp kontakten direkt och la av med Citalopramen. Då hade jag mer eller mindre förstört hela gymnasiet och gått upp 38 kg.
Jag gick ner typ 10 kg efter bara ett par månader utan... och det har tagit mig ända fram till förra året att gå ner allt... 5 år...
De gjorde inte ens en utredning!!!De bara konstaterade "Ja, du är deprimerad" så fick jag äta medicin.
Så psyk överhuvudtaget är uteslutet. Aldrig i livet, jag hoppar hellre från balkongen. Om de är så hemska mot barn så måste de ju vara helt fruktansvärda mot vuxna?!
På sistone har jag börjat sjukskriva mig för att jag mår dåligt och inte orkar. Dock när jag kom tillbaka sist blev jag blängd på... personalen var väl missnöjda med att inte få det städat... för tillfället finns det ingen vikarie som kan hoppa in istället för mig...
Till veckan och veckan därpå kommer jag få ha med mig 2 som ska kunna hoppa in... som jag ska lära upp... har ont i magen redan nu...
I och med det så kan jag inte heller sjukskriva mig, då kommer vikarien dyka upp helt i onödan och så blir det krångel och bekymmer för min chef...
Jag har haft turen att få en så trevlig chef... jag skulle få dåligt samvete om jag förstörde för henne... igen...
Känns som jag är fast och inte kan slingra mig... gråter för jag vet inte vad jag ska ta mig till!
Tack!
Jag har varit på gång med anmälan i över ett år... jag har inte orkar ta tag i det riktigt... det är inte mycket som jag orkar...
antonius skrev:CrystalHeart skrev:Jag är ju tvärtom. Jag vill inte att folk ska begripa att jag är ledsen och självmordsbenägen, eller att jag har ont i ansiktet. Om jag börjar gråta går jag undan tills det bölats klart...
Men ska prova göra som du säger, ta av "masken" jag sätter på, och visa de riktiga känslorna istället. Kommer nog inte bli någon trevlig stämning mellan mig och personalen, men det är värt att prova...
Om man bryter ihop, på en psykiatrisk mottagning och ber om hjälp, ser dom nog skillnad på en som fejkar för att slipa arbeta/få droger och en som verkligen behöver få stöd och professionell hjälp, annars är det inte mycket med den mottagningen...
Min läkare vägrade skriva ut någon form av ångestmedicin alls, tills en s.k expert sa till honom att låta mig prova Lyrica.
Klart att apoteket krånglade, de gav mig för svag styrka och en förpackning för lite. När jag sen ville ha förnyelse av recept trodde han direkt att jag tryckt i mig allt... men som tur var kunde apoteket instämma att det var de som ställde till det... jag är grymt orolig för att något liknande ska hända igen.
Jag fick gå i 2 år med paniklik ångest för de inte ville ge mig något...
Jag vågar inte ha kontakt med psyk... som sagt...
Jag känner mig så fruktansvärt olycklig...
Dessutom kom rehabiliteringen nu i veckan som var. När jag talade om för dem hur de vägrar sjukskriva mig, trots att jag berättat precis allt jag skrivit här och lite till, så suckade de bara och tittade på varandra. De förklarade och depression är olika för en med aspergers, och att lösningen inte är att "hålla igång" som min läkare så gärna vill få det till. Utan att man måste få vara iväg från stressmomenten...
Sen verkar det ju som att läkaren och kuratorn tycker: "skitsamma att ditt hem ser ut som en soptipp, skitsamma om du inte äter eller orkar duscha. Bara du är här!! Bra att du är häär!"
Habiliteringen suckade även när jag sa det...
Får se när de för får sig att fixa till något... om de nu gör det...
Jag känner mig så utbränd och som att jag inte har något att leva för.
Just nu stressar jag mest över de 2 närmaste veckorna...